Barnsidan - Vårt lilla hjärta Josefine
Meny

Förlossningsberättelser > Vårt lilla hjärta Josefine

Vårt lilla hjärta Josefine

Publicerad: 2004-08-09
FAN va har jag gett mig in i? Finns det någon ångervecka?

Under min graviditet har jag inte mått bättre, det anser också min sambo. Jag mådde inte illa som jag sett med fasa.

Det negativa var att jag gick upp 30 kilo, vilket jag oroade mig för. Kanske inte för viktminskningen utan för att min sambo då han föddes vägde 5400g och var 58 cm. Tänk om lilla jag skulle klämma ut en sån jättebebis HU!?

Andra tankar var att förstföderskor kan hålla på att föda i upp till 36 timmar men den tanken kom mer mot slutet då jag insåg vad jag gett mig in i.



Som sagt visade vågen 30 kilo +, 1 vecka kvar och mina fötter och vrister såg ut som stuprör. Inga skor tycktes passa och att gå var en plåga. På grund av tyngden av magen blev jag sjukskriven. Jag är bara 156 cm kort och alla kilon hade satt sig på magen, visst tuttarna var enorma i jämförelse med tidigare och bena full med vatten. Inte blev det bättre av att det var sommar och varmt heller. Men som sagt annars mådde jag bra. Visst var jag orolig för s.k. Plötslig spädbarnsdöd eller att något skulle vara allvarligt fel på barnet...vilket skulle besannas..

Den 27 juni 2 dagar innan beräknad förlossning stod TVn på och eftertexten rullade, det var något med John Cleese och klockan var ca ½ 11 på kvällen då en otrolig känsla kändes i ryggen. Jag visste då att något var på G. Den 36 timmar långa resan hade börjat kanske skulle den nu titta ut den 29 i alla fall.

Men lika snabbt som rygghygget kom försvann det, att slappna av däremot gick inte satt o spände mig på nästa då den skulle behaga och de kom en efter en men det flyttades liksom neråt hela tiden. Hade block och penna bredvid mig så jag kunde skriva upp då det gjorde ont.

Min sambo Thomas sov sedan länge men aldrig har han vaknat så snabbt som då jag väckte honom och sa att nu var det något på gång. Det lugn och stöd han visade var enormt. Dock hade jag önskat att han kunde ligga där och ha så här ont. Det kände sig som om kroppen skulle dela sig under magen.

Ca kl. 2 på natten ringde jag till förlossningen men på grund av mitt lugn och närvaro vid varje värk tyckte hon att jag skulle stanna hemma. Satte mig i badkaret och Thomas duschade mitt ryggslut med varmt vatten, smärtan var enorm. Trycket mot ändtarmen gjorde att min tanke var att ungen tog fel hål. La mig på sängen igen det hade nu pågått i 4 ½ timme bara 31½ timme kvar.

½ 4 ringer Thomas till förlossningen kanske de lyssnar mer på honom och de tycker att det är bäst att komma in. FAN va har jag gett mig in i? Finns det någon ångervecka? Kan man byta bort det som komma skall. Just ovissheten var otrolig. Om det gjorde ont nu, då kan det inte bli värre, eller…..?!.

Väskan min var packad. Thomas mat som han gjort iordning tidigare stod i kylskåpet. Tar hissen ner och stapplar ut mot parkeringen. Vid porten märker Thomas att han glömt maten och han springer upp medan jag går iväg mot bilen. Halvvägs får jag en värk och tar stöd mot ett träd. Den är dock över då Thomas kommer tillbaka.
04.15 inkommer vi till entrén till förlossningen och Thomas åker iväg för att parkera bilen. Lutar mig mot en bänk när en värk kommer. Mitt i flåsandet tittar ett ansikte ut och undrar något, vad vet jag inte; säkert frågan om jag har ont, va tror hon? Jag brukar ofta flåsa så här!

Kliver in vid förlossningens plan och en sköterska tar emot oss men mitt i hälsningsfrasen kommer en värk. Åh va de kommer ofta nu! Får gå in i undersökningsrummet och lägga mig på en säng. Hon konstaterar att jag är 5 cm öppen. Får sådana där ursexiga kläder, för att inte tala om trosorna med maxibindan. Avtändande så det räcker.

½5 går vattnet då jag skall gå till förlossningsrummet.



En sköterska kommer med min då nyfunna vän, lustgasen. WOW vilken kick. Kopplar på någon slags dosa på magen vilket jag tycker är fruktansvärt irriterande. 20 minuter senare sätter de istället en sladd på barnets hjässa är då 7-8 cm öppen vid kvart i 6. Teckningsblöder rejält. Då tillkallas en läkare. En blandning mellan tysk och dansk. Hör inte ett dugg av vad han säger så Thomas och barnmorskan får bli tolkar, inte för att jag hör vad de säger heller...

Thomas ja, han plockar fram sin mat och börjar äta. ÅH aldrig har ägg luktat så gott, inte för att jag är hungrig men ändå får ju inte heller ändå. Läkaren är orolig vad jag förstår på att jag blöder så mycket samt att barnets hjärtljud ibland är si o så.

20 över 6 ställer jag mig på knä, barnets huvud är nu på väg men det sitter fast kommer liksom inte ut. Hittar ingen skön ställning och tro mig jag provade alla

½ 7 sätts mina ben i stöd, dels för att doktorn ska göra en koll och för att nu skulle barnet ut. Pustar, flåsar, skriker pustar och krystar men inget händer. Jag fryser om fötterna där jag ligger med dem uppe i vädret men jag får inga strumpor. Doktorn, barnmorskan och undersköterskan hejjar på då hör jag mig själv skrika efter som de i rummet säger Kom igen Anna-Carin. Då skriker jag:
-Kom igen STIG H. Så brukar Thomas skrika på lördags eftermiddagen.
Hela personalen inklusive Thomas stannar upp.

Vad Thomas gör under tiden där inne vet jag inte man är ju rätt maktlösa på vad som skall komma. Men jag var snäll hela tiden, sa inget som jag senare skulle få ångra (tror jag)

Doktorn beslutar att ta ut barnet med sugkopp för nu vill jag ha ut det. Andas så mycket lustgas att de ställer om det så jag mest andas luft. Nu kommer de med strumporna. Men va gjorde de för nytta nu när det kanske snart skulle vara klart?

07.35 görs ett litet klipp och ut kommer en liten skrynklig sak som visade sig vara en liten tjej. Läggs snabbt på mitt bröst men tas snabbt ifrån mig för att kuta iväg till undersökningsrummet. Thomas hänger på med kameran i högsta hugg. Där ligger jag med hormonerna sprutandes ur varenda por på kroppen. En massa känslor men får ingen ordning på dem.

Thomas kommer tillbaka med lilla Josefine efter engelskans Your so fine. Allt jag ville göra var att kissa, hela tiden och smutsig. Var uppe och knallade på förlossningen 2 timmar efter nedkomsten och fick duscha.

På med rena sjukhuskläder, Wow nästan lika sexig denna kreation. Så äntligen vägning och mätning. Hon vägde 3100 g och var 48 cm lång.

Klockan halv 10 ringde vi till de helt ovetande blivande mor- och far föräldrarna. Blivande mormor var på jobbet och vi pratade typ om väder och vind tills hon frågade:

-Hur är det med dig då?
-Jag ville tala om att du blivit mormor.

Det tog ett tag innan hon trodde på mig...

Farföräldrarna höll som mest på att måla om huset då vi ringde och de blev jätteglada, naturligtvis hade svärmor en föraning på att vi åkt in.

Jag mådde bra, sprang omkring på BB. Hormonerna sprutade ur mig, känslorna började komma tillbaka, men jag var ständigt kissnödig. En undersköterska tog ett kissprov men det visade sig att jag hade sammandragningar och värre blev det då jag ammade.

Så fort jag lagt henne på bröstet blev jag kissnödig i och för sig spelade det ingen roll för så fort jag lagt henne vid bröstet somnade hon. Detta av en kanske annan anledning som jag berättar mer om i en annan berättelse vid ett senare tillfälle.

Skrivet av: Anna-Carin Berglöf
Aldrig har man som mamma och pappa känt sig så maktlös och liten. Att se sin lilla flicka fast hon är så stor bli så liten. Varför just hon? Varför inte någon annan - men det vill man ju inte heller. Ska man hålla masken och vara stark och på något sätt går det men det är fan så svårt. Och att hon är så duktig det är för mig en gåta. Ja aldrig att en mamma och en pappa ska behöva gå igenom detta med sitt barn varelse det är en vanlig undersökning eller en operation men så tyvärr är det Josefine som behöver detta och kanske kommer hon nu att bli frisk?. Man känner sig så fruktansvärt liten i denna stora värld och jag lovar jag skulle ge alla pengar i världen för att få detta ogjort just så min lilla dotter ska behöva genomlida detta. Att överlämna sin dotter i en doktors händer som ska greppa kroppens viktiga organ. Att se sin ”friska” dotter ligga så hjälplös. Sköterskorna kom och rullade upp oss på våning 6 där operation, IVA och uppvakning ligger. En narkossköterska kommer in, dock inte den man som talade med oss igår. Hon fick sin lissebergsmedicin och hennes grepp om mitt finger blev lösare och lösare. Thomas finger hade hon redan släppt det hade väl redan glidit av men mitt var inte sent efter. Det enda jag tänkte innan jag klev in i det svarta molnet var: - GÖR DET BRA!!!!! ur dagboken då Josefine skulle hjärtopereras


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtionio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Eva-Lena Sjöberg (2004-08-11 17:17)
Betyg: 5
0ohh vilken fin berättelse...Lycka till med hjärtis tjejen..själv har ja 2hjärtizar,,en kille med vsd född 01 oh så våran ängel.krma krma


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook