Jämställdhet?
Publicerad: 2004-11-08
Är vi så jämställda som vi så gärna vill tro? Jag hävdar att vi är långt från målet än och ingen i detta land kan svära sig fri från ansvaret.
Frågetecknet i rubriken sitter där helt medvetet. För dom flesta (både kvinnor och män) som man tar upp det här med ser ut så i fejan när man påstår att det är långt dit.
- Men vi är väl jämlika här. Jag tycker alla har samma värde....
jo eller hur!
Men hur ser det egentligen ut runt om i folkhemmen? Ja, det vet ju de flesta eller hur? Kvinnor tar i allmänhet merparten av allt det som är förknippat med barn, hushåll, barnens sjukdomar osv. Kvinnor tar också ofta på sig ansvaret för Männens välbefinnande och många bär glatt även (delar av) hans börda. Männen har för viktiga jobb för att kunna ta ansvar för något annat än just jobbet. (jo, jag hårddrar, undantag finns naturligtvis) Det här förhållandet upprätthålls av både män och kvinnor det ska man komma ihåg. Vi är alla offer för vår kultur och de förväntningar som finns i samhället.
En del delar ganska lika på sysslorna men det är den enkla biten och då är den ändå inte särskilt enkel alls, det ser man ju på statistiken. Dela på _ansvaret_ för sysslorna är det som är det riktigt stora problemet. Alldeles för ofta måste Kvinnor trycka på ”startknappen” för att män ska ta sin del. Så var var det i mitt hem också för inte alltför länge sen. Man kan säga att det vände när Björnisen föddes eller faktiskt redan under graviditeten. Jag var sjuk då i havandeskapsförgiftning och hade order om att hålla mig still och inte bära på barn eller kassar från ICA. Alltså fick Mannen vabba för att ta hand om Yngre Vackra Dottern som då bara var helt liten. Han fick lov att ta i princip hela ansvaret och den praktiska biten för barn, hushåll osv. Inte lätt alla dagar då han inte alls hade ett tränat ”husmorsöga”. Men det gick det med...
Sedan har jag efter hand blivit mer och mer medveten om de här fenomenen. Jag började titta på mig själv och hur jag gjorde och gillade inte en del av det jag såg. Efter det har jag medvetet börjat agera annorlunda. Inte bära andras ryggsäckar (ansvar). Kräva att slippa göra merparten av det tråkiga. Påpekar orättvisor högt och ljudligt. Blev en tagg i ändan för lärare och rektor på i skolan genom att ifrågasätta rådande ordningar... Det här var absolut inte smärtfritt. Mannen såg ut just som frågetecknet i rubriken och menade att han ju visst gjorde saker hemma och visst ansåg sig vara jämställd. Men polletten ramlade ner en bit när jag frågade om han tog ansvar för det och då liksom gick det upp för honom att han ytterst sällan tryckte på startknappen själv. Den här processen pågår fortfarande. Det är mkt lättare att lägga saker som ska göras på mig för att det är enklare än att göra det själv. Men numera bollar jag som regel tillbaka dem till sin ägare...
Började också titta närmare på hur man faller i fällan att särbehandla barn efter kön. Med lite perspektiv på det så som jag med stora barn har, så kan jag säga att jag tycker att det blivit väldigt mkt mer uppdelat sedan mina barn var små. Då hade de flesta barn unisexkläder till vardags och grannens lilla grabb lekte glatt med My little pony tillsammans med min dotter men lika naturligt lekte båda med sånt som det numera brukar vara killstämpel på. Numera trycks rosa fluff på tjejer redan i plastbaljan på BB och alla färger utom blått, grått och svart är tjejfärger. Man skiljer noga på tjej och killsaker i hyllorna på leksaksaffären. Pojkar förknippas med actionfigurer och rörlig högljudd lek medan flickor förväntas roa sig med rosa plaststrykjärn och dockspisar. Till exempel.
När barnen sen kommer upp i skolåldern är de då redan formade till de roller som samhället förväntar sig. Tjejer ska vara duktiga och tysta medan killar får ta mer plats. Och i skolan konserveras det ytterligare på så sätt att alla som går utanför mallen stämplas som konstiga och jobbiga av både kamrater och lärare. Det här konstaterade jag för länge sen och till min stora sorg så verkar det inte ha förändrats ett dugg.
Därför vill jag uppmana er alla. Syna er själva i sömmarna ordentligt. Är du jämställd eller är det möjligen så att du bara tror det eftersom vi alla mer eller mindre odlar myten om vår egen förträfflighet!
Skrivet av: Ingela N
Jag är... ja, vem är jag? Numera ingen lätt fråga att svara på men jag gör väl ett försök då.
Jag är sambo med Mannen sedan massor av år. Har två döttrar födda -83 och -89 samt en son född -90. Sonen, vår Björnis, dog efter en tids sjukdom i mars 2003. Sedan dess är inget i mitt liv riktigt sig likt och somliga dagar är väldigt tunga.
Jag skriver en del, bl a Bloggar här på Barnsidan men också andra texter. Fotograferar när jag får låna min kamera (den yngre av döttrarna lägger oftast beslag på den) och så är jag en datanerd som gillar att bygga hemsidor.
Och så har jag en blå cykel...
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
U Park (
2008-01-06 21:18)
Jag håller med dig om det otrevliga i att leksaker och kläder och allt skall vara så himla uppdelat i affärerna och på andra ställen. Så himla onödigt.
Men jag har alltid haft svårt att faktiskt förstå den här situationen som det verkar som 99% av alla kvinnor är i i Sverige, med en man som lufsar omkring och väntar på order. Själv har jag haft ca 3 längre samboförhållanden, varav 1 med pappa&man, och har aldrig märkt av någon ansvarsfrihet hos de 3. Jag har helt enkelt inte kunnat föreställa mig en sådan situation där jag - jag!? - ska ta ansvar för alla delar i hushållet. Jag har bara utgått från att vi tillhör samma generation och det har alltid varit självklart att båda tagit ett lika stort ansvar för hemmet. Ibland köper jag presenter, nästa gång fållar han gardiner, en tredje spikar han upp en tavla, jag går med tvätten när han lagar mat osv..
Jag tror inte det är en slump att jag "lyckats" leva med sådana män. Det är inte tur det handlar om. Det är min inställning är jag övertygad om. Utan att för den skull vara någon som pekat med hela handen och sagt att här är det minsann rättvisa som gäller..
Det förbryllar mig ibland, att de 3 jag levt med skulle vara de enda männen i Sverige som funkar så. Jag tror ofta det handlar om att kvinnan självmant tar på sig fullt ansvar och ger order utan att egentligen ens vara ombedd, sen hakar han naturligtvis på och tackar o tar emot. Det är ju skönt att slippa tänka när man är hemma..
Så det är ett ömsesidigt ansvar att det blir så här är min åsikt.
Annette G. (
2004-11-10 19:39)
Betyg: 5
Här skriver du en artikel om det som jag berättat om i relationsforuminlägget Höststädning i livet. Känner igen mina tankar och upplevelser i det du skriver.
E S (
2004-11-09 22:05)
Betyg: 5
Vill bara säga att jag håller med dig i precis allt du skriver!
Och själv lever jag i ett förhållande där vi också närmar oss "äkta jämlikhet", dvs där även ansvar delas, inte bara uppgifter. Vi går båda från insikt till insikt m a p detta... *s*
Emelie Andersson-Adamovic (
2004-11-09 12:26)
Betyg: 4
Vill bara kommentera din artikel om jämställdhet: är otroligt glad att läsa att det finns fler som, liksom jag ifrågasätter hur vi har det i dagens "jämställda" Sverige. Själv anser jag att svenska folket låtit sig passiviseras av att vi tror att vi redan lyckats med att bli jämställda och inte behöver göra så mycket åt frågan längre. Detta är just det som är faran, dvs att många inte ser över sitt eget agerande i sin relation, och i sin föräldraroll. Själv försöker jag, precis som du, bolla över ansvaret på min man, och även uppfostra min dotter till en mer självklar individ än vad flickor i allmänhet uppfostras till, dvs vill att hon ska ta mer plats än jag själv gjorde som barn, och vill att hon inte ska vara alltför flickaktig och snäll, då jag inte ser någon anledning till varför flickor ska ta mer ansvar än pojkar. Det är svårt att ifrågasätta och svårt att diskutera mot strömmen, men nödvändigt för mig, då jag anser det vara farligt att göra som vi gör i Sverige idag, dvs slå oss för bröstet och konstatera hur jämställda vi är, när mycket av all statistik tydligt visar att vi är långtifrån jämställda. Ojämlikheten är tydlig i den statistik du nämner liksom lönegapet mellan män och kvinnor som vidgas i 30-årsåldern i samband med att vi får barn och kvinnorna automatiskt "kliver av" trots att vi intalar oss själva att det inte är så, och de oförklarliga löneskillnaderna för lika jobb, som faktiskt, enligt helt officiell statistik, fortfarande föreligger. Det är skrämmande att se högutbildade kvinnor omkring sig vara så blinda för de ojämlikheter som föreligger. Det är också skrämmande att se att det fortfarande är så få män som ser skillnaderna. Min uppmaning är till framförallt alla fäder att de ska tänka på sina döttrars framtid, och försöka skapa det samhälle och arbetsklimat som de önskar att deras döttrar ska möta när de en dag kommer ut i arbetslivet och ska bilda familj. Dagens fäder borde fundera över vilken framtid och vilka möjligheter de vill ge sina döttrar. Tack än en gång för att du tar upp ämnet!
