Barnsidan - Joels sista dygn
Meny

Inblick > Joels sista dygn

Joels sista dygn

Publicerad: 2004-11-10
Berättelsen om Joels död... 6år efter hans död...

"Joel, min Joel! Var är mammas älskling?" Det var orden jag alltid sa då jag hämtade honom från dagis eller då jag kom hem från mitt arbete. Fnittret och glädjetjutet över att jag kommit till honom och att all tid man hade var hans. Det glömmer man aldrig... I mitt minne ser jag hur han springer emot mig med utsträckta armar och ropar "här är jag mamma".

För 6 år sedan slutade hans liv efter 23 timmar återupplivningsförsök som hade gått från förtvivlan till hopp i omgångar under det dygnet...

På farsdag för 6 år sedan jobbade jag i hemtjänsten o på den tiden var mobiltelefonen inte accepterad att ha i arbetet, så min var avstängd hela den dagen... På lunchen pratar jag med gubben och då säger han att de är på väg hem från bilverkstaden min svåger har. De hade varit där o bytt däck på alla bilarna, och nu var de på väg hem för lunch och vila. Sedan skulle de komma och hämta mig då jag slutade...

Det är då sista gången jag pratar med honom med vår son livs levande - 45 minuter senare händer olyckan. Då min sambo hade kommit hem träffade de ett par grannar på gården och började prata. Under tiden försvinner Joel och de börjar leta överallt. ALLA grannar hjälper till även de som inte var med ute på gården.

Kl 13.15, 45 min efter att Joel försvunnit från min sambo finner min svåger o ena grannen Joel i vattnet i kanalen.

Då de finner honom har de turen att den enda läkaren som bodde i vårt område var med och letade. Han började Hjärtlungräddningen, och får igång Joels hjärta och ut en hel del vatten ur kroppen. Han håller på hela tiden ända fram tills ambulanspersonalen kom. Olyckligtvis var ena ambulansföraren Joels bästa kompis pappa, men som fann sig o tillkallade helikoptern.

Själv är jag ovetande om var som händer.

Denna dagen kunde jag komma med ett tåg tidigare hem och på vägen till stationen ringer jag som en tok till min sambo, men får inget svar. Då jag ska till o kliva på tåget kommer det en polis fram till mig på perrongen och frågade om jag var jag.

Pang! sa det. "nej nej nej... min svåger är död", tänkte jag, för jag visste han skulle byta däck på vår stora buss. Polisen ville inget säga, så jag började hej vilt gissa och sen for vi iväg med blåljusen. När vi for förbi Danderyds sjukhus skrek jag till: "Men Hallå Ni åker ju fel!"

Då fattar jag då den kvinnliga polisen som sitter vid min sida kramar om mig att det inte handlar om någon vuxen - utan min Joel. Hon var förnuftig nog att berätta vad som hänt, och kramar om mig så hårt och säger lugnt: "Den här olyckan kunde hänt då han var med dig, så snälla lägg inte skulden på din sambo" Jag tittar på henne och säger att jag bär lika mycket skuld eftersom jag lämnade Joel hemma fast han bad mig vara hemma då jag är småförkyld.

När vi når Astrid Lindgrens hör jag henne säga till mig innan jag kliver ur bilen "lämna bort skulden, beskyll ingen..." (Idag är hon min hjältinna, dels för hon bröt regeln om att berätta vad som hänt och allt hon visste samt gav mig rådet att inte beskylla någon)

Jag minns sambons tveksamma steg emot mig, men jag bara släppte allt och sprang rakt in i hans armar. Inne på akutrummet var det fullt av folk så vi får sitta i ett rum på andra sidan korridoren.Tårarna strömmar ner för våra kinder, mobiltelefonen min sambo har går varm, minns bara att svågern tar emot alla samtal.

Sedan är det ett hål, fram tills vi får träffa Joel. Han är starkt nerkyld och ligger i en Ecmo maskin, har respirator och en massa slangar och sladdar fästa på sin lilla kropp. Vi möts av underbar personal, en personal som hade stora förhoppningar, humor och mycket kompetens. De förklarar och berättar vad de gör, de sjunger för Joel, en sitter och läser Astrid Lindgrens Emil för honom. Sakterliga kommer hans kroppstemperatur upp, hjärtat slår starkare. Men Joel ligger helt still som i koma.

Vi får ett rum till med bara soffor ett bord och lite tidningar, vi får kontakt med en kurator, men det bästa av allt stöd är att all vår släkt här i Stockholmsområdet kommer. Vi springer fram och tillbaka mellan detta rum, Joel, rökpauserna och flyr för att få vara ensamma.

Äter gör vi inte, jag lyckas dock få i mig 2 påsar med saltlakrits, som jag hade ett så stort begär av. På natten får vi ett föräldrarum som då låg nere vid akuten, det var kallt i det rummet och sömn det fick jag inte mer än 2 timmar. Gick upp tog mig en dusch och gick tillbaka till avdelningen satt och höll i Joels hand. Strök det oklippta håret ur hans ögon...

Morgonen närmade sig, och jag gick ner för att försöka sova en liten stund till eftersom kroppstemperaturen nu låg mer normalt... På vägen dit ner så tänker jag: "Men va gör jag nu??? Varför ska jag behöva mista Joel??" och "Tänk om jag är gravid? Hahahaha det kan jag inte vara för jag hade mensen i veckan....".

Så kom då morgonen och ronden. Innan ronden så går jag ut på en liten promenad, vill bort en stund, tänker och ser ett mycket gravt handikappat barn åka förbi en rullstol. Då slår tanken mig. Jag vill inte att Joel ska bli sådan?? Jag vill ha min Joel som han var... Jag visste att det kunde sluta illa och inom mig beslöt jag att det var dags att prata om donation med min sambo....

Jag kommer in på rummet där kuratorn och min sambo sitter. Jag sätter mig ner och i kör ställer jag och han samma fråga till varandra" Kan du tänka dig gå med på donation?" Kuratorn blev paff....

Så kom läkarna och berättade att de skulle ta en massa prover, bland annat skulle de mäta hjärnaktiviteten i 2-3 omgångar med 2 timmars mellanrum. De satt och harklade sig och man såg att de var på väg att ställa en svår fråga, då frågar min sambo. "Är det möjligt att donera?"

3 läkare satt i rummet, 3 hakor föll ner på 3 bröstkorgar och så såg man tårarna komma i deras ögon....

Efter andra hjärnundersökningen konstaterar de att han är hjärndöd, så vi beslutar att de får inte fortsätta.
Eftersom Joel har infektioner i kroppen kan de skada organen ännu mer, och vi ville ju donera något...

En läkare ifrågasatte vårt beslut och får till svar att "Hellre att Joel dör än att flera barn ska behöva dö om han har ett organ som kan rädda ett annat barn"...

Thoraxläkaren kom och vi fick gå in och ta ett sista farväl. Jag nmnns hur jag satt med honom i min famn, pussade honom över hela ansiktet och bara hoppades att han skulle slå upp ögonen... Under tiden kopplade de bort alla maskiner och förberedde operationsbordet...

Klockan 12.15 dog vår Joel.

Vi stannar kvar för att få reda på vilka organ vi kunde donera och 1 timme senare kommer de. Bara hjärtklaffarna kunde doneras, för Joel hade så många olika infektioner i sin kropp....

Vi blir utskrivna och erbjudna lugnande tabletter. Vi avböjer. Resan hem är jobbig, vi ringer våra arbetsgivare och berättar. Väl hemma möts vi av grannarna och de förstod direkt. Jag minns att det första jag gör då jag kommer hem är att jag går rakt in och tar Joels nalle och sitter med den och luktar...

Tårarna bara rinner, jag minns inget mer än att mina föräldrar kommer. Jag lägger mig i sängen efter att ha tagit en jättedrink och jag somnar av all utmattning... I 3 dagar är jag helt borta, min mamma får mig att göra de livsnödiga sakerna som att gå på toaletten, hon tvingar i mig mat, hon duschar mig, hon städar o hon gråter...

När de åker hem tar grannarna o vännerna som fanns kvar över och med hjälp av dem kom vi på fötter... De hjälper oss med begravningen, de hjälper oss med begravningsfikat och huseringen av våra långresta släktingar...

Min pappa kommer och hjälper mig med att göra i ordning Joel inför kistläggningen och under denna stund kom jag min pappa så nära som vi aldrig varit förut. Jag vet redan nu att då min pappa dör, då dör en del av mig med...

Vi gör iordning Joel i hans säng för att under några dagar ska våra vänner ha möjligheten att ta farväl. Det tas bilder på honom.

Den 28 november ska Joel begravas. Det är den längsta begravningen jag någonsin varit på. När portarna slås upp och vi ska gå fram slås jag av folkhavet, jag vill bara vända om, men inser att jag måste ta farväl igen... Hela kyrkan var fylld, folk stod till och med i gångarna. Jag hörde några barnröster och sen börjar några barn sjunga "Tryggare kan ingen vara"... Tårarna rinner och de formligen forsar då de spelar upp Eric Claptons "Tears in heaven".

När allt är över och vi för första gången på flera dagar är ensamna så frågar jag min sambo om vi ska fira jul eller inte, om vi ska börja planera alla resor vi velat göra... Då brusar han upp och tanken "Jaha - Nu förlorar jag honom oxå" far genom mitt huvud. Istället så hör jag honom säga: "Tyst kvinna, planera inget, för jag tror du är gravid!"

 


Skrivet av: Mimmi Forsberg
En glad sak=) Tror på livet trots missöden..lever med mina 3 levande barn o änglasonen Joel som finns vid min sida, samt i pereferin smyger det en bonus ala vuxen runt nu... Har en sambo o är inte mambo, kan inte dansa hambo heller för den delen.. Lever hemma med barnen eftersom vi har en son som är ett hjärtebarn o än inte så käckt kallat "total korrigerad" ännu.. Skulle inte ha något emot att tacksamt emottaga ett eget litet hus, men då vintern kommer tackar gudarna för lägenhetsboendet....


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjutton med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
*~~Lillith76~~* (2006-10-26 20:43)
Betyg: 5
mina tårar rinner...har själv misst en liten pojke.
Han var dock nyfödd och dog endast 3 dgr gammal.
Jag hann inte lära känna honom riktigt men han var ändå mitt barn och jag sörjer för att han inte är i livet med oss andra.
Så hemskt och vara med om en sån här olycka, hela ens värld vänds upp och ner...ena minuten i livet och andra minuten död.
massa kramar till er !
Sirpa (2005-12-21 23:45)
...det finns inga ord
*Kramar om* dig
/ Sirpa
loppan05 (2005-11-02 10:17)
Betyg: 5
åh, herregud..sitter här med tårar i ögonen. vad sorgligt och samtidigt gripande berättelse. det var ju hemskt att ni skulle förlora er lilla son. och jag hållre med Nina Persson, så starka ni är. kram på er
Anx Anxiety (2005-04-02 22:56)
Betyg: 5
Jag är mållös... och det händer inte ofta! Starkt av dig att skriva om det! *kram*
Jenny Bjerkevall (2005-03-09 18:18)
Betyg: 5
Här sitter jag med tårarna i ögonen och läser denna så gripande berättelse..
Vad ni var starka under denna svåra stund.. Men vilken chock för dg att bli uppmött av en polis på tågstationen..
skickar styrkekramar till dig..
Nina Nordqvist (2004-11-19 12:18)
Betyg: 5
Oerhört gripande berättat. Du och din man är så starka, starkare än man nånsin ska behöva vara. Det betyder mycket att det finns människor som du som orkar berätta om det som är våra största fasor.
Lycka till i livet! Kram Nina
Jenny Borgström (2004-11-17 20:34)
Har inte orkat/vågat läsa din text tidigare men ikväll kändes det rätt. Så fint skrivet, så sorgligt och mitt i allt det sorgliga; en strimma av hopp, en nytt liv som gror...
Kram Jenny
Åsa Norlander (2004-11-17 13:16)
Betyg: 5
Jag gråter stilla när jag läser din berättelse. Du har kommit långt i din sorg som orkar skriva detta. Jag känner att ni hamånga fina minnen av Er Joel.
Kram.
Åsa Norlander (2004-11-17 13:14)
Anja W (2004-11-17 10:43)
Betyg: 5
Jag vet inte vad jag ska säga, vad kan man säga.
Du skriver så öppenhjärtat om Er stora sor. Ni finns i mina tankar.
Jag tänder ett ljus för Er ängel.
Kramar Anja
()
i i
i i
i i
Tilia (2004-11-12 10:13)
Nu har jag återigen fällt tårar över ett litet barn jag aldrig känt och som borde fått leva.

Kramar
Tilia
Annica_ (2004-11-10 20:20)
Betyg: 5
Det gör mig rejält ont att läsa det du och din familj fått vara med om.Varför,varför,varför skriker det inom mig.
Finns inte några svar på varför.

Stor, stor kram på er.
En dag ska vi förenas med våra barn som vandrat vidare till evighetens land.
Ingela N (2004-11-10 15:28)
Betyg: 5
Nu har jag just läst! De sista styckena i dimma pga tårar... Jag känner igen så mycket i din text, en del av de känslor du beskriver känner jag så väl igen.

Kram på dig Mimmi och låt oss hoppass att våra söner är tillsammans någonstans på en bra plats.
Anneli Karlsson (2004-11-10 15:23)
Betyg: 5
Så sorgligt, tragiskt, vackert och hoppfullt nedtecknat på en och samma gång. Vet inte om jag någonsin läst något liknande. Griper tag så hårt! Svårt att hålla tillbaka känslorna när jag långsamt vandrar genom raderna. Tänker på er!
Adamsmamma (2004-11-10 14:58)
Betyg: 5
Jag saknar ord och kan inte sluta att gråta.
Kramar i massor
Gerd Karlsson (2004-11-10 14:30)
Betyg: 5
Jag är imponerad. Att så öppet kunna berätta........
Mina tårar rinner nerför kinderna och jag hoppas med hela mitt hjärta att ni är lyckliga idag. Fortsätt att vårda minnet av Joel som ni gjort hittills
Annelie :) (2004-11-10 11:20)
Betyg: 5
Så otroligt gripande skrivet ! Tappade alla mina ev kommentarer under läsningen, kanske kommer de senare. Kram på dig min vän


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook