Barnsidan - 6.54 kom en smetig liten kille ut
Meny

Förlossningsberättelser > 6.54 kom en smetig liten kille ut

6.54 kom en smetig liten kille ut

Publicerad: 2012-01-04
Under hela graviditeten hade jag gått och längtat efter den dagen då underverket skulle komma. Vi skulle gråta och lyckligt snufsa på den lilla skönheten som äntligen kommit till oss. Jag skulle jobba, släppa fram urkraften inom mig, verkligen känna mig duktig som presterade detta och sen när det hela var över och den rosa lilla puffen låg i sin lilla vagn skulle jag avnjuta de utsökta "efterfödselnmackorna" som alla pratat så innerligt om. Blev det så här, som jag tänkt mig det hela, nej, verkligen inte!

Graviditeten gick som en dans och förutom en gigantisk mage till en ganska förhållandevis liten kropp så var allt underbart, jag jobbade kvar på mitt jobb som distriktssköterska tills det var tre månader kvar, då orkade jag inte springa i trappor längre. Jag blev större och större och större...Och tiden gick, skulle den aldrig komma någon gång, våran lilla bäbis! Så vips hade 40 veckor gått och ingen bäbis hade gjort det minsta tecken på att vilja komma ut och det gjorde mig mer och mer tokig. Jag orkade inte göra någonting, promenerade runt kvarteret med mödosamma steg, snö och joggingskor för det var det enda som gick på mina elefantfötter. Så, 41+2 veckor och vi fick tid för ultraljud, spännande, nu skulle vi smyga lite på den där lilla envisa rackaren som huserade där inne. På ultraljudet visade det sig att allt såg bra ut förutom att det var ganska lite fostervatten kvar och att bäbisen var stor. Nej men du skojar med oss tänkte jag, inte såg den liten ut i alla fall, den där kulan jag hade. Barnmorskan skrev upp en tid till oss som skulle vara vårat förlossningsdatum om inte bäbisen skulle komma ut före det, jag skulle bli igångsatt, vilket trauma. Men detta gjorde att jag hade ett nytt mål att se fram emot och det kändes inte så tungt längre, rastlösheten la sig en aning och jag kunde slappna av. Det var väl det som gjorde det eller så att jag pulsade genom högsnö med en pulka efter mig, plus en lat brorsdotter som såg sin arma faster som ett dragdjur av något slag.

Hade känt i två dagar att det malde i ryggen men jag trodde det berodde på den enorma tyngden jag bar frampå men så var det inte. På natten efter min lilla snöpromenad satte det igång.

Det var lördag så vi hade gått och lagt oss sent, haft det lite mysigt innan bäbisen skulle kika ut, kanske kände jag ändå på mig att det skulle bli något just den där lördagen. Ett hade jag lagt mig och 3.30 vaknade jag av den första värken men tänkte att det var falskt alarm, varför kan man fundera, det hade ju bara gått nästan 42 veckor. Låg kvar i sängen och kände efter, var upp på toa typ hundra gånger, kissade och bajsade. Skulle det inte vara så inför en kommande förlossning, fanns det inget som kallades förlossningsdiarré? Till slut blev jag i alla fall tvungen att väcka sambon som tydligen drömde. I drömmen backade han postbilar genom dörrposter och när jag ruskade på honom blev han rädd.....och la sig på mig! Snacka om en ding- ding värld!

Värkarna var ganska intensiva från början och Tomas, min sambo tyckte att jag skulle ringa till förlossningen innan det blev jobbigare så att jag inte kunde prata, för då skulle ju han bli tvungen att föra min talan, något som han motvilligt gjorde. På förlossningen sa dom att det var lång tid kvar och att jag skulle lägga mig ner och sova igen men hur f-n ska man kunn sova när det känns som någon drar åt en svångrem runt magen stup i kvarten. Stannade dock där jag var och låg länge i sängen och vaggade tills Tomas tyckte att det gick alldeles för kort tid mellan värkarna och de höll i sig allt för länge. Ringde igen och fick beskedet att jag skulle lägga mig i badet. Sagt och gjort, 5.30 låg jag i badkaret och faktiskt så avtog värkarna lite grann. Vi fikade lite men det var inte lätt att äta något eftersom jag faktiskt hade värkar hela tiden men dom hade sagt på förlossningen att det inte var dags att komma in än så jag gick och la mig i sängen igen. Vaggade hela tiden och pop sa det så gick vattnet, jag flög upp och kudden jag haft mellan knäna kastade jag på nattduksbordet där glas, lampa och böcker åkte all världens väg. Vattnet bara strilade längs benen på mig och det var en mycket konstig känsla att inget kunna göra, det bara kom av sig självt. När jag satt på toa ringde Tomas igen och den här gången fick vi komma in till förlossningen. Men först skulle vi handla fika, lämna hunden hos hundvakten som åkt till fjällen så min mamma och pappa fick rycka in.

På vägen till sjukhuset tilltog värkarna och jag blev orolig att Tomas inte skulle kunna köra bilen men han var så lugn och fin så. När vi står vid hissen kommer två byggubbar och glor vansinnigt på mig när jag står och flämtar, knipande med benen för allt vatten som fortfarande kommer. En barnmorska tog emot oss och jag fick ligga och kolla värkarna inne på ett rum, skönt att äntligen vara på väg, på riktigt. Jag var öppen redan 4 centimeter så det var dags och vi fick ett rum. Efter dusch med lavendelmassage och akupunkturnålar i huvudet började det på allvar. Värkarna avlöste varandra och jag sög på detta lustgasmunstycke så jag trodde att dom skulle bli tvungen att ta in både mig och bäbisen på avgiftning efter avklarad förlossning. Det var otroligt jobbigt och jag svimmade flera gånger, emellan tjatade Tomas på mig att äta, dricka och röra på mig men jag ville bara ligga och rida ut stormen på mitt sätt. Efter många timmars värkar hade jag bara öppnat mig ytterligare 1 cm och jag började krokna så jag bad om EDA, något som jag avsagt mig helt från tidigare. Och nu så här i efteråt önskar jag att jag inte varit så förbaskat envis, denna EDA gjorde så att värkarbetet avtog och mina ben försvann och på det viset kunde jag ju inte hjälpa till att få ner bäbisen. Men jag kunde sova mellan värkarna och det var skönt. Personalen kom och gick och jag fattade aldrig att det gått ytterligare åtta timmar och det var dags för ett nytt vårdlag. När klockan var ca 3.00 natten mot måndag började det kännas som om jag ville krysta och det skulle gå bra att göra det men det hände inget. Mera dropp och mera undersökningar, jo jag var öppen dom 10 centimetrarna så det skulle kunna gå nu. Men lillplösen inne där ville inte så till slut bestämde man sig för att nu skulle den ut och det med hjälp av sugklockan.

Med doktorn vid klockan, barnmorskan tryckande på min mage och jag som krystade för allt jag var värd så försökte vi få ut det lilla livet men efter tre försök och det inte hade rubbats en millimeter så bestämde man sig för akut snitt. Hjärtljuden hade blivit lite sämre och jag hade ingen ork att ta i längre. Narkosläkaren kom och pratade med oss och medan han står där tilltar värkarna ytterligare och jag suger på lustgasen som om jag höll på att dö och det trodde jag nog att jag skulle göra också för den smärta som var på vägen till operationen och på operationsbordet unnar jag ingen människa, inte ens min värsta fiende. Kraftiga värkar som inte gav något, det värsta tänkbara sa den fjärde barnmorskan. Men så fick man i mig bedövning och jag kunde slappna av medan dom bände och vred så hela jag for åt alla håll. Tomas satt vid mitt huvud och hade en sån där fånig pappmössa på sig och jag var tvungen att skratta lite. Men så, äntligen hördes skriket och klockan 6.54 kom en smetig liten kille ut med kornformat huvud efter klockan. Jag fick pussa på honom, sen drog den nyblivne fadern och barnmorskan iväg och tvättade av vår lilla Lukas som inte var någon liten utan en stor kille på 4490 gram och 53 centimeter lång. Medan Tomas tog hand om sonen sydde dom ihop mig och jag förlorade en hel del blod och det brast inuti mig så det blev lite trixit. Jag blev även skakig som en gammal tjackpundare på avgiftning, kräktes och skakade om vart annat. Tillbaka på förlossningssalen fick jag se min lilla kille ligga i sin pappas famn och det kändes underbart. Lilla Lukas fick ligga på mitt bröst och började genast leta och hacka efter bröstvårtan och till slut hittade han den. Men jag vågade knappt ta i honom för mina skakningar som berodde på att bedövningen gick ur, jag fick "avskakande" medel så det släppte efter ett tag. Så kom dom där mackorna och teet och jag ville så gärna ha men fick inget så Tomas fick äta för oss båda. När vi sen skulle åka upp till BB var vi tvungen att stå i korridoren ett litet tag för att journalen skulle med upp, det blev väldigt ljust för min lilla ängel och han skrek hjärtskärande. Hela vägen upp fick han ligga under mitt täcke och det var mycket bättre.

Amningen funkade bra från början, Lukas var en liten talang, ett födogeni! Trots detta så kom inte mjölken igång och han förlorade mycket vikt så vi fick ge honom tillägg den dagen då vi åkte hem. Men jag skulle hem, för jag visste att om jag kom hem skulle allt ordna sig och det gjorde det. Idag är vår Lukas fem månader och han är fortfarande stor, väger 10455 gram och är 70 cm lång, han har sugit sig till den vikten. Trots att det tog 27 timmar så känns det relativt bra, lite besviken är jag men det är huvudsaken att Lukas mår bra och är frisk.

Lukas satt fast i bäckenkanalen och det hade aldrig gått att få ut honom den normala vägen men ändå känner jag mig lite usel som inte kunde föda ut min egen son. Tills nästa gång har jag fått göra en bäckenröntgen för att se om jag kan föda normalt eller om det blir planerat snitt eller igångsättning lite tidigare än vecka 42.

Skrivet av: Malin Andersson
Jag är en alltid glad och skrattande, hundälskande småbarnsmamma. Vilken beskrivning! Bor med man, snart 7 månaders Lukas, 2 hundar och en katt i lägenhet i Sandviken. Tycker det här med barn bara blir roligare och roligare och det är väl så det ska vara!


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiosju med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-11-08 17:18)
Betyg: 5
härligt berättat, skrattade gott åt allt knas som hände:)