Sitter framför skåpet där alla dessa bilder som aldrig blivit insatta i albumen ligger... Kan inte se mer än sporadiskt bläddra igenom varje fotokuvert för i en del av dessa osorterade bilder finner man korten som får ens hjärta att strypas o förvrängas...
På en bild som faller ner till golvet sitter min Änglason Joel med ett stort leende o räcker ut armen emot mig... En hand som säger orden: Kom Mamma, kom o sitt här hos mig... Tårarna rinner ner för kinden o man är totalt bortom all tid o rum... Joel min Joel ingen är som Du. Varför kunde du inte ha stannat hos oss, utan skulle prompt gå iväg o ner i kanalen som sedan tog ditt liv??? Sorgen är enorm efter Joel, saknaden är total och det fattas en stor bit i våra liv... Bilden med Joel faller än en gång ner på golvet o bakom hör man en liten flickas röst med gråten i halsen: Mamma snälla gråt inte mer Nu, jag är ju här Nu och varken jag eller Heidi eller ens Zacki kommer att lämna dig såsom storebror Joel gjorde..
Sini är klok hon trots hon bara blir 5 snart... Sini är orsaken att vi har orkat leva vidare o ta tjuren i hornen och inte låta sorgen kontrollera våra liv. Sini som bodde uti min mage då det första värsta dygnet i mitt liv inträffade, o tacka gudarna för att vi inte visste om hennes existens förräns efter Joels begravning... Sini föddes 7 månader efter den....
Skåpet stängs o bilden som föll tar Sini upp tittar på den o säger: Men mamma är inte detta Zacki??? Samtidigt som Sini säger detta kommer en yrvaken Heidi o ryker fotot ur handen på Sini o så utbrister Heidi: Mamma de e ju Zacki.....
Då måste man le lite o förundras hur 2 småpojkar som Nu är i samma ålder som Joel var då bilden togs är så lika... Det enda som skiljer dem åt är att Zacki har ett ärr utmed hela bröstkorgen och hans bröstkorg har inte samma form...
Klumpen som bildats i halsen sitter fast o ett tryck kommer i bröstet, men det är inget ont tryck utan en känsla av panik, en panik som blivit min följeslagare men som gud förbjude inte ska sätta flera käppar i hjulet för att få leva ett lyckligt liv så länge vi kan...Så dunkar sovrumsdörren upp o ut kommer då Zacki, helt omedveten om hur mycket han betyder för oss o hur mycket ont o hemskt han ska behöva genomgå i sitt liv..
Zacki min son som fick mig hel igen, men som satte oss i en situation som många inte kan uthärda...Hans liv har fått en tuff start, men det märks inte lika lite som hans komplicerade hjärtfel och de komplikationerna han fått...Zacki föddes livlös o jag minns hur det högg till i hjärtroten då de sa vid det akuta kejsarsnittet: Det här bådar inte gott för den här lille gossen..
Herregud tänkte jag, manualen för pojkmammarollen har jag ju i bagaget o är det enda jag nu vill vara, ska jag inte få vara det???
Men det måste ha funnits någon som vakat över oss, för Zacki kom till liv och på neonatalen fanns det en läkare som antog rätt, dvs att han hade hjärtfel...Den starten i livet var kaotiskt, man bollades hit o dit, vart separerad från döttrarna som dock var i goda händer hos mormor o morfar. Fick själv skriva ut mig 3 dagar efter själva snittet, emot läkarnas råd, för vi skulle ju förflyttas 50 mil med vår son o jag ville ju hem för att packa o vara med mina döttrar jag inte sett på flera dagar..O det jobbigaste var att man fick ju inte vara med Zacki dygnet runt heller, vågade inte hålla i honom o mjölkproduktionen var ju bara blaha...
Samtidigt som man skulle vara den glada nyblivna mamman så skulle man då försöka riktigt acceptera att Zacki kan dö på riktigt för oss och försöka förklara för folk att de kan inte åka o hälsa på Zacki på sjukhuset för han låg på en slutet rum för att undvika infektioner. De enda som var välkomna in var den närmsta släkten eftersom vi alla tog ju Joels död så hårt...
Nåväl då Zacki är 6 veckor kommer vi hem o jag minns den känslan då vi satt hela familjen i vår egna bil på väg hem..Jag var så lycklig o orolig på samma gång, ville rulla ner rutan o skrika hela vägen hem: Jiha jag är mamma på riktigt nu....
Innerst inne så är det totalt kaos, Joels död blev mer påtaglig under en tid eftersom då Joels dog tog vi beslutet att donera organ... Det vart bara hjärtklaffarna som gick att donera, o nu idag så kan det bli så att Zacki behöver nya hjärtklaffar... min oro är total eftersom man vet inte om det går bra med klaffbytet eller om det ens behövs.
Och ordinationen vi fick på sjukhuset då vi for hem var : Lev nu normalt familjeliv... Går det? Ja det går! Jag sitter med facit, vi har klarat det, men det har inte varit lätt. Och vi ska genomgå flera hjärtoperationer innan Zacki är totalkorrigerad....
Att ha ett barn med handikapp kan jag likna en motorväg, den har av o påfarter, djupa diken och man möter alltid någon utmed vägen som genomgår samma oro som oss. För vår del har livet ändrats mycket sedan Zacki föddes, idag är hysterin om att ha allt som alla andra har inte lika begärligt, det enda jag vill är att Zacki ska leva och inte lämna oss...
Än idag står vi i vad jag kallar för livets vägskäl, vi har inte 2 vägar att välja, vi har 3... O vilka dom är? Livet som inget har hänt.. Livet med en handikappad Zacki för livet... Livet utan Zacki...
Ett besök till Joels grav varje vecka har blivit ett krav, o hela tiden vill man plantera om alltihopa, sätta ner perenna växter och sedan låta graven stå där, men det går inte. Nu medans man sitter där o rensar o donar så tänker man på hur kommer den här gravstenen att se ut om Zacki dör. Så tittar man upp o ser hur Zacki är i full färd att plocka blommor från en annan grav, man tvingas rusa dit o rädda vad räddas kan och sedan se efter tjejerna som har vandrat iväg med en liten bukett blommor till en vän som oxå ligger begravd lite längre bort, tillsammans med sin dotter... Då högger det tag i hjärtroten för jag vill inte begrava ett barn till, näste man i graven ska vara jag... Så kommer tårarna i en strid ström ner för kinderna..Varför ska vi leva i dödens väntrum???
Sakta följer vi efter tjejerna till vår väns grav. På vägen dit möter vi en kvinna som tittar storögt på oss, tvekar lite o kommer fram o säger försynt... Jag måste beklaga den hemska sorgen Ni måste leva med, hur lång tid har den lille kvar NU???
Eller som det värsta jag hörde i en affär bakom ryggen: Titta där går hon som förlorade sin son o skaffade barn fortare än kvickt, stackarn hon har det inte lätt...jag har hört att den lille är visst väldigt sjuk...
Dessa stunder är de värsta som finns, då man helst skulle bara ställa sig upp o skrika.. Låt mig vara, låt mig leva här o nu, låt mig få njuta av livet.. vem har sagt att alla mina söner ska dö före mig??
Men jag vänder mig mestadels bara om ler åt dem... Och ber dem tänka sig för, livet är mer värt än att gå omkring o ömka sig.. man gör sig bara en otjänst om man låter de tragiska händelserna ta makten över livet...
