Mer än var tionde nybliven mamma drabbas av förlossningsdepression, men långtifrån alla fångas in av vården och får rätt stöd. Förutom att själv må dåligt får många svårt att knyta an till sitt nyfödda barn. Som resultat av en forskningsstudie i Uppsala finns nu planer på att implementera en manual för att screena kvinnor i riskzonen redan vid utskrivningen från BB. Parallellt utvecklar kvinnokliniken vid Akademiska sjukhuset en multiprofessionell stödgrupp.
– Sjukvårdspersonalen behöver vassare verktyg för att upptäcka kvinnor med förlossningsdepression tidigt och kunna sätta in rätt stöd; insatserna kan inte vänta. Vi vet att de första sex månaderna med barnet är oerhört värdefulla. Den screening som finns idag utförs via barnhälsovården, där besöket fokuserar mest på barnet. Många nyblivna mammor känner också skam och skuld, och tvekar att ta upp frågor om sin egen hälsa, säger Alkistis Skalkidou, professor och överläkare på kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset, som forskar på förlossningsdepression.
I den så kallade BASIC-studien, som startade 2009, har forskargruppen följt mer än 6 000 kvinnor i Uppsala län både under graviditeten och i samband med förlossningen. Alla gravida har inbjudits att delta i samband med den rutinmässiga ultraljudskontrollen i graviditetsvecka 16-17. Rekryteringen av deltagare avslutades i slutet av oktober.
– Vi studerar både biologiska och andra riskfaktorer, exempelvis halten av stresshormonet kortisol, sömnsvårigheter, stöd från partner och amning, berättar Alkistis Skalkidou.
Både under graviditeten och efter förlossningen har kvinnorna fått svara på webbaserade enkäter. I samband med förlossningen har det tagits blod- och vävnadsprover från moderkakan och navelsträngen. På kvinnor som förlösts med planerat kejsarsnitt har det även tagits ryggmärgsprov.
Nu ska en manual för tidig screening utvecklas, att använda i samband med utskrivning från BB. Manualen baseras på insamlade data från BASIC-studien och bygger på matematiska algoritmer. Ambitionen är att den ska underlätta för vårdpersonalen att tidigt fånga in kvinnor med hög risk för depression i samband med förlossning, som kan erbjudas tidiga stödåtgärder.
Den främsta kända riskfaktorn är om kvinnan tidigare haft en förlossningsdepression, även om den varit lindrig. Men även depression tidigare i livet utan koppling till graviditet/förlossning spelar in. Likaså dåligt stöd från partner, ängslig personlighet, svåra livshändelser samt svåra PMS-besvär. Forskning har också visat att relation med partnern och även barnens psykoemotionella utveckling påverkas.
Gunilla Hallberg, sektionschef för obstetrik och förlossning vid Akademiska sjukhuset, framhåller att man blivit allt bättre på att uppmärksamma psykisk ohälsa redan inom mödravården, men nu också kring förlossningsupplevelsen som har visat sig ha starkt samband med förlossningsdepression.
– Inom kvinnosjukvården finns en grupp som arbetar med förlossningsrädda som kommer att utvecklas och som indirekt även arbetar med förlossningsdepression och allmän psykisk ohälsa. Tanken är att den multiprofessionella gruppen ska bestå av gynekologer och barnmorskor från kvinnokliniken och psykiatriker från psykiatrin. Förhoppningen är att också få med representanter från primärvården, säger Gunilla Hallberg.
Hon nämner även att man har en samarbetsgrupp med psykiatrin och mödravård/slutenvård psykiatrin som arbetar med gemensamma dokument och undervisning för blivande specialister i psykiatri och obstetrik för att få en samsyn på dessa kvinnor under graviditet och familjebildning. Inom psykiatrin har man dessutom arbetat fram en speciell stödform som heter gravidombud, som är en sköterska/ kurator som är ett stöd för kvinnan under hennes graviditet och en hjälp i alla kontakter med olika instanser.
Alkistis Skalkidou betonar att det måste vara enkelt för nyblivna mammor att få stöd. De
har fullt upp med sin bebis och kanske även andra barn. Vissa är skeptiska till att söka vård och depression i sig kan göra att man inte alltid orkar följa instruktioner.
Vid misstanke om förlossningsdepression menar hon att det oerhört viktigt att se och bekräfta kvinnan och få henne att inse vikten av att hjälpa sig själv först.
– Första rådet är att ta hjälp så att man kan vila; sova fyra timmar i sträck och få egen tid, till exempel för promenader. Om detta inte har snabb effekt kan det behövas medicinering med antidepressiva eller samtalsterapi. Tvärtemot vad många tror så finns det många antidepressiva läkemedel som kan kombineras med amning, avrundar Alkistis Skalkidou.
Källa: Akademiska sjukhuset
