Att f�rlora en syster

Publicerad: 2004-11-12

Jag f�rlorade min �lskade syster Monica f�r drygt 24 �r sen, men �n idag k�nns det som om det var ig�r.

Det h�r handlar om min syster, Monica, som s� tragiskt dog n�r hon var 13 �r.

De f�rsta tecknen kom n�r vi var p� semester i Sverige med husvagn. En morgon n�r hon vaknade s� var hon alldeles svullen i ansiktet. Det s�g j�ttel�skigt ut och jag blev s� r�dd att n�got allvarligt hade h�nt henne. Hon verkade lite h�ngig och n�r vi var i Stockholm s� blev hon j�tted�lig n�r vi var p� ett museum, n�r vi sen var p� Gr�nan s� orkade hon inte �ka mycket, vilket jag tyckte var trist.

Hennes h�gsta �nskan var att f� komma till Jakobsberg f�r att se staden d�r en del av The Boppers bodde, de var hennes st�rsta idoler. Vi �kte dit och hon tyckte det var super kul, hmm det var v�l inte �msesidigt f�r hur skoj var det att se en massa h�ghus bara?

Jag och Uno vi fiskade vissa dagar och jag kommer ih�g en kv�ll n�r vi stod och fiskade, var har jag gl�mt, Monica ville g�rna testa s� jag hj�lpte henne. Jag tog henne i handen och det var en hemsk k�nsla som for i mig.
Hennes hand var kall som is, trots att det var hur varmt som helst och hon var i normala fall inte alls s� frusen av sig.

Hon var s� tr�tt och jag blev r�dd att hon f�tt h�l p� hj�rtat igen.

Efter att vi varit i Stockholm s� �kte vi ner�t mot Sk�ne igen och p� v�gen stannade vi i Sm�land hos v�ra kusiner och i Blekinge hos v�r pappa, styvmamma och farmor. Nu s� h�r i efterhand k�ndes det n�stan som om hon tog farv�l av sl�kten, d�rf�r att f�r m�nga av dom var detta sista g�ngen de s�g henne i livet.

N�r vi kom hem s� gick min mamma med henne till v�rdcentralen och d�r kunde de inte hitta n�got fel p� henne s� de sa att det s�kert var nerverna. Hon skulle ju b�rja 7:a och det kan ju g�ra vem som helst nerv�s. Visst, men inte Monica hon l�ngtade tills den dagen d� skolan skulle b�rja och hon "blev vuxen".

Men min mamma gav sig inte s� de fick en remiss till sjukhuset och d�r s�g de att allt inte stod r�tt till med hj�rtat. S� de i sin tur skickade henne till Lunds lasarett och d�r kunde de konstatera att hon hade en virusrelaterad hj�rtmuskelinflammation som sen skulle g�ra s� hon fick hj�rtsvikt. Tyv�rr s� fanns det inte mycket de kunde g�ra n�r det �r virus, inget mer �n v�nta och se om hon blev b�ttre.

Nu f�ljde en os�ker tid f�r oss alla, vissa dagar var hon pigg och s�g frisk ut, medan andra dagar l�g hon mest och sov eller vilade.

Hon blev bara s�mre och s�mre och jag blev bara ledsnare och ledsnare f�r inget mina f�r�ldrar gjorde tycktes ju hj�lpa henne. P� den tiden f�rstod jag inte riktigt vad som h�ll p� att h�nda, man skulle ju bli frisk n�r doktorn gav en medicin. Men tyv�rr s� hj�lpte inte n�gon medicin Monica.

Sista kv�llen som jag kommer ih�g Monica var hemsk och �r fortfarande jobbig att t�nka p�. Hon m�dde v�ldigt d�ligt och hon var s� tr�tt. Jag satt hos henne p� hennes s�ngkant ett tag och pratade med henne. Hon f�rs�kte vara glad, men f�rstod hon vad som var p� v�g att h�nda?

Vi satt och lyssnade p� ABBA, ocks� en av hennes favvogrupper. R�tt vad det var s� fr�gade hon mig: "Annica, tror du jag kommer att d�?" Herre jisses vad svara man p� en s�n fr�ga n�r man �r 10 �r? Det enda raka som jag kunde komma p� var "N� doktorn kommer att g�ra dig frisk ju", s� liten och s� full av tillf�rlit till l�karna.
Nu s� vet jag ju att hennes l�kare verkligen gjorde allt f�r att hon skulle bli bra igen, men med virus finns det n�stan bara en utv�g om man f�r det s� som Monica fick det.

N�r jag gick ut ur rummet s� spelades l�ten Dance (while the music still goes on) med ABBA, en l�t som jag �n idag inte kan lyssna p� utan att �gonen t�ras. N�r jag d� gick ut s� visste jag inte att det var sista g�ngen jag s� Monica, sista g�ngen jag fick prata med henne, sista g�ngen jag fick ge henne en kram, sista g�ngen jag fick k�nna hennes doft, sista g�ngen jag hade en chans att stryka henne �ver h�ret.

Sen d�r efter kommer jag inte ih�g s� mycket, f�r tiden som f�ljde var hemsk. Dagen efter �kte Monica ner till Lund igen och nu k�nns allt som om det bara gick ett par timmar, men det kan ha varit dagar det r�rde sig om.

Men jag kommer ih�g att vi var hos min morbror med familj och att Monica nu var v�ldigt v�ldigt sjuk. Mina kusiner och jag var ute och lekte n�r jag blev inkallad, de hade ringt fr�n Lund och sa att det hade h�nt en viss f�r�ndring, till det b�ttre och att det s�g ganska s� ljust ut. Lycklig som bara den sprang jag ut till mina kusiner igen och jublade att Monica skulle bli frisk igen.

Efter ett tag (tror jag) s� h�rde jag ett skrik inne fr�n, ett skrik som skar genom m�rg och ben, ett skrik i vanmakt, ett d�dsskrik. Jag rusar in och n�n, vet ej vem det �r, tar hand om mig och s�ger att Monica inte kommer att klara sig, hon �r nu s� sjuk s� ingen kan prata med henne, hon k�nner ingenting. (Hon var hj�rnd�d).
Nu blir det kaos, en l�kare kommer och tar hand om min mamma, en sk�terska tar hand om mig och de andra och till sist kommer beskedet alla v�ntat p�, Monica �r d�d!

Vad som nu h�nder kommer jag inte ih�g s� v�l, men allt var kaos, min pappa och alla dom kommer ner alla gr�ter och �r helt best�rta. Alla g�r omkring med en enda fr�ga och det �r 'varf�r'? Varf�r skulle detta drabba just henne, varf�r fanns det inget n�gon kunde g�ra? VARF�R VARF�R???

Efter en tid i dimma s� var det d� dags f�r ett sista farv�l, det var begravning. Ja s� var det d� tid f�r ett sista farv�l av min �lskade storasyster. Tiden f�re och precis efter �r s� dimmig att jag inte kommer ih�g den s� v�l, ska f�rs�ka �terge det s� bra jag kan.

Jag kommer ih�g att jag inte ville att hon skulle vara d�d, d� var det ju precis som med Moffe, som dog �-�ret innan Monica, jag skulle inte f� tr�ffa henne igen. Men tyv�rr s� fanns det ingen �terv�ndo, hon var ju d�d och hon skulle begravas.

Jag tyckte det var s� hemskt att g� in i kapellet och se kistan d�r min syster l�g, det var s� ofattbart att min levnadsglada syster l�g i den vita kistan helt livl�s, att hon aldrig mer skulle st� framf�r spegeln och mima till n�gon l�t, jag skulle aldrig mer kunna g� in till henne p� kv�llen och bara ligga och snacka med henne, jag skulle aldrig mer f� h�ra henne skratta. ��h vad det gjorde ont i hj�rtat n�r det brast.

Under hela ceremonin gr�t jag, det var nog inte ett �ga torrt i kapellet. Alla hennes klasskompisar var d�r och jag kommer ih�g hur dom med spruckna och lite falska st�mmor kl�mde i n�r vi sj�ng Tryggare kan ingen vara.
Det var jobbigt att sitta p� b�nken och att ha henne s� n�ra med �nd� s� otroligt l�ngt ifr�n.

N�r allt var slut s� skulle vi g� ut f�r att titta p� alla blommor och d� �ven h�lsa p� alla som varit d�r. Det var hemskt att se alla dessa r�dgr�tna ansikten, en efter en kom de ut, lika tagna allihop.

Jag ville helst av allt bara hem och l�gga mig och sen vakna upp och komma fram till att allt bara var en mardr�m, men tyv�rr s� var det inte s�.

Om vi hade kaffe efter�t �r jag os�ker p�, men jag tror det. Men nu kan det lika g�rna vara Moffes begravningskaffe jag blandar ihop allt med. Men jag tyckte inte om det i vilket fall som helst, d� var alla helt pl�tsligt glada och satt och skrattade. Var inte t�rarna i kyrka �kta d�? Sv�rt f�r en 10-�ring att f�rst� det d�r.

Tiden efter begravningen tillbringade jag hos min pappa i Blekinge och en liten tid i �lghult hos kusiner. Det var sk�nt att komma fr�n allt det sorgliga hemma f�r alla bara gr�t och det var r�tt s� jobbigt f�r mig. Men s� h�r i efterhand f�rst�r jag ju att man inte kan g�ra annat �n gr�ta.

Gl�mmer dig aldrig k�ra syster.

Skrivet av: Annica Bark
Jag �r en glad 7-barns mamma som bor i Sk�ne. Jag �r v�ldigt intresserad av datorer och d� i huvudsak web och grafik. Andra intressen �r djur och natur, foto, tr�ffa v�nner mm. Jag har en del egna forum, kanske du hittar n�t av intresse? http://bocker.egetforum.se http://foton.egetforum.se http://tvserier.egetforum.se http://storafamiljer.forumportal.se http://tvillingar.forum24.se http://pysselopapp.egetforum.se

L�mna g�rna en kommentar!

Vad tyckte du om det du l�ste? Det �r j�ttekul om du vill l�mna ett litet avtryck h�r.
Tidigare kommentarer/betyg

Annie (2017-09-08 23:27)
Betyg: 5
Min bror dog n�r jag var 10 �r. Du f�rklarar precis s� som det k�ndes f�r mig. Ville s� g�rna vakna upp och allt var en mardr�m. Jag var s� chockad. Jag hade ingen aning om att han var s� sjuk att han kunde d�. Hur ska jag bearbeta det h�r? Jag kan b�rja storgr�ta d� och d� n�r jag t�nker p� honom.

Kajsa (2016-10-09 17:52)
Betyg: 5
Jag f�rlorande min pappa f�r 2 �r sedan hj�rntum�r cancer
Och den 2 oktober f�r en vecka sedan ringde polisen p� min lillebror och min �lskande mamma sin son dog i en sv�r trafikolycka han fick m�te och v�jde f�r inte krocka och omkom direkt
Jag lever bara f�r mammas skull sen sl�pper ocks� taget

Lillasyster (2016-08-14 08:58)
Betyg: 5
H�ller med Elin. Det �r sk�nt att veta att man inte �r ensam. F�rlorade min storasyster f�r 13 �r sedan.

Brukar t�nka att den lilla tiden man fick tillsammans �r v�rd mer �n alla t�rar i v�rlden.

Kramar

Elin 17 �r (2010-08-13 03:18)
Betyg: 5
Ibland k�nns det sk�nt att veta att man inte �r ensam om att g� igenom en s�dan h�r sak.

Jag miste min storasyster den 4 oktober f�r 8 �r sedan, och det k�nns som om det vore i g�r.

det finns s� otroligt m�nga fr�gor som aldrig kommer besvaras, det finns s� mycket oklarheter.

Men jag fick �nd� l�ngsamt s�ga farv�l till min syster som var sjuk i n�rap� 11 �r..

Du ber�ttar fint.

Carina (2009-07-20 17:20)
Tack f�r att du delar med dig. Jag f�rlorade sj�lv min storasyster den 12 mars detta �r. Har fortfarande inte riktigt f�rst�t att hon �r borta. G�r man n�gonsin der?

loppan05 (2005-11-04 15:29)
Betyg: 5
vet inte riktigt vad jag ska skriva, har inte f�rlorat n�gon "n�ra "sl�kting, s� sorgligt...

* Linda * (2004-11-15 18:32)
Betyg: 5
Tack f�r att du delade med dig Annica! �r s� ledsen f�r det som h�nde din syster. Jag har sj�lv f�rlorat min syster... men hon var ju bara bebis d� s� jag l�rde aldrig k�nna hemme.

Pernilla Sj�sw�rd (2004-11-15 15:12)
Betyg: 4
Hemskt att f�rlora ett syskon. Min syster dog i en trafikolycka f�r 14 �r sedan ganska s� exakt. Vi satt och v�ntade p� henne och hennes pojkv�n p� farsdag hemma hos mina f�r�ldrar. Vi h�rde p� radion att det hade h�nt en st�rre trafikolycka, personbil hade krockat med en buss. Och det var 2 timmars k� i Sm�land. Det var min syster och hennes pojkv�n...

Ulrika Johansson (2004-11-15 10:12)
Betyg: 5
Vad kan man annat g�ra �n att gr�ta? Jag h�ll p� att f�rlora min bror i en slalomolycka -89 och det har verkligen m�rkt mig f�r livet, hela familjen �r m�rkt av vad som skedde. Jag tycker det �r viktigt att f� ta del av andra m�nniskors livs�den, deras �terg�ng till livet igen och att man f�r perspektiv p� sitt eget liv. Tack f�r att du delade med dig...

Att f�rlora en syster

L�mna g�rna en kommentar!

V�ra senaste boktips

Vi finns p� Instagram och Facebook

Barnsidan tipsar