En traumatisk hjärnskada efter till exempel slag mot huvudet ger en förhöjd risk att insjukna i demens så länge som 30 år efter själva skadan. Det visar en ny studie vid Umeå universitet där forskarna har följt sjukdomshistorien för 164 000 personer som drabbats av skallskador.
– Att det finns ett samband mellan skallskador och demens visste vi men att den förhöjda risken finns kvar ännu 30 år efter skadan var överraskande, säger professor Peter Nordström vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering vid Umeå universitet.
I studien har Umeåforskarna via databaser följt alla svenskar som var äldre än 50 år på nyårsafton 2005, allt som allt 3,3 miljoner människor. Ur den gruppen har man tagit dem som fått en diagnostiserad traumatisk skallskada, 164 000 personer, och jämfört med gruppen som inte drabbats av skallskada vad gäller risken att utveckla demens.
Jämförde syskonpar
Jämförelsen har gjorts för olika perioder under livet efter skallskadan. För att eliminera faktorer kring arv och uppväxtmiljö har man även gjort syskonjämförelser, genom att jämföra risken för demens hos 47 000 syskonpar där bara det ena syskonet drabbats av skallskada.
Resultatet är att den ökade risken att insjukna i demens efter en traumatisk skallskada är som störst under det första året efter skallskadan. Då är risken är fyra till sex gånger så stor som för personerna som inte haft en skallskada. Därefter sjunker den ökade demensrisken betydligt, men fortfarande efter 30 år kan man se en signifikant högre risk för skallskadade. Om man justerar för andra faktorer löper den som drabbats av traumatisk skallskada 25 procents ökad risk att drabbas av demens ännu 30 år efter skallskadan.
Av resultaten framgår att risken för demens ökar såväl efter en allvarlig traumatisk skallskada som efter flera lindriga skallskador, medan en enstaka lindrig skallskada bara ger en mindre riskökning.
Andra faktorer kan också spela in
Det som skiljer denna studie från tidigare studier är att man har kunnat följa personerna under en betydligt längre tidsrymd samt att underlaget är så omfattande. Därmed har man kunnat få en större säkerhet för de samband man har funnit.
– En reservation dock för att detta är en observationsstudie. Det innebär att det inte är säkert att alla samband vi har funnit är direkta orsakssamband. Man kan inte helt utesluta att det kan finnas andra skillnader mellan grupperna än själva skadan som kan bidra till att personer med skallskada också löper högre risk att drabbas av demens, säger Peter Nordström.
Exempel på andra skillnader mellan grupperna, är att man kan se att gruppen som får skallskador har högre förekomst av depression och diabetes och dessutom skiljer sig i större omfattning, och detta innan skallskadan inträffar.
Källa: Umeå Universitet / Forskning.se
