Barnsidan - Agnes Ebon Leia föds!
Meny

Förlossningsberättelser > Agnes Ebon Leia föds!

Agnes Ebon Leia föds!

Publicerad: 2004-12-06

Den 11 mars, 2 dagar efter BF så fick jag en liten blödning och de första värkarna. Vi ringde till BB, och fick veta att det var som det skulle och att det bara var att vänta. Natten blev värkfri, men morgonen efter så började de igen. Vid lunchtid så ringde jag min mamma och hon kom och hämtade oss. Min man har nämligen inget körkort och jag tänkte ju absolut inte sätta mig bakom ratten. Resten av eftermiddagen spenderades hos min mamma, där alla var rätt slitna då min morfar som varit sjuk länge nu låg hemma och inte hade så långt kvar. Mamma och hennes syskon hade turats om att vara där och hjälpa mormor. Vid 19-tiden så körde hon oss in till BB.

Jag blev undersökt men inte ett endaste dugg hade hänt, inget var vare sig öppet eller utplånat, så vi blev utskickade att gå en promenad. Vi gick runt ett tag i ett svinkallt och blåsigt mars-Ystad, jag med endast Birkenstock på fötterna då inga av mina andra skor passade längre. Tyvärr hjälpte det inte alls, så vid halv 3 på natten sattes vi i en taxi hem till mamma igen.

Hade hela tiden regelbundna värkar och började nu bli rätt sliten, profylaxade så gott jag kunde. Närmaste dygnet blev rätt jobbigt, hade ganska ont, men ville inte riskera att bli hemskickad igen. Ungefär 23 timmar senare, när jag låg och försökte få lite sömn så sipprade det ut lite vatten. Vi väckte mamma och hon körde in oss igen. Klockan 03.00 den 14 mars blev vi inskrivna och fick stanna kvar. Dock dröjde det innan någon inre undersökning gjordes pga. ev. vattenavgång. CTG gjordes däremot direkt och allt såg bra ut. Nu kände jag mig inte så väldigt trött utan mer peppad och spänd på vad som skulle komma. Vi lyssnade på musik, andades tillsammans, jag tog ett långt bad och allt var ganska så mysigt. Vid 09.00 fick vi frukost och gick upp och gick lite och vid 09.50 så gjordes den första inre undersökningen, till min enorma besvikelse så var jag bara öppen 2 cm! Efter närmare 2 dygn med regelbundna värkar så hade jag definitivt räknat med mer.

Efter det här så är mitt minne väldigt dåligt, har fått ta hjälp av journalen för att hålla reda på när saker och ting hände. Det började göra mer och mer ont och jag hade inte sovit ordentligt på ett rätt bra tag, så allt är rätt luddigt. Man satte i alla fall 3 akupunkturnålar på magen, har ingen aning om ifall de hjälpte, men jag vågade i alla fall inte plocka bort dem igen, med risk för att det kanske skulle börja göra ännu mer ont. Jag hade nämligen skrivit i min förlossningsplan (under ett infall av ohejdad optimism) att jag helst inte ville ha någon medicinsk smärtlindring och om jag skulle ha det så skulle det vara på mitt eget initiativ.

Vi blev tillsagda att gå runt ett tag ute i korridoren för att sätta igång det hela lite, men det gjorde bara vansinnigt ont och jag grät mest hela tiden. Efter en stund så fick jag en värmedyna på magen och TNS på ryggen (som min man råkade chocka mig med innan han listat ut hur man skulle göra), och det lindrade rätt bra ett tag. Vid 14-tiden så gjordes nästa undersökning och då var det bara öppet 2-3 cm, vilket fick mig att börja misströsta rätt ordentligt. Det kändes som att det inte hände ett endaste dugg och så hade jag varit vaken i typ 24 timmar och ville bara åka hem och lägga mig och sova. 16.20 var det öppet 4 cm och doktorn (som tydligen var inne i rummet, men som jag missade totalt) bestämde att de skulle sätta värkstimulerande dropp, skalpelektrod + att de skulle ta hål på hinnorna. Allt det här har jag extremt svaga minnen av, för jag var totalt utmattad.

Någonstans i dimman så bestämde jag mig i alla fall för att nu fick det vara nog, ge mig EDA!! Den lades vid 17.45, och allt blev plötsligt väldigt mycket trevligare och mindre smärtsamt. Enda nackdelen var att bedövningen tog extra bra på vänster kroppshalva, så den blev rätt bortdomnad, men inte så illa att jag inte hade någon kontroll. Det är möjligt att jag lyckades sova lite efter att de lagt EDA:n, jag minns faktiskt inte. 18.50 så var jag öppen 10 cm och inte så långt efter så började det kännas som att jag ville krysta. Vid 20.25 så satte jag igång med det (i den ställningen som jag absolut inte hade tänkt mig, halvsittande) och hjälp, vad det var skönt! Eller, det var det ju inte egentligen, men efter all den tiden av molande seg värk så var det så befriande att äntligen kunna göra något, att kunna hjälpa till. Prick 21.00 efter en massa svettande och ett avgrundsvrål i Dannes öra så gled världens sötaste lilla tjej ut! En sådan underbar och alldeles bisarr upplevelse, att få möta Bebisen I Magen, som nu förvandlats till en skrikande Agnes med en massa svart hår! Danne fick sätta på första blöjan och små kläder, något jag missade då jag sträckt typ alla ligament i benen och inte kunde gå ordentligt (förrän ca två veckor senare). Sedan följde tre dagar av kokongmys i ett familjerum.

Efter de tre dagarna så kom mamma och hämtade oss, hon hade det otroligt jobbigt då, nattvak hos sin döende pappa och samtidigt ha fått sitt första barnbarn. Vi åkte direkt hem till mormor och morfar för att han skulle få se sitt första barnbarnsbarn. Jag och morfar hade aldrig något direkt bra förhållande, men jag fylldes av en sådan ömhet för den här stackars mannen som bara var en skugga av den han brukat vara. Han kunde nästan inte prata längre, men man såg på honom att han visste vem jag och Agnes var. Vi var där en liten stund, och sedan så åkte vi hem till Malmö igen. Kvällen efter så ringde min styvpappa och berättade att morfar hade dött. Det är kanske konstigt att avsluta en förlossningsberättelse så här, men för mig så blev det en ganska stor sak, hur livet och döden kan avlösa varandra på det här sättet och det gläder mig att han och Agnes fick träffas innan han gick bort.

Vad förlossningen beträffar så blev det inte alls vad jag hade tänkt mig, i mitt huvud så skulle det gå relativt fort, göra ont men inte olidligt ont. Danne och jag skulle ha det så mysigt hela tiden, osv., osv. Hade inte räknat med att vara helt utmattad och gråtig, att det skulle göra så ont eller att Danne skulle vägra att läsa journalen pga. att han upplevde förlossningen som oerhört jobbig. Men med tanke på det underbara resultatet så hade vi gärna gjort om det imorgon igen!

Skrivet av: Anna T-B
24 år gammal, bor i Malmö med min man och vår dotter Agnes som föddes den 14 mars 2004. När jag inte är hemma med dottern så gillar jag långa fikor och att drälla runt i bok- och skivaffärer.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiotre med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-10 13:33)
Betyg: 5
hållre med Anna_Karin att det var bra skrivet o grattis till Agnes, tyckte det var trevligt att din morfar han se Agnes innan han gick bort:)
Anna-Karin (2005-07-01 10:02)
Mycket bra skrivet. Ärligt och bra avvägt. Grattis till Agnes!!