Så var det att föda barn i 2000-talets Sverige
Publicerad: 2012-01-04
Jag undrar varför vi i Sverige idag, på 2000-talet, i ett sk modernt, jämställt i-land, anser att allt kring graviditet och förlossning är och ska vara så naturligt? Jag födde min dotter för snart 7 månader sedan. Innan jag blev gravid och fick barn vid 28-års ålder, var jag en heltidsarbetande, skattebetalande, någorlunda jämställd, ung kvinna. För mig var det inte ett normaltillstånd att vara gravid.
Jag undrar varför vi i Sverige idag, på 2000-talet, i ett sk modernt, jämställt i-land, anser att allt kring graviditet och förlossning är och ska vara så naturligt? Jag födde min dotter för snart 7 månader sedan. Innan jag blev gravid och fick barn vid 28-års ålder, var jag en heltidsarbetande, skattebetalande, någorlunda jämställd, ung kvinna. För mig var det inte ett normaltillstånd att vara gravid.
Jag hade aldrig varit gravid förut, utan hade mao levt 28 år i ett annat tillstånd som var mer normalt och naturligt för mig. Jag tyckte inte när det var dags att föda att det heller kändes "så naturligt". Jag har en känsla av att allt prat om hur normalt och naturligt det är att få barn, är ett invant sätt att förringa det vi kvinnor - utan att knysta - förväntas gå igenom.
Jag kan inte riktigt förstå varför allt kring barnafödande ska vara så naturligt och ske på ett sätt som det alltid har skett, när ingenting annat i vårt samhälle på 2000-talet brukar ha sin utgångspunkt i hur det alltid har varit. Vi utvecklas ju, trodde jag, på alla plan, dvs vi drar t ex inte längre ut tänder med en het potatis som enda bedövning, vi dör inte längre i cancer utan att först ha försökt behandla, vi kör inte längre häst och vagn när vi ska någonstans, vi arbetar inte längre ihjäl oss utan får hjälp av samhället och blir sjukskrivna osv.
Jag undrar varför just det kvinnliga arbetet med att föda barn, ska ses ur ett så totalt omodernt, stenålders perspektiv? Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det GÖR ONT att föda barn, och att det dessutom är svårt. Jag törs påstå att de flesta av oss mammor och blivande mammor känner oss ganska nya i förlossningssituationen när det väl är dags att föda, och att vi därmed riskerar att känna oss ganska kränkta efteråt, när vi inser hur OTROLIGT LITE som satsas på oss i form av kring- och eftervård, detta trots att vi accepterar att göra det stora jobbet, dvs föda, själva.
Det finns mycket att säga om hur vi kvinnor blir betraktade inom mödra- och förlossningsvård. Jag upplever att det finns en genomgående trend - eller röd tråd - i den hjälp vi kvinnor får när vi ska få och får barn, den trenden är lurendrejeri. Vi ska luras att välja den billigaste vägen för samhället, och vi ska vara så euforiska när vårt barn väl är fött att vi inte ifrågasätter hur vi egentligen blir behandlade inför, under och efter vårt barnafödande.
Den grundläggande synen på vad vi ska stå ut med, utan att klaga, blir ganska tydlig om man tänker sig in i att män kunde bli gravida och fysiskt föda fram barn. Om en man var gravid skulle han inte få höra att det i princip är ett normaltillstånd trots att han aldrig upplevt det förut, han skulle inte hela tiden bemötas med att alla krämpor och känslor i samband med graviditeten bara var "så naturliga" (läs: går inte att göra något åt, finns ingen hjälp att få). En man skulle säkerligen få svaret att olika lösningar hade forskats fram, som skulle göra hans graviditet så mycket enklare att genomgå. Han skulle säkert i god tid garanteras plats på ett sjukhus, få åkommor har ju egentligen så lång framförhållning som barnafödande, dvs sjukvården har i princip 9 månader på sig att planera och anpassa resurserna för varje förlossning. En man skulle med största sannolikhet tilldelas ett förlossningsrum med egen toalett och dusch och därmed inte, för att duscha och gå på toaletten, under värkarbetet behöva gå ut och köa i korridoren till en av två gemensamma toaletter/duschrum.
En man skulle troligtvis inte, efter att han äntligen fött fram barnet, stressas att återigen gå ut i korridoren för att på egen hand, svimfärdig, uppmanas att duscha och gå på toaletten. En man skulle inte köras ut ur förlossningsrummet mindre än två timmar efter förlossningen, utan att ha hunnit ringa sina föräldrar och berätta om barnet, och utan att ens ha fått chans att äta den smörgås han sett fram emot efter att ha jobbat med att föda fram barnet utan mat i över 12 timmar. En man skulle inte behöva uppleva hur han nyförlöst, två timmar efter sin förlossning, mitt i natten installerades i ett ca 12 kvm stort rum, där det redan bodde en nyförlöst man med sin nyfödda bebis. Han skulle inte behöva bli lämnad ensam att ta hand om sitt barn, svimfärdig av upplevelsen han just gått igenom. Hans fru skulle inte skickas hem med orden "åk hem och vila upp dig och kom tillbaka och hälsa på din lilla familj imorgon, när DU fått sova". En nyförlöst man skulle inte i sitt darriga, omskakade tillstånd, förväntas ta hand om sitt barn och försöka sova, utan att ha eget rum, och utan att ha sin fru där till hjälp. Kort sagt: en man som födde barn skulle aldrig bli så kränkt av samhället och samtidigt förväntas vara så glad och nöjd med allt.
När man som kvinna föder sitt första barn och genomlever ovanstående scenario, känner man bara att 24 timmar på BB inte är för kort, det räcker snarare, för man vill snabbt hem dit man åtminstone kan få avlastning av barnets pappa i skötseln av barnet. Visst är det naturligt att man som föräldrar tar hand om sitt barn från första stund. Jag trodde däremot att vi i Sverige på 60- och 70-talen kommit fram till att ett BB med resurser att avlasta, där kvinnan kunde få stanna några dagar, var bra, och att vårt moderna samhälle skulle erbjuda det. Jag trodde också att vi under 80- och 90-talen kommit fram till att en bra start för en familj innebär att pappan finns nära och kan stötta mamman och barnet från första stund, dvs pappan skickas inte hem.
Visst är det så att det är underbart att få barn. Visst älskar jag vår dotter över allt annat. Visst går det att glömma mycket av det som gjorde ont, tack vare att barnet i sig är ett sådant fantastiskt underverk. Jag undrar dock varför det är så självklart att vi som föder fram Sveriges framtid ska bli så lågprioriterade? Och jag undrar varför jag ska tycka det är ok att jag får så lite tillbaka av samhället, när jag normalt sett arbetar och bidrar till den gemensamma skattepotten som ska räcka till att vi bl a ger en värdig förlossningsvård? Jag undrar varför vi kvinnor förväntas - och accepterar - att bli kränkta och lurade av systemet? Detta när vi gör ett så ofantligt viktigt jobb och när resultatet - barn som växer upp till goda medborgare - är en förutsättning för samhällets fortlevnad. Vad kostar det att ge förlossningsvården en ram av värdighet - en ram som väl borde vara en självklar del av vårt lilla moderna utvecklade land? En ram som, för mig, skiljer ett modernt samhälle från ett traditionellt, och som därmed utgör en del av just det som kännetecknar ett modernt, jämställt, demokratiskt land.
Diskutera vad som kan göras för att förbättra dagens förlossningsvård
Skrivet av: Emelie Andersson-Adamovic
Jag har alltid varit energisk och debattlysten och gillar konstruktiva diskussioner. Sedan jag fick barn har jag varit ganska engagerad i frågor som rör allt kring att vänta, få och uppfostra barn. Jag tror på varje förälders rätt att göra som DEN vill, jag tror inte på pekpinnar och hysterier där "nolltolerans" råder - tex hur det kan vara när amma/icke-amma diskuteras i samhället. Det är onödigt att skapa problem i ett samhälle som Sverige där ingen bebis behöver somna hungrig. VILKEN mjölk bebisen fått i sig, så länge den är bra (vilket dagens modersmjölksersättning är) är enligt mig sekundärt. Det är bättre att njuta av det vi har som vi INTE behöver oroa oss över och sedan ta de problem som livet för med sig då och då och istället hantera dem på bästa sätt. Jag tror på att inte göra problem av icke-problem. Det är bra att istället sätta det i perspektiv till hur det skulle vara att vara mamma och inte kunna amma och bo i en miljö där det inte fanns tillgång till rent vatten att blanda till dyr mjölkersättning. Det är verkligheten för många, många kvinnor i dagens värld. Då är det väl onödigt att vi skapar ångest, oro och tvång kring en fråga som inte är något problem. Så, svenska mammor, njut av att er bebis får mat, vare sig det är från bröst eller flaska och fokusera energin på de problem som emellanåt dyker upp och inte alltid lika lätt går att lösa.
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
Milla f (
2003-07-10 22:00)
Betyg: 5
Så sant så sant!
Maria Nordsäter (
2003-06-01 14:10)
Betyg: 4
Visst, mycket har utvecklats sedan stenåldern men mycket är sig också likt. Våra kroppar har exempelvis inte utvecklats, bara förstörts och brutits ner mer. I övrigt fungerar de på exakt samma sätt som på stenåldern - det borde vi beakta istället för att fnysa åt. Vi skapar oss många problem med vårt civiliserade(?) sätt att vara. Jag håller med dig till fullo när det gäller mödravården. Att ha eget rum, dusch/toa borde vara självklarheter. Att inte överföra forskningsresultat gjorda på 20-åriga män till kvinnor i alla åldrar borde vara en självklarhet för vem som helst men är tyvärr verklighet. Frågan är hur vi ska göra för att få vår del av kakan?
Barnsidan (
2003-03-12 10:47)
Betyg: 5
Tack Emelie!
