Barnsidan - Anton och Gustaf föds
Meny

Förlossningsberättelser > Anton och Gustaf föds

Anton och Gustaf föds

Publicerad: 2004-10-06
Pinsamt värre när jag åkte ambulans in till förlossningen i tron att det bara var falskt alarm.

2004-09-24 Hemma i soffan, jag och mina tankar.

Nu är klockan 21.00 och Apollo 13 börjar. Fick en förvärk nu, hmmm nåt på G? Näää tror inte det, den gjorde inte ont. 21.15, nu kom en till, tror inte det är på G, det gör inte ont och jag har ju haft sånt här innan, MEN jag har ”känslan” i kroppen. Gaaaaaah Tom Hanks är allt en riktig liten läckerbit. Nä nu ska jag packa väskan, har nu fått ännu en förvärk och det känns verkligen som om det är på G. Hmm väskorna är längst in i klädkammaren, går det bra med en plastpåse? Får det göra, det är det enda jag hittar. ”Känslan” blir allt starkare och starkare, ska kanske säga till Anders så vi får klä på barnen och iaf åka in och kolla läget. Fast ska jag göra honom orolig i onödan????

Hmm ja så börjar tvillingarnas resa ut i livet, jag hade inte ont för fem öre i början och jag kan ju säga att det blev inte värre. Så här fortsatte det sen.

Jag sa till Anders att det kanske är nåt på G, men att det troligtvis inte var nåt annat än dessa vanliga jobbiga förvärkar. Men jag ringde i alla fall förlossningen för att höra vad de tyckte. BM jag pratade med då tyckte väl att jag verkade lite sjåpig, hade ju inte ont och inte så tätt mellan värkarna, hon sa lite besvärat, ”Ja kom in så får vi i alla fall kolla upp dig”. Hmm trodde inte att de var så slapphänta när det rörde sig om en tvillingförlossning?

Jag sa till Anders, ok vi åker in, klä på barnen så ringer jag mojan så får hon möta upp oss i Helsingborg. Anders sa, men ring efter en ambulans först, nja sa jag det är säkert inte allvar då känns det lite löjligt att ta ambulans. NEJ sa han ring jag vågar banne mig inte ha dig i bilen, tänk på hur det var när Emil föddes.

Hmmm, ok jag ringer efter en ambulans, hon på SOS frågar lite om hur jag mår, om vattnet gått, nope säger jag, jag säger att värkarna kommer inte så tätt men att jag hade likadant förra gången, att jag är i vecka 36+5. Hon säger att en kollega har larmat på en ambulans och att hon nu kopplar mig till förlossningen. Ok säger jag bra.

Nu får jag prata med en annan BM, Åsa heter hon, hon frågar om vattnet gått, nej, om det kommit slem/blod jepp, hur tätt värkarna kommer, 5-10 min mellan. Hon frågar om jag har någon hos mig, ja säger jag, min sambo och mina tre små barn. Hon säger också att om ambulanspersonalen tycker det verkar bäst så kommer hon och en läkare att möta upp ambulansen på vägen in. Ok säger jag. Vi avslutar vårt samtal och jag ringer mojan för att bestämma träff med henne på sjukhuset.

Hon kopplar först inte att det verkligen är på G och sen kommer det. Uno kan inte köra!!!! Han har druckit öl och whisky! Jag säger till henne, men ring Lisbeth (min moster), ok sa hon det gör jag sen ringer jag er igen. Kanon.

Nu blir det liv här hemma, barnen väcks och kläs på, de tycker allt att det är spännande att bebisarna ska komma nu, hmm tror de ja. Att mamma ska åka ambulans är ju bara så fräckt! :D

Anders tittar på min packning, säger, du menar inte allvar att du ska åka in med allt i plstpåse va? Jo sa jag, väskorna är längst in i klädkammaren. Han rycker och sliter och får ut en väska som ser bra ut. Packar om och sen är det bara att vänta. Får lite värkar, men fortfarande så gör de inte ont. Behöver inte ens andas igenom dom, de är inte värre än vanliga förvärkar.

Men varför ringer inte mojan då? Kommer hon eller inte? Om hon inte kommer hur ska vi då göra med tre små barn inne på förlossningen?

15 min sen jag ringde ambulansen, hoppas den inte kommer, känns pinsamt att åka in med ambulans och det bara är falskt alarm. :S Nu går vi ut på loftgången och kollar om det kommer en ambulans, visst där kommer den, ååååååååh så pinsamt! Men ok nu kommer värkarna lite tätare, men de gör ju inte ont för fem öre, jag har mer ont av pms-besvären.

Vi går ner för att åka iväg, jag säger hej då till barnen och sen så åker jag in i ambulansen, känner mig lite ledsen, hur tar barnen det? Blir de superrädda nu för att mamma åker ambulans?

Väl i ambulansen frågar killen ut mig, en snygging förresten - varför är alla ambulanskillar puddingar?? Han frågar hur jag mår, hur tätt värkarna kommer, han kollar blodtryck, jag får en moj för att han ska kunna se hur jag syresätter mig. Han ringer sen även förlossningen, och säger att de inte behöver möta upp, jag har ingen yttre påverkan. :S Vad då pinsamt!? Får en värk och försöker se lite påverkad ut, försöker se ut som om jag lider lite i alla fall, men det går inte för jag har inte ont.

Sitter och små snackar med ambulanskillen, har lite värkar men gaaaah vad pinsamt - de gör inte ont! Men var är samtalet från mojan? Har hon ringt Anders telefon så han vet om hon kommer eller ej? Min telefon är tystare än tystast i alla fall. Vad gör vi om hon inte få skjuts?

Jag mår nu rätt illa så jag får syrgas, tycker det är synd att det är en aå kallad grimma, hade velat ha en mask så hade jag kunnat fråga om jag fick ta hem den till Edvin så han fick en syrgasmask när han leker pilot. :D

Nu är vi i Helsingborg, ser Zoega’s, men det luktar inte gott av kaffe, vad trist! Tror det är syrgasen som gör att jag inte känner den underbara doften av nymalet kaffe.

Så nu åker vi in på akutintaget, guuuuuuuu vad pinsamt . Jag åker in till förlossningen i ambulans för falsklarm! In i hissen, en av killarna säger, så fort vi nu har tryckt på knappen så ringer det på förlossningen så de vet att vi kommer. Hjälp, vad kommer de att säga när jag kommer in och allt bara är falskalarm? Tokiga människan som åker in med ambulans för en sån sak?

Dörrarna öppnas och ut åker jag, ser mojan och Lisbeth pust de kom! Men var är Anders och barnen? De åkte ju samtidigt med oss ju, eller åkte de innan oss? Barnmorskan Åsa kommer och presenterar sig, hon säger att hon och läkaren stod beredda nere på akuten för att rycka ut om det behövdes... Kan det bli mer pinsamt än så här?

Jag körs in på ett förlossningsrum, mojan och Lisbeth följer med, Åsa frågar mig lite om värkar och så, nu kommer de med 5 min mellan så kanske det är på G då? Vi får se säger hon. Det kommer in fler folk och presenterar sig, en läkare och en bm till. Sen säger de att det kommer en uska och en läkare till ska nog komma. HJÄLP! Vad mycket folk det kommer att vara här! Men var är Anders? Mojan och Lisbeth pratar med mig, men jag hör knappt vad de säger, jag vill bara att Anders ska komma. De frågar om min vita bricka - shit fick inte med den? Då ber bm Katarina mojan och Lisbeth att gå ner till akuten och göra en ny till mig. De går och då kollar Åsa upp hur mycket jag är öppen - 9 cm! Hjälp! Ska Anders hinna hit? Katarina säger att de ska kanske ska ta hinnan på ettan, nä säger Åsa, vi väntar till pappan kommer. Ja men när kommer han? Var är han?

Då kommer HAN! Äntligen så är Anders här, han hade visst suttit en stund i bilen för att ringa mojan för att höra OM hon kommer, när mojan och Lisbeth varit ner på akuten för att fixa bricka hade de sett honom och barnen.

Jag blir kopplad till ctg, allt är ok med bebbarna och jag har värkar. Hmmm hur är detta möjligt? Jag har inte ont, har inte haft ont men är redan öppen 9 cm, ja eller nästan helt då för det var bara lite kvar.

Läkaren, Claes, kollar mitt blodtryck. Det är fortfarande bra. Han gör även ett UL för att kolla läget på ettan, han ligger fortfarande helt rätt, skönt. Så han säger att det är bara att köra på, ta hinnan och sätta värkstimulerande dropp. Nu blir jag knäpp, varför träffar man alltid de mest trevliga, snygga och sympatiska människor i såna här situationer? Claes är genomtrevlig och talar om precis vad som kommer att hända och varför de är så många på rummet.

Hinnorna tas på ettan och sen sätts även en skalpelektrod, allt är ok med honom. Nu är klockan 23.50
Nu börjar jag känna mig rädd, vet inte varför men jag är skiträdd. Åsa frågar hur det är och jag säger att jag är jätterädd hon frågar varför och jag säger att jag vet inte, men det är väl för att det är två som ska ut och att jag vet att jag alltid blir så trött när jag ska krysta, hur blir det då när man ska krysta ut två? Alla säger att allt ser jättebra ut och att tvåan kommer att komma ut av bara farten, läkarna säger att de ska ut för det kan ju vara rätt skrämmande att ha alla i rummet hela tiden.

Åsa känner efter hur öppet det är och nu är det fullt öppet, hon säger att får jag krystkänningar är det bara att sätta igång och krysta. Hmm känner inget mer än att jag har superont i ryggen, jobbigt att sitta som jag gör. Får lite stöd i svanken men det hjälper inte, Åsa masserar och då känns det gött.

Är rädd som tusan och känner att jag nog håller tillbaka mer än jag behöver, vågar inte krysta, varför vet jag inte då men har vänt ut och in på mig själv och kommit på att en förklaring var att jag var så rädd att nåt skulle hända ettan iom han var så pass mindre än tvåan, att det var något allvarligt fel på honom som hade gjort att han inte växte så bra.

Då känner jag det, krystvärken som inte går att hålla emot, det går av sig själv, en värk, sen är det som om jag blockerar för de andra.

Åsa säger till att de ska kalla på läkarna och på neopersonalen. De kommer på två röda känns det som och min mamma sa att det var lite skrämmande för dom som satt utanför att se alla dessa människor som bara rusar in på mitt rum, de är 8 st där sammanlagt nu. Känner att det kommer en värk till, får panik och säger att jag kan inte krysta, när alla säger till att göra det, jo då säger de fyll lungorna med luft och bara krysta. Jag gör som de säger och märker att det går så mycket bättre att göra så än att spänna sig. :D

Jag är rätt trött nu, blir som sagt jämt det när jag ska krysta. Åsa puschar och säger att hon ser ca 4 cm av bebbens huvud, det kommer en värk till och jag tar i då känner jag att han börjar glida ur och ska precis ta i igen när alla hojtar, nääää andas bara! Vad nu!? jag måste krysta... plopp säger det och han är ute.

Nu blir det liv i luckan, Claes hojtar att de måste stänga av droppet, Åsa klipper navelsträngen fort och får iväg Bäbin 1 till en barnsjuksköterska och sen går det undan, de gör nytt ul ser att bebben ligger rätt, Claes ”håller fast” Bäbins ben och Åsa tar huvudet, ja eller trixar till det så han ligger rakt och inte kan vända sig. Här blir jag nog tillfälligt sinnesförvirrad, för Bäbin 1 ser så otroligt söt ut, han kikar på allt och alla och han är så otroligt pigg och klar i blicken. Barnsjuksköterskan håller upp honom mot oss och jag säger till Anders, hämta kameran och ta ett kort på honom. Ööööh det är nog bara en nyförlöst kvinna som kan tänka på sånt, just då, när tvilling två ska ut. Alla skrattar och säger till mig, det kommer en till. :D

På med droppet hojtar sen Claes igen och Åsa säger att nu tar jag hål på hinnan, plask så mycket vatten det kom! Jag får en värk, tar i lite och känner hur han glider neråt, sen kommer en till och plopp så åker han kana ur mig känns det som. Nu så klipps det navelsträng igen och han får komma till en barnsjuksköterska han med.

Klockan är 00.48 när Bäbin 1 föds och 00.58 när Bäbin 2 föds. 01.10 kommer moderkakan ut och den är hel och har 4 hinnor och båda navelsträngarna har 3 kärl, precis som de ska va. Båda hade apgar 9-10-10, Bäbin 2 var helt täckt i ett tjockt lager med fosterfett, medan Bäbin 1 inte hade nåt alls. Jag behöver inte sys, har inte brustit ett dugg, ändå så kom det två små pluttar.



När folket börjar avlägsna sig så ser jag 5 förväntansfulla ansikten utanför dörren, men de får inte komma in än, de ska bara göra rent och fint hos mig först, ta ut moderkakan och ”allt” blod (50 ml) och alla saxar och annat. Men när det är ute så kommer i alla fall Emmy, Edvin, Emil, mojan och Lisbeth in till oss. Barnen blir ju helt sålda på bebbarna och trots det är sent och trots de är trötta så är de glada att se att bebbarna är ute och mamma inte är sjuk. :D De hade varit lite oroliga när jag åkte ambulans. Vi myser ett tag men sen är barnen så trötta så Anders säger till att de ska åka, jag trodde de skulle protestera som bara den men de klär på sig och säger hej då och kramar och pussar sin mamma. Ååååh vad jag vill följa med dom hem.



De går och sen kommer Åsa och uskan Tordis in och kollar mig och så frågar Tordis vad jag vill ha att dricka, kaffe eller te. Te säger jag och så går hon och hämtar den berömda brickan. Känns lite trist att sitta med den själv och särskilt när killarna ligger så långt ifrån mig på värmebädden. :(

När jag fikat så kommer Åsa och Tordis tillbaka för att väga och mäta killarna, ge dom k-vitamin, kolla dom lite och klä på dom. De väger 2160 gr och 43 cm för Bäbin 1 och 2990 gr och 48 cm för Bäbin 2. Jisses vilken skillnad det är på dom, det är ju mer än vad de sa på ulet på torsdagen.

Klockan 03.50 åker vi över till BB, jag får ett enkelrum och det är jag sååå glad över. Personalen säger att de tar ut killarna så får jag sova ett par timmar innan frukosten, vilka änglar! Skönt att få lite sömn iaf.

2004-09-25 Ensam i sängen på bb-avd, jag och mina tankar ännu en gång.
Jag kan inte fatta att det är två små under som fötts, mot alla odds så föddes dessa små killar. Dessa små gosungar som egentligen inte skulle kunna komma, har kommit till oss.

Nu ska jag släcka, lägga undan blocket, lägga mig, sova och senare idag blir det snusa bebbar till förbannelse. Åååååååh vilka underbara små killar, de är så otroligt söta. Vem bryr sig i att ha missat Apollo 13 när man träffat dessa små underverk? Nä sova var det, snusa bebbar och så gör vi senare. Nääää lördag idag och jag vill se CSI: Miami, jag får ringa mojan sen och höra om hon kan spela in det.

Oj är det det inte Bäbin 2 som är ledsen??? Jopp det är det, gaaah få hit min plutt!!! Nääää förresten, jag SKA sova nu, så jag orkar med allt senare idag istället.

Men alltså, hur är det möjligt att föda barn utan att ha det minsta ont? Värkarna var ju inte ens några starka förvärkar ens. Har haft förvärkar som gjort mer ont än alla värkar tillsammans nu under förlossningen. Hmmm skönt, men jag fatta rändå inte att det gick. :D

Natti mina små dyra prinsar, ja och familjen där hemma och M&M hos sin pappa. Puss på er!

Skrivet av: Annica Bark
Jag är en glad 7-barns mamma som bor i Skåne. Jag är väldigt intresserad av datorer och då i huvudsak web och grafik. Andra intressen är djur och natur, foto, träffa vänner mm. Jag har en del egna forum, kanske du hittar nåt av intresse? http://bocker.egetforum.se http://foton.egetforum.se http://tvserier.egetforum.se http://storafamiljer.forumportal.se http://tvillingar.forum24.se http://pysselopapp.egetforum.se


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttionio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Towe (2009-02-17 16:36)
Betyg: 5
Jag bara älskade att läsa din berättelse, jag väntar själv två tvillingpojkar nu, är inne i vecka 31, och precis som dig så är mina ena pojk mindre så får gå på ständiga kontroller nu.

men är helt fascinerad av att du inte kände dina värkar, men läskigt också. det här är ju mina första barn, hur vet jag när det är dags? :O

jaja sånt löser sig säkert, men uppskattade ditt inlägg.

/Towe
PaNi (2006-11-30 13:59)
Jösses vad häftigt =) Lycka till med alla barnen =)
Fi (2006-11-23 02:04)
Betyg: 5
Hehe Vad häftigt!!! Grattis till grabbarna =)
Kramis!!!
loppan05 (2005-10-10 06:29)
Betyg: 5
haha det var en kvick förlossning det:)
Cine Derefeldt (2005-09-17 14:04)
Betyg: 5
Alltid lika underbart att läsa om dessa grabbar juh :)
Béatrice Karjalainen (2004-10-09 22:42)
Grattis!
Låter som en toppenförlossning, det är trevligt att föda utan nämnvärd smärta. Jag både skrattade och fällde en tår (lyckotårar kommer alltid när en förlossning gått bra) när jag läste din berättelse.
Lotta73 (2004-10-08 23:45)
Grattis till dina små prinsar! Wow, vilken förlossning! Härligt! När jag skulle få ut mina små prinsar så ville de inte alls - de fick plockas ut istället...
Hoppas allt går bra! :-)