När livmodermunnen är fullt vidgad är det fritt fram att krysta, men man bör invänta kroppens egna krystimpulser för att minska risken för utmattning och bristningar i underlivet.
En krystimpuls känns ungefär som man vill gå på toaletten och tömma tarmen, för den sakens skull är det inte säkert att man vet hur man krystar, därför är det återigen viktigt att man inväntar kroppens egna krystimpulser, då kan det inte bli fel om man inte kämpar emot förstås. Man ska inte själv behöva trycka på när krystimpulsen kommer, trycket kommer komma automatiskt från livmodern. Koncentrationen kan istället läggas på att slappna av bäckenbotten och övriga kroppen och att kontrollera andningen.
Förstföderskor får ofta krysta upp till en timmas tid, enstaka gånger något längre, medan omföderskor sällan behöver krysta mer än 30 minuter.
Som partner kan man hjälpa kvinnan att hålla sig upprätt eftersom gravitationen då hjälper barnet ut fortare.
Exempel på upprätta ställningar
När värken är på sin topp kan det kännas skönt att få krama om någonting hårt med händerna, vill du som partner inte bli föremål för detta - se till att ha något annat klämtåligt till hands! Vissa kvinnor får frossa eller känner sig kalla och ruggiga under denna del av förlossningen, ta fram filtar och långa sockor och håll henne varm med dessa. Fortsätt påminna om att dricka vatten eller saft. Att föda barn är svettigt och mycket vätska går åt.
Det ökade trycket mot framförallt stjärten kan avhjälpas genom att trycka mot med varma handdukar, detta kan också minska risken för bristningar i underlivet (framförallt mellangården).
Barnmorskorna och annan personal på plats övervakar för att minska risken för skador på slutmuskeln i ändtarmen. T.ex kan de använda ett handgrepp som kallas "det finska greppet" som skyddar mellangården om minskar risken för förlossningsskador. På sjukhuset i Helsingborg har personalen uppfunnit en flärp som man hoppas kunna lansera kommersiell så att fler sjukhus ska kunna använda den som perinealskydd.
Om det är väldigt stramt kring slidöppningen och förlossningen behöver skyndas på, kan det göras ett litet klipp i mellangården för att vidga slidöppningen. Då får man lokalbedövning först. Det är numera ganska ovanligt med klipp vid förlossningar eftersom klipp inte längre anses skydda mot allvarligare bristningar, som man gjorde förr (under 70 och 80-talet gjordes det mer eller mindre rutinmässigt). Dessutom kan klippet orsaka ömmande ärrvävnad efteråt. Här kan du läsa mer om klipp och när det trots allt är befogat.
Under utdrivningsskedet roterar barnet för att "skruva" sig ut genom förlossningskanalen. När barnet roterat ett varv står det just innanför slidöppningen i så kallat kröningsläge och nu kan man känna barnets huvud. Efter detta brukar det går fort till att barnets huvud är ute och ofta följer kroppen med i samma eller nästkommande krystning.
Det är inte ovanligt kan navelsträngen vara lindad ett eller flera varv kring halsen eller kroppen på barnet, och det kan ibland påverka barnets hjärtljud lite grand i slutet av förlossningen. Oftast behövs ingen annan åtgärd än att barnmorskan för navelsträngen över huvudet på barnet i samband med födseln. Om detta skulle vara svårt klipps navelsträngen bort innan barnets kropp har fötts fram helt.
Det är ytterst ovanligt att barn som föds med navelsträngen om halsen får problem av det efteråt.
Nu är förlossningen nästan slut - nu återstår bara efterbörden.