Mer om jämställdhet
Publicerad: 2004-11-21
Ska killar lära sig att fålla gardiner? Och vem ska lära dem i så fall?
Jag tänkte flumma lite om skolan den här gången. För eftersom skolan har så stor betydelse för alla barns och ungdomars utveckling så är det viktigt hur jämställdheten hanteras där. Oerhört viktigt!
I mitt första debattinlägg om jämställdhet så avslutade jag med att barnen ju ofta redan börjat formas in i sina traditionella könsroller när de börjar första klass. Det har föräldrar och dagis skött om. Jag ska ta avstamp där och fundera över skolans betydelse som könsrollsförstärkare.
Mitt äldsta barn började skolan 1990 och alla efterföljande år har jag haft barn i samma skola i obruten följd. Det betyder att jag har ganska god överblick över hur just den skolan har hanterat det här med jämställdhet under de åren. Och jag konstaterar att jag inte tycker att de hanterar det alls öht. Det är väldigt mycket ”så här gör vi, för så har vi alltid gjort” och det har under åren retat mig mer och mer.
Man sorterar in eleverna i tjej och killgrupper hellre än efter förutsättningar och det verkar inte som att man tänker alls på hur och varför. Minns när äldsta dotter skulle börja nian och det iordningställdes ett nytt klassrum, en verksamhet som eleverna hjälpte till med. Lärarna (2 herrar i övre medelålder) berättar glatt på föräldramötet att pojkarna skruvat upp lampor och att flickorna sytt gardiner... Efter en häpen tystnad frågade jag ungefär så här:
- Men var det verkligen ingen av tjejerna som hellre ville testa att skruva upp lampor? Och behövde killarna inte lära sig att fålla gardiner?
Jag tyckte nämligen att eftersom det här pågick under lektionstid så var det rimligt att lägga in åtminstone lite pedagogisk verksamhet i det så att ungdomarna skulle ha chansen göra något som de inte redan kunde. Istället delade de bara in i klassen i pojkar som skruvade lampor mm och flickor som sydde gardiner… Utan tanke alls. Jag antar att även eleverna var delaktiga i den här uppdelningen men det ursäktar liksom inte det hela. Lärarna är ju lärare för att de ska leda och tänka ett steg till.
Fortsatta konversationen gick i alla fall ungefär så här:
- Eh, vi hade nog inte kunnat hjälpa pojkarna med gardinerna…
- Men vem hjälpte flickorna då?
- Det gjorde textilslöjdsläraren…
ridå!
För att inte tala om att det finns skillnader i hur lärare hanterar tillsägelser vid olämpligt beteende. Fick höra för inte alltför länge sen att en pojke i klassen uttryckt sig mycket fult mot min dotter utan att läraren reagerat alls men när Dotter sa ifrån på skarpen så fick hon veta att hon skulle stilla sig och inte vara oförskämd... Att hon blivit kallad både det ena och det andra innan togs ingen hänsyn till och pojken fick heller ingen tillsägelse vid det tillfället. När det är pratigt i klassen så är det tjejerna som får tillsägelse att vara tysta medan killarna får hållas. På samma sätt så gynnas flickor helt tydligt av skolans pedagogik medan pojkar generellt har svårare att ta till sig den sortens undervisning. Flickor tar ansvar för sitt eget lärande medan pojkar behöver bli pekade åt med hela handen. I det stora hela alltså, undantagen finns såklart. Och ändå så är det pojkar som i slutänden tjänar på det trots att flickor överlag har bättre uppförande och bättre betyg.
Sen går vi vidare till gymnasieskolan och där cementeras könsrollerna in ordentligt om inte förr. Det finns inga som är så traditionella som tonåringar tro det eller ej. Där tillåts inga avvikelser från det ”normala” och den som inte iklär sig sin könsroll får omedelbart veta det och dennes skoltid kommer troligen att bli allt annat än bekväm. Jag har ju själv jobbat på gymnasieskolan en tid och då på ett traditionellt killprogram, nämligen El-programmet. Min dåvarande chef såg det som en tillgång för de klasserna att ha en kvinnlig lärare i ett tekniskt ämne eftersom könsfördelningen var så oerhört sned bland eleverna. Hon menade att det var viktigt att eleverna fick se att tjejer också kan gilla teknik. Jag blev väl mottagen av både elever och kollegor men betraktades som lite av en nerd och var därmed ursäktad för mitt avvikande kön. På Elprogrammet fanns då två tjejer av ca 75 elever som var fördelade på tre klasser. En klass bestod av enbart killar. Jag märkte av det i klassrummen, det blir en speciell stämning i en klass med elever av bara ett kön. De tjejerna som fanns där på programmet låg ständigt i toppskiktet för resultaten men fick ofta kämpa som bara den för att alls synas bland alla tonårsgrabbar. Och (de manliga) lärarna på programmet kunde säga att de tyckte att klassen som inte hade någon kvinnlig elev alls var lättare att undervisa i. För då behövde man inte fundera så mycket... Samma fast omvänt på Omvårdnadsprogrammet. Klasser fulla med flickor och så någon enstaka pojke. Fast där vittnade (de kvinnliga) lärarna om att det var så roligt att det var några pojkar som sökt utbildningen och de fick betydligt större uppmärksamhet än sina kvinnliga kamrater på elprogrammet.
Är det sedan undra på att det blir ojämställt i hemmen och i arbetslivet? När könsuppdelningen och könsrollerna sanktioneras och cementeras även av skolan som är den största opinionsbildaren som våra barn har jämte oss föräldrar.
Varför blir det så här då? Vi får söka svaret hos oss själva menar jag. Rannsaka oss och försöka öppna våra ögon för hur vi gör och inte slå oss till ro med att vi är jämställdast i världen (för hur mycket säger det egentligen). Vi grundlägger våra barns framtid och de personligheter de blir under spädbarnsåren. Vi måste sluta upp med att sortera in småbarn i könsfack. Vi måste sluta upp med att ge pojkar och flickor olika uppgifter, olika kläder och olika leksaker utifrån ett könsperspektiv. Vi måste se till individen. Alla som jobbar med barn måste fundera särskilt ordentligt på det här. Deras ansvar kan inte nog understrykas. Vi måste ge alla barn samma möjligheter. För helvette... Tänk, människa!
Skrivet av: Ingela N
Jag är... ja, vem är jag? Numera ingen lätt fråga att svara på men jag gör väl ett försök då.
Jag är sambo med Mannen sedan massor av år. Har två döttrar födda -83 och -89 samt en son född -90. Sonen, vår Björnis, dog efter en tids sjukdom i mars 2003. Sedan dess är inget i mitt liv riktigt sig likt och somliga dagar är väldigt tunga.
Jag skriver en del, bl a Bloggar här på Barnsidan men också andra texter. Fotograferar när jag får låna min kamera (den yngre av döttrarna lägger oftast beslag på den) och så är jag en datanerd som gillar att bygga hemsidor.
Och så har jag en blå cykel...
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
Åsa Brandt (
2004-11-26 11:13)
Hej, ja lägg dem gärna till skolan, tycker jag är en bra idé. Fast man får ju lägga upp det på ett smart sätt så att de inte blir provocerade....för det händer ofta har jag märkt när man tar upp just jämställdhet. Boken av Ingemar Gens är lätt- och snabbläst och jag fick iaf många "aha-upplevelser". Berätta gärna vad du tyckte sen om du läser den/dem. /Åsa
Ingela N (
2004-11-25 10:55)
Ja, jag ska ta mig i kragen och läsa in mig lite. Tack för bkförslagen. Egentligen borde jag kanske skänkadem till mina barns skola med förbehåll att de måste ligga på bordet i lärarrummet? :/
Åsa Brandt (
2004-11-24 14:09)
Betyg: 4
Det är ju skrämmande och skrämmande vanligt! Kan tipsa om två böcker om du inte redan läst dem: "Att göra kön-om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män" av Ylva Elvin-Nowak och "Från vaggan till identitet-hur flickor blir kvinnor och pojkar blir män" av Ingemar Gens. Mkt bra läsning!
