Barnsidan - 38+6 Söndag, EMIL FÖDS!!
Meny

Förlossningsberättelser > 38+6 Söndag, EMIL FÖDS!!

38+6 Söndag, EMIL FÖDS!!

..."Johnny ringde förlossningen och de sa att vi skulle komma in direkt. Men väskan var ju inte färdigpackad och jag satt i morgonrock och kunde knappt stå."...

Tyckte jag kände molvärk i ryggslutet några gånger under kvällen igår, något mer än jag känt av tidigare. Somnade gott och allt kändes som vanligt ändå. Jag har inte haft några förvärkar alls hittills.

04.30, vaknade av att det värkte i ryggslutet, en ny känsla, andades enligt profylaxkursen och det gick över efter en liten stund. Men efter ca 30-40 min kom det tillbaka - småslumrade en timme kanske och sen kom det igen - lite ondare gjorde det nu - men tänkte ändå att nu har jag lite förvärkar i alla fall. Gick på toaletten och slemproppen hade gått! Men det visste jag ju att den kan göra lååångt innan det är dags ju.

07.00. Väckte inte Johnny. Gjorde mig lite frukost och satte mig i en solstol jag tog in i vardagsrummet, satte även på mig TENS apparaten för att testa lite. Nu började faktiskt värkarna göra ont och kom lite tätare. Var tvungen att sitta still och andas under värkarna, med ca 25-30 min mellanrum (tror jag?). Oj - kanske ska jag packa väskan nu tänkte jag. Började lite smått.

08.30. Tror inte Johnny vaknade förrän 8.30, jag sa att jag hade lite ont av värkar - men att det nog var lugnt än så länge. Vi läste på igen i att föda boken för att kolla värkar och tider o intervaller. Nu började det göra ordentligt ont faktiskt. Packade på med väskan, men fick sitta ner så fort en värk kom. Johnny tog tid - värkarna höll faktiskt i sig närmare 1 minut nu - men kom inte riktigt så ofta. Tog en dusch och det kändes bättre en stund. Johnny dammsög och diskade och fixade – han kunde inte tro att det var dags redan – han hade ju läst att det tar så lång tid.

11.00. Vattnet gick plötsligt på badrumsgolvet vid 11-tiden. Och värkarna gjorde plötsligt skitont!! Johnny ringde förlossningen och de sa att vi skulle komma in direkt. Men väskan var ju inte färdigpackad och jag satt i morgonrock och kunde knappt stå. Efter en hysterisk halvtimme kom vi iväg - jag var helt svimfärdig av att försöka ta mig ned för trapporna till bilen. Johnny sprang i förväg o körde fram. En herre såg mig stå lutad mot väggen i trapphuset o flåsa - han tog min arm och ledde mig ner. Som tur är tog det bara 10-15 min till Karolinska. Men det var hemska minuter!!! Det gjorde så ont! Och den nya Volvon var ju alldeles för liten och trång för mig att sitta i…!

12.00. Framme vid förlossningen - fick hjälp direkt, av med kläder och koll - öppen 3 cm. Direkt vidare till förlossningsrummet och träffa barnmorskan som skulle hjälpa mig. Värkarna höll i sig och blev snabbt värre o värre. Lustgas fram - tyckte inte det hjälpte så mycket men andades på ändå. Försökte tänka på profylaxandningen - barnmorskan sa att jag var duktig med andningen. Jag sa direkt att jag ville ha epiduralbedövning. Dropp sattes i handen, sköterskan stack o stack och fick inte riktigt till det, men tillslut.

13.30. Öppen 6 cm. Narkosläkare kom och försökte sticka mig i ryggen två gånger - trodde jag skulle dö av att tvingas ligga still så länge under värkarna medan han höll på. Han lyckades ej lägga bedövningen?!!! Såg ut som en idiotpraktikant tyckte jag! En ny läkare skulle komma snart.

14.15. Upp o stå - värkarna blev kraftigare och började ta över själva helt o hållet. Det var krystvärkar! Redan!! Öppen 9 cm. Den nye narkosläkaren fick vända i dörren – för sent för bedövning. Satte mig ett tag på en förlossningspall med Johnny bakom. Det var rätt bra – jag fick känna på det lilla huvudet som pressade sig fram lite därinne. Men tyvärr låg Emil med ansiktet framåt, vidöppet läge, och hade problem att ta sig ut. Efter en halvtimme fick jag upp igen och stå – gjorde otroligt ont, jag la mig igen i sängen och krystandet hade helt tagit överhanden.

15.30. Nu hade det snart gått en timme av utdrivningsskedet och en annan barnmorska fick komma in och ”kasta sig” på min mage ett par tre gånger! Hjälp! Men plötsligt kl 15.38 så kom hela lille Emil utfarande! En jättestor blå bula på huvudet hade han. Vi visste ju inte att det var en kille förrän nu förstås. Det var endast två kärl i navelsträngen istället för tre – barnläkare kollar hjärtljud.

Låg sen med Emil på bröstet ett bra tag innan barnmorskan kollade hur mycket jag spruckit. Tyvärr så var det rätt rejält, även ringmuskeln i ändtarmen. 17.30. Jag fick åka upp till kirurgen och fick ryggbedövning från naveln ner till tårna (självklart var det ”idiot” narkosläkaren som la bedövningen igen). Det tog rätt lång tid, sen fick jag ligga på uppvaket till bedövningen släppt – klockan blev nog 20.30 minst. Jag låg helt själv där och väntade. Fick höra att Johnny och Emil var på Neonatalavdelningen då barnläkaren hört ett blåsljud på hjärtat som de ville kolla extra.

Sen fick jag åka förbi där med sängen o titta till lillen – det lät inte då som om det var något att oroa sig för. Jag och Johnny fick ett rum på BB – och först nu fick jag min smörgås! Hade inte ätit sen frukosten hemma. Nu fick vi vila och prata med varandra om allt som hänt. Mina ögonvitor var blodsprängda och jag kunde fortfarande inte röra benen. Proppade i mig choklad som Johnny köpt. Jag fick lite morfin. Vi sov nog rätt ok den natten - men vaknade tidigt. Fick sedan reda på att Emil har ett fel på en hjärtklaff (Pulmonalisstenos) och iriskolombom på ena ögat – senare får vi reda på att detta beror på ett ovanligt kromosomfel (q18 minus) men att dessa är de enda symtom som hittills går att se.



Vi var kvar på Karolinska i 5 dygn.