What comes in must come out...
Publicerad: 2004-06-09
..."vi kan spela Yatzy medan vi ser på ctg-kurvan hur värkarna arbetar"...
Mitt första barn, min första graviditet. Underbart! Nu äntligen skulle jag få träffa underverket i min mage, datumet var beräknat till den 11 maj 1993, som förstföderska hade man ju fått itutat att man nog skulle gå minst tre veckor över tiden, kollas för havandeskapsförgiftning och sedan skulle förlossningen ta minst fem timmar. Personligen har jag en mamma som fött tre barn på mindre än fyra timmar och som dessutom inte tyckt det gjort särskilt ont, så jag var förberedd på att det kunde gå hur som helst och helst bra.
11 maj kom och gick. 12 maj kom och vid tiotiden på kvällen kom värkarna. Molande mensliknande värkar som tryckte långt ned mot ljumskarna. Första timmarna var frekvensen mellan 12-16 minuter mellan varje värk, och sedan var 4-6 minut, någon enstaka gång gick det åter till 16 minuter som mest. Ett dygn gick. Jag hade lite svårt att sova för det var rejäl mensvärk som gjorde det svårt att ligga ned men även att stå upp. På kvällen den 13 åkte vi in på BB för att kolla hur det såg ut, barnmorskan undrade lite över att jag hade så regelbundna värkar men att inget mer hände. Undersökning gjordes, oj, öppen 0,5 cm!
Jaha... Hm. Vad gör man nu då? Åker hem och vilar? Jajamensan, det gjorde jag. (Hur bra man nu vilar med konstant värkarbete var 4-6 minut?) Jag hade rejält svårt att sova, svårt att gå då jag hade kryckor för foglossningens skull och började vara mycket trött efter att ha vakat ett par nätter med värkar. Fredagen den 14 maj vill barnmorskan att jag ska komma in igen, nu för att få sova lite. Bricanyl och lite Alvedon gör att jag får sova lite grann under en natt, är efter tre dagars värkar öppen 1,5 cm. Undrar vad det är för fel på mig som inte kan föda barn? Varför gör det så himla ont och ändå händer det ingenting särskilt i kroppen?
Lördagen går i ett töcken, på söndagen är jag trött och slut, jag behöver sova igen. Barnmorskan ger mig lite piller på eftermiddagen för kroppen är så slutkörd efter konstanta pinvärkar att de är rädd att jag inte orkar med en förlossning, är fortfarande öppen 1,5 cm. Tar mina piller, längtar hem för att få vila. För om jag vilade nu så skulle de försöka hjälpa mig med en ev. igångsättning då min kropp inte verkade vilja spela med.
Åker hem, det tar ca 20 minuter från det att jag tagit mina sovpiller tills jag ramlar ihop på sängen hemma, splash säger det, en vattenballong briserar mellan mina ben och sängen flödar över av fostervatten! Ringer förlossningen, berättar vilka mediciner jag fått, att jag är så trött och behöver sova. Men dom vill inte det, vattnet har gått, jag har haft långvarigt värkarbete, dom vill titta på mig. På med en binda flicka säger dom och sedan kommer ni hit.
Lydig är jag så jag knallade upp, trött som få men åker in till förlossningen, kurvor tas, undersökning görs, nu är jag öppen 2 cm! (Här skulle man kunna göra vågen av glädje och förvåning över att alla dessa dagars värkarbete resulterat i en 2 cm öppnad livmodertapp, men pga. trötthet så gjorde jag ju inte det då....)
En flåshurtig barnmorska från Hurtiglurien förmodligen, fräknig, mullig och med långa blonda flätor säger klämkäckt:
-Antingen så får du starkare medicin och får åka hem och sova, sedan kommer du tillbaka och vi hjälper igång dej med förlossningen eller så hjälper vi dej här och nu så får du vila sen, vi gör det nu tycker jag!
Så kliver hon ut ur rummet, lämnar mig med ett lavemang och en anvisning om att duscha utan att jag ens sagt pip. Sagt och gjort, lydig är jag, kravlar mig in i duschen, gör nummer två så jag slipper göra det under förlossningen. Men jag är så trött och slut.
Får i ett tidigt skede EDA, för lustgasen gjorde mig illamående, när EDA:n är lagd börjar det lugnaste i förlossningen, jag slipper ha ont (Hur skönt var inte det efter konstanta pinvärkar i närapå fem dagar?) och vi kan spela Yatzy medan vi ser på ctg-kurvan hur värkarna arbetar. Men till slut spelar det ingen roll längre. Aj! Nu gör det ont, ryggbedövningen tas bort och jag ska krysta. Jo hejsan! Trycker på för kung och fosterland, innan har de lagt en Västerviksblockad som gjorde mer ont än den lindrade och inte kände jag någon skillnad inte. De lägger en pudendusblockad för att bedöva underlivet helt men det gör ont som attan. Krystar och krystar, den barnmorska som lovat hjälpa mig har åkt hem och kvar blir en av det gamla gardet, robust och kärvänlig, inga flåshurtiga kommentarer här inte och det tackar vi för.
Huvudet försöker komma ut men det är tungt och hjärtljuden dippar. En sköterska lägger sig på min mage medan barnmorskan härjar för fullt kring slidöppningen och helt plötsligt säger hon:
- Nu klipper jag!
Jag känner ingenting annat än att sköterskan samtidigt trycker för fulla muggar på min mage och det blir varmt och forsar blod från mig. Ut kommer det som skulle vara en liten Patrik men som var bara en liten Skroddas. Klockan är 02.07 den 17 maj, han väger 3 743 gr och är 50 cm lång, har tre små hårstrån och en skepparkrans i bakhuvudet som var kopparröda. Han blinkar och skriker lite, vi kramar honom, pussas och stryker det lilla livet. Vid en närmare undersökning har han vatten i en lunga och de för honom till neonatalen för övervakning, medan barnmorskan har syjunta nere i mitt underliv.
Åker upp till neonatalen eller barn 4 som jag tror det hette då, och får träffa min lilla pojke för andra gången, han är jättefin. Får tillbaka mitt barn tidigt på morgonen efter några timmars sporadisk sömn. Han som idag är min störste lillpojk, Skroddas som var en Daniel.
Skrivet av: Ulrika Johansson
Liten, blond för närvarande, knäpp men snäll, rak men omtänksam, vild men stilla. Älskar mina barn mer än livet självt, har ett funktionshindrat barn m multihandikapp och ett sk normalstört barn. Båda är de vackraste pojkarna på jorden.. vaddå neutral? *ler brett*
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (
2005-10-21 17:17)
Betyg: 5
usch stackare det lät inte kul..och jag känner igen mig i vad man har hört som förstföderska..o tack för läsningen:)
Béatrice Karjalainen (
2004-06-09 20:51)
Tack för att du delade med dig och även här kryddas läsningen av din underbara hantering av språket. Det låter som en smått jobbig förlossning men det brukar ju vara så att man förtränger det ganska snabbt (om man nu inte har en väldigt traumatisk upplevelse).
Mayalins (
2004-06-09 12:41)
Betyg: 5
Alltid kul att läsa hur det var för andra!
Kul skrivet oxå!
Kramisar!
