Barnsidan - Vaknar med känslan "idag är dagen då det händer!"
Meny

Förlossningsberättelser > Vaknar med känslan "idag är dagen då det händer!"

Vaknar med känslan "idag är dagen då det händer!"

Publicerad: 2015-09-07
Linnea skriver om sin första förlossning då en son föddes.

Det hela börjar på söndagen med att jag vaknar upp av en känsla att "idag är dagen då det händer". Inte alls känt så tidigare och känslan är så påtaglig att jag till och med påpekar för min man att idag kommer förlossningen starta. Han får väl lite hopp men tror nog inte på min känsla fullt så mycket som jag. Är ju första barnet och jag är i vecka 38+0 så det kan ju till och med vara en månad kvar tills det var dags!

Dagen rullar på som vanligt utan några som helst antydningar på att det skulle vara på gång. Men när vi gått vår dagliga promenad på nästan en mil (ja den gick jag ända till dagen för förlossningen och jag tackar Gud att jag klarade det för det gav mig nog lite extra kraft och kondition inför var som komma skulle), så kommer jag in, går på toa och ser slemproppen och lite blod. Tänker att det nog ändå kan vara något på gång så vi bestämmer oss för att ta en lugn kväll med pizza och film i soffan istället för att åka på det planerade besöket hos våra vänner.

Kl 21 ringer min mamma som precis avslutat sitt pass på förlossningen där hon jobbar som barnmorska. Hon frågar hur jag har det och jag säger att allt är lugnt men frågar hur dags dom ska åka bort morgonen efter (mamma, tre av mina systrar samt mina morföräldrar skulle på en liten shoppingtur dagen därpå). Hon svarar att dom ska åka hemifrån kl 9 och jag säger då "bra, då ska jag föda barn innan". Mamma bara skrattar och förklarar att eftersom jag är förstföderska och inte fått något annat tecken på förlossning än slemproppen som kan gå minst en vecka innan så är det nog inte så troligt men hon önskar mig lycka till och vi lägger på.

Medan vi ligger i soffan och kollar på filmen får jag lite lätt molvärk i nedre delen av magen samt ryggen. Inte alls farligt utan som lättare mensvärk bara. Vid 23.30 är filmen slut och min man vill gå och lägga sig. Jag envisas fortfarande med att förlossningen kommer starta och ber honom koka pasta åt mig "man ska äta pasta" säger jag "jag har hört att det är bra med kolhydrater innan man ska föda barn". Med en suck går han till köket och sätter på mitt pastavatten. Sen går han till badrummet för att göra sig färdig för att sova, han tänker minsann inte sitta uppe och vänta på att jag ska trycka i mig pasta inte för nu är han trött.

Under tiden som han är på toaletten så loggar jag in på Facebook och skriver med en vän som undrar hur det går med graviditeten. Jag säger att det känns som det kunde vara något på gång och hon tycker det är spännande. Sätter mig ner i fåtöljen och drar upp benen mot mig. Precis just då, klockan 23.50 så knäpper det till i magen och jag får samtidigt en hejdundrandes kraftig värk. Reser mig upp när värken är över och det rinner lite vatten efter mina ben. Ingen fors som jag trodde det skulle vara men är ändå helt säker på att vattnet gått. Ropar in till mannen att jag fick rätt. Det startade den dagen för nu har vattnet gått! Han kommer utstapplandes från toa med byxorna fortfarande nere och är påtagligt chockad.

Därefter kommer värkarna med mindre än en minuts paus så den där pastan blev det ingenting med. Vi ringer förlossningen som vill att vi kommer in och därefter mamma som ska skjutsa oss. Hon är hos oss på tio minuter och hjälper mig (andas med och masserar) ta värk efter värk och jag frågar om det är såhär det ska vara med så täta värkar på en gång. "Ja det är visst så vi föder barn inom familjen" svarar hon. Fy tänker jag. Det där med att vara hemma under latensfasen som vissa andra kan det kunde jag glömma. Ville in direkt och dom hade aldrig kunnat släppa hem mig.

Väl inne görs en undersökning och jag är öppen 1 ynka centimeter men ctg-apparaten registrerar värkar som är ca 1 minut långa och sen har en paus på mellan 30-50 sekunder. Jag får då akupunktur och lite morfin för att kunna sova vilket hjälper. Vaknar ändå varje värk men slappnar av och lyckas sova däremellan och värkarna kommer då inte lika ofta. Ligger och håller min man i handen hela tiden och så håller vi på hela natten och framåt kl 06 görs en ny undersökning. Öppen 1 1/2. Är på väg att börja grina så uppgiven är jag där och då; en halv centimeter på FEM timmar!! Dom börjar diskutera vad dom ska göra med mig. Frågar efter att få bada vilket går bra. Sitter i badet med dessa återigen täta och hemska värkar men somnar ändå mellan varje värk hur jag nu lyckas med det. Badar ca 30 minuter innan jag kommer upp och ber om en ny undersökning. Tänker tyst för mig själv att om jag är öppen 3 cm ska jag be om EDA trots att jag varit bestämd om att inte ta det innan. Tänker också att om jag nu mot all förmodan är öppen 6 cm (drömscenario) så skulle jag låta bli. BM säger att dom inte gör så täta undersökningar och särskilt inte på förstföderskor men ber så snällt att hon inte kan säga nej. Till kollegans dotter och allt ;)

När hon undersöker mig ser hon lite finurlig ut och jag frågar om det inte hänt något. "Jodå, 8 cm öppen" svarar hon då. Äntligen tänker jag! Struntar i EDAn och plötsligt får jag nya krafter. Nu ska bebisen ut! Ber om att få en boll att sitta på, eftersom bebisen fortfarande står lite högt så tänker jag att det kanske kan hjälpa. Sitter och rullar höfterna på bollen trots att det gör fruktansvärt ont att röra sig under värkarna. Men vill bara få ut bebisen. Hinner nog sitta där i en kvart när kroppen plötsligt börjar spänna sig och jag ofrivilligt börjar krysta. Den naturkraften är inte att leka med alltså! Ringer på klockan och nu kommer även en ny barnmorska in eftersom det är skiftbyte. Kommer upp i sängen och hon känner att bebisens huvud står långt ner, jag är fullt öppen men har en liten kant kvar. Hon sticker in handen och petar undan kanten över bebisens huvud - det mest obehagliga under hela förloppet. Sen börjar en timmes lång krysttid. Kändes som tio minuter men tydligen tog det mycket mer!

Barnmorskan säger sen plötsligt att bebisens huvud nu är ute och jag får hålla emot på nästa värk så det får stå och töja lite för att jag ska spricka mindre. Hon baddar med varma handdukar och frågar om jag vill känna på huvudet vilket jag gör. Sen säger hon "nu får du krysta och passa på att sträcka fram armarna och ta emot för nu kommer din bebis". Fick alltså själv ta emot det finaste jag någonsin sett och i precis samma ögonblick bröt solen in genom fönstret och lös på oss. Kändes helt magiskt! Där låg jag äntligen med vår bebis på bröstet. Kikar efter och ser att det är en pojke! Vi tittar på varandra, omtumlade och lyckliga och konstaterar att han verkligen är världens finaste pojke (enligt oss då). Moderkakan kommer efter några minuter och jag lägger upp vår son vid bröstet som direkt börjar amma medan bm undersöker mig och bestämmer sig för att sy tre "skönhetsstygn" som hon kallar det för.

Kommer därefter på att jag måste ringa mamma innan dom åker så ber om en telefon. Hon satt spänt och väntade på detta samtal då hennes kollega från passet innan smsat (med min tillåtelse att uppdatera mamma) att jag krystar då när hon cyklade hem på morgonen. På vägen mot shoppingturen kommer hela gänget förbi mig inne på förlossningen. Säger att dom är välkomna men dom får inte hålla. Vill ha honom för mig själv. Min barnmorska har sen blivit upptagen på en annan förlossning så min mamma mäter och väger sitt första barnbarn. 3505 gram och 48 cm, en rund och go' kille!

När mamma och gänget åkt (gissa om dom köpte mest bebiskläder på shoppingturen) får vi komma upp på gyn där jag får ligga under dagen. Sover ganska mycket och duschar. Sen ber jag om att få åka hem. Under dagen har alla nära släktingar hunnit komma förbi och jag vill bara hem till oss och koppla av på riktigt. Kommer ifrån förlossningen 12 timmar efter han föddes och så fort vi satte nyckeln i dörren hemma kändes det som allt började på riktigt. Helt och hållet underbart men ack så mycket mer oro som flyttar in i kroppen. Kunde nog inte sova på hela natten. Låg bara vaken och beundrade vår lilla son!


Skrivet av: Linnea Wallin

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook