En mors tankar om HIV/AIDS-katastrofen
Publicerad: 2004-08-02
I dagarna pågår en stor årlig internationell HIV/AIDS konferens i Bangkok. I egenskap av småbarnsmamma kan jag inte låta bli att fundera över hur olika förutsättningar världens barn och föräldrar har.
I dagarna pågår en stor årlig internationell HIV/AIDS konferens i Bangkok. I egenskap av småbarnsmamma kan jag inte låta bli att fundera över hur olika förutsättningar världens barn och föräldrar har. Jag funderar som så många gånger förr, över hur våra möjligheter i livet till stor del avgörs av var på jorden vi råkar födas.
Jag är själv född i Sverige, men delvis uppvuxen i Afrika som en följd av att mina föräldrar arbetade inom det svenska biståndet. År 1990, när jag själv gick på gymnasiet, kom jag för första gången i kontakt med HIV/AIDS på nära håll. Jag såg människor i 30-årsåldern som jag kände i Uganda där vi bodde då, tyna bort, en efter en. De var då lika gamla som jag är nu. Några av deras barn dog också, och många blev kvar, utan några föräldrar i livet. Det är omöjligt att veta hur det är för ett litet barn att förlora sina föräldrar och allt den känner till i så tidig ålder att det kanske inte ens har något konkret minne av föräldrarna kvar. Allt fler barn i världen förlorar sina föräldrar i den tidiga barndomen, dvs i den tid i livet då vi här hemma hävdar att närheten till en vuxen och den trygghet det ger, i princip är en förutsättning för att ett barn ens ska överleva. Att då tänka på hur att allt fler barn råkar ut för den sorgen för varje år som går i vår värld av idag, gör mig väldigt sorgsen, och får mig att känna att det måste vara något galet med den sk ”utveckling” som pågår, om siffrorna, med ett barn bakom varje siffra i statistiken, bara fortsätter att öka, och därmed situationen blir sämre för allt fler barn per år.
Sedan ett halvår jobbar jag själv inom biståndssektorn och i våras var jag i Östafrika på en arbetsresa, som bl a innefattade ett besök på ett hem för hivsmittade föräldralösa barn i en förort till Addis Ababa i Etiopien.
Det har hänt en hel del på området HIV/AIDS sedan 1990, en del bra, men tyvärr också en hel del dåligt, som att många länder är mycket hårdare drabbade idag, och att medellivslängden i princip halverats i flera afrikanska länder. Det är den arbetsföra befolkningen inklusive småbarnsföräldrarna, som dör. Det är de som är och borde få vara i samma fas i livet som jag, dvs i full färd med att arbeta och bilda familj, som i stället nu måste lämna livet och sina barn alldeles för tidigt. Enligt experter så skulle, i de länder där smittspridningen nu fått fart, ingen stagnering eller förbättring kunna uppnås förrän tidigast om 15 år, även om alla tänkbara resurser sattes in för att stoppa spridningen redan idag. Och tyvärr är det hittills för varje år istället nya länder som dyker upp på kartan över drabbade områden.
När jag tänker på hur HIV/AIDS smitta och sjukdom helt eller delvis förstör samhälls- och familjestrukturerna i de drabbade länderna blir jag förtvivlad. Det är ofattbart att det går så fort för ett helt land att bli drabbat, och det är ofattbart vilka grymma spår HIV/AIDS sätter i så många människors, och framförallt barns, liv. Detta samtidigt som problemet fortfarande ur många aspekter ignoreras och framförallt i många fall underskattas från vårt, västvärldens, håll. Detta trots att vi nu lever i en tid då vi inte längre egentligen kan fly genom att intala oss att detta är ett afrikanskt problem som ligger långt bort. I en tid då HIV/AIDS blivit ett problem som de facto också växer sig allt större nära oss, bl a i de baltiska staterna och Ryssland.
Barndomen, som vi diskuterar så mycket i Sverige, dvs allt från vikten av bindningen mellan mor och barn genom födsel och amning, till relationen och närheten mellan föräldrar och barn, den finns knappt för många av världens miljontals barn som på ett eller annat sätt är drabbade av HIV/AIDS. Detta framförallt som en följd av att antalet barn i världen som är föräldralösa stiger lavinartat, samtidigt som den vuxna befolkningen minskar. Till exempel så var år 2003 antalet föräldralösa barn i Afrika söder om Sahara 12 miljoner, vid år 2010 beräknas siffran ha stigit till 18 miljoner. Det motsvarar m a o mer än dubbla Sveriges befolkning – av barn!
I Etiopien uppskattas idag minst 1 500 000 människor vara smittade, och siffran stiger enligt UNAIDS beräkningar för varje år. (http://www.unaids.org) På det barnhem jag besökte bor för närvarande ca 250 barn, men antalet ökar ständigt. Barnen på hemmet jag besökte är mellan noll och 15 år gamla, många ser helt vanliga, friska och lekfulla ut, lika fulla av liv som min egen dotter, och lika busiga. Många av de större barnen leker och springer omkring. De nyfödda ligger på rad i sina sängar med sina uppallrade nappflaskor. De av barnen som har utvecklad AIDS uppvisar däremot symptom i form av t ex olika hudutslag, sår, hosta, diarré, etc, och av dem orkar många inte leka.
För mig har det alltid varit svårt att låta bli att jämföra våra skilda världar. Dessa 250 barn som förmodligen inte kommer att leva till vuxen ålder, då de inte har tillgång till bromsmediciner, lever sina korta liv i en miljö där döden hela tiden finns runt knuten. De går på begravning för sina jämnåriga barnhemssyskon varje vecka. De lever sina korta liv utan föräldrar eller annan familj, och med få vuxna att ty sig till. De lever med den gryende vetskapen om att de bär på en dödlig sjukdom som innebär att de inte kommer att få möjlighet att bli vuxna och skapa sitt eget liv. De lever sina korta liv utan att få uppleva sådana triviala saker som i sig inte innebär automatisk lycka men som för oss står för upptäckarglädje och nyfikenhet, sådant som vi antar att varje barn har, dvs en önskan att lära sig nya saker och en önskan att känna sig trygg. Många av dessa barn lever sina korta liv utan att uppleva sådant som vi ofta tar som för givet här i Sverige, dvs kanske utan att en enda gång i sitt liv i lugn och ro få äta glass i en nära vuxens knä och berätta om hur skoldagen har varit, eller åka bil och se andra omgivningar, och kanske utan att någonsin ens ha satt sin fot i ett vanligt hem, eller i ett klassrum. Och dessa barn är privilegierade jämfört med de som inte kommit till ett barnhem, utan kanske istället hamnat på gatan utan någon alls att ty sig till eller få hjälp av.
Dessa barnhemsbarns korta liv pågår idag, just nu, medan jag sitter här hemma i Sverige och skriver. Dessa barns liv pågår i samma tid som de flesta barn i Sverige växer upp friska och med ett nätverk av trygghet i form av föräldrar, familj, släkt, förskolepersonal, skola, sjukvård, etc. De flesta svenska barn växer upp med det som vi anser vara varje barns rättighet.
Det sista jag läste innan jag gick på planet hem, var dödsurnor i en av Nairobis morgontidningar. De som dör nu är lika gamla som jag, de är födda 1974, dvs de är 30 år. Vad ska hända med deras barn? Vad kan vi göra för att bistå föräldrar som vet att de snart ska dö och lämna sina små barn föräldralösa? Jag tror att det finns en sak vi kan och måste börja göra, och det är att inse att bakom varje siffra i statistiken över HIV/AIDS eller föräldralösa barn, finns människor, vuxna och barn, med känslor precis som vi själva. Vi kan också försöka föreställa oss hur det skulle vara om vårt efterlängtade barn var ett av barnen i statistiken, och vi själva var borta och inte längre kunde finnas där för att stå upp för vårt eget barn. Vi kan påminna oss om att världens barn är lika underbara och fantastiska som våra egna barn, och att alla barn förtjänar ett drägligt liv.
Trots att jag här kanske målat upp en ganska negativ bild av HIV/AIDS scenariot, så är det min fasta övertygelse och tro att det med människors vilja och engagemang går att stävja denna folkhälsokatastrof. Jag hoppas att fler av oss här hemma ska reagera och börja diskutera och reflektera över detta växande scenario av barn utan vuxna, som sprider sig över världen. Jag önskar att vi alla ska inse att vi i längden inte kommer att kunna stänga HIV/AIDS problematiken ute ur vår skyddade värld, och att vi därför ska börja få upp ögonen för denna världsfråga nu, idag. Jag hoppas att fler småbarnsföräldrar med mig identifierar sig med de barn och föräldrar som drabbas så hårt under detta, vårt moderna 2000-tal. Och att fler tänker tanken som jag tror kan vara början till verklig förståelse; tanken att det kunde ha varit jag.
Skrivet av: Emelie Andersson-Adamovic
Jag har alltid varit energisk och debattlysten och gillar konstruktiva diskussioner. Sedan jag fick barn har jag varit ganska engagerad i frågor som rör allt kring att vänta, få och uppfostra barn. Jag tror på varje förälders rätt att göra som DEN vill, jag tror inte på pekpinnar och hysterier där "nolltolerans" råder - tex hur det kan vara när amma/icke-amma diskuteras i samhället. Det är onödigt att skapa problem i ett samhälle som Sverige där ingen bebis behöver somna hungrig. VILKEN mjölk bebisen fått i sig, så länge den är bra (vilket dagens modersmjölksersättning är) är enligt mig sekundärt. Det är bättre att njuta av det vi har som vi INTE behöver oroa oss över och sedan ta de problem som livet för med sig då och då och istället hantera dem på bästa sätt. Jag tror på att inte göra problem av icke-problem. Det är bra att istället sätta det i perspektiv till hur det skulle vara att vara mamma och inte kunna amma och bo i en miljö där det inte fanns tillgång till rent vatten att blanda till dyr mjölkersättning. Det är verkligheten för många, många kvinnor i dagens värld. Då är det väl onödigt att vi skapar ångest, oro och tvång kring en fråga som inte är något problem. Så, svenska mammor, njut av att er bebis får mat, vare sig det är från bröst eller flaska och fokusera energin på de problem som emellanåt dyker upp och inte alltid lika lätt går att lösa.
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
