Här är berättelsen om hur Linnea kom till världen
Publicerad: 2004-04-28
Jag fick inte sova länge, kl.4 gick vattnet. Splash sade det! Jag sprang upp till Kim med påslakanet mellan benen och talade om för honom att vattnet gått.
På onsdagskvällen 31/3 började jag känna lite mol/mensvärk. Det började vid kl.18 eller 20, kommer inte ihåg. Undrade om det var nåt på g, jag hade ju ändå gått över 2 dagar (bf 29:e). Men ville inte tro för mycket, ville inte bli besviken. Satt framför datorn under kvällen och det kändes fortfarande. Vid kl.24 hade jag haft lite koll på klockan och det kändes regelbundet, de där känningarna, så jag blev lite pirrig. Till slut gick jag och lade mig, på soffan som vanligt. Hade inte kunnat sova i sängen under den senaste tiden pga att jag hade så ont i ryggen. Sov ett par timmar och vaknade ca kl.2 av att det kändes lite mer. Nu var jag mer säker på att det var på g, det måste det vara, tyckte jag. Det var fortfarande regelbundet, 2-3 känningar på 10 min. De var helt hanterbara, fortfarande som mensvärk, dock lite kraftigare. Hade gett mig tusan på att jag skulle försöka uthärda denna gång och andas, andas. Efter att ha varit vaken ca 1½ timma bestämde jag mig för att försöka sova. Då var klockan 3.30.
Jag fick inte sova länge, kl.4 gick vattnet. Splash sade det! Jag sprang upp till Kim med påslakanet mellan benen och talade om för honom att vattnet gått. Det var en skön känsla att veta att jag inte skulle gå över tiden mer än vad jag gjort. Hade varit lite nervös över att gå över tiden och ville inte gå över länge då jag redan hade haft det så otroligt jobbigt med mitt onda. Det första jag gjorde var att ringa Danderyds sjukhus för att meddela dem att vi ville komma dit. Jag fick svara på de frågor som hade och sen gick hon jag pratade med iväg för att kolla att jag stod på deras lista. Jag hade via min bm "anmält" mig till deras förturlista. Det var nåt nytt samarbete mellan sjukhuset och vissa mvc, om jag fattat det rätt. Det lät som att om jag inte stått på listan hade jag nog inte kunnat komma in. Vi var välkomna in runt kl.8 för kontroll om inget mer hände.
Sen duschade jag för att känna mig fräsch och piggna till lite. När jag duschade vaknade Felicia. Kim hämtade henne. Kim ringde sen till sina föräldrar och talade om vad som hänt. De skulle bara vakna till och göra sig i ordning, sen skulle de komma över. Värkarna blev mer intensiva, men jag klarade fortfarande av att andas mig igenom dem. Vi gick sen ner för att äta (hade förberett mat som vi micrade). Dock kunde jag inte äta då värkarna helt plötsligt satte en rejäl fart (ca kl.4.45). Jag satt nu vid köksbordet och skrek mig igenom värkarna. Jag var besviken för att jag inte klarade av att andas mig igenom dem. Hade ju bestämt mig för att jag skulle vara hemma så länge som möjligt så det inte skulle bli som förra gången. Då var vi på förlossningen i 15 timmar.
Felicia blev rädd av att jag skrek så Kims föräldrar tog med henne och åkte hem till sig. Det var inte roligt att veta att hon var så rädd. Kim packade ner det sista i väskan och ringde till sjukhuset igen och sade att vi nog måste komma in. Vi var förstårs välkomna. Kims pappa hade nu kommit tillbaka för att skjutsa in oss. Det tog en jäkla tid innan vi kom iväg, för vattnet kom i omgångar och jag var tvungen att byta trosor, binda och byxa flera gånger. Kim tjatade på mig att vi MÅSTE ge oss iväg, men jag kom inte upp ur stolen pga vattnet och de intensiva värkarna. Till slut kom vi i alla fall iväg. Det var inte kul att åka bil med de värkarna. Varenda litet gupp och sväng gjorde att det kändes än värre. Kims pappa sade efteråt att nu visste han vartifrån Felicia fått sina röstresurser...
När vi kom till sjukhuset var jag tvungen att sätta mig ner pga en värk och då kom en massa människor springandes ut till oss, för de hörde ju mig skrika. Det var lite lustigt, sättet vi talade om för dem att vi var där. Jag fick sätta mig i en rullstol. Det första jag sade till personalen var att jag var ledsen att jag skrek så mycket, men jag kan bara inte hantera smärta, och att jag säkert bara är öppen 1 cm, som förra gången. Jag tror att de skrattade lite... De försökte få mig att andas igenom värkarna, men oj vad svårt det var. Jag har för mig att de inte riktigt visste vilket rum vi skulle till så jag tror att vi åkte runt lite innan vi kom in på ett rum.
Jag kom upp i sängen och fick på mig ctg´n. Jag blev undersökt och till min enorma glädje var jag öppen 7 cm. Kunde inte tro mina öron. Det var en sån skön känsla att veta att jag inte skulle behöva vänta så länge till på att Linnea skulle komma till oss. De skrev in oss kl.6.50. Jag får lustgas och det var ju himmelriket. Jag säger till personalen att jag vill ha detaljerad vägledning om hur jag ska hantera värkarna. Bara jag får hjälp så ska jag kämpa mig igenom allt och anstränga mig för att göra allt på rätt sätt. Jag får jättebra hjälp och det känns underbart att veta vad jag ska göra. Jag ligger på sidan hela tiden. Ctg´n tas bort, för vid varje värk gör det mer ont just där den är. Har för mig att den inte vill sitta på plats och en i personalen måste hålla fast den. En skalpelektrod sätts på Linneas huvud istället. Blev lite nervös då, men det gick ju förstås bra.
Kl.7.10 börjar krystvärkarna, så jag har alltså öppnat mig de sista tre cm på 20 min. Fattade dock inte att jag hade krystvärkar så snabbt efter att vi kommit in. Kl.7.39 1/4 föds Linnea. Hon har navelsträngen tre varv hårt runt sin hals och de måste klippa den när hon fortfarande har kroppen inne i mig. Det här var inget de kunde se förrän hennes huvud var tillräckligt långt ute. Hon är helt blek och slapp. De springer iväg med henne. Kim kan strax efter följa med och titta vad de gör för att Linnea ska piggna till. Vi är ju förstårs jätteoroliga, men jag är ändå lite för omtöcknad för att riktigt förstå vad som händer. Som tur är kommer Linnea igång väldigt bra och de kommer tillbaka med henne ganska snabbt så att jag får ha henne hos mig en liten stund innan hon läggs i en kuvös. Hon ligger i den i ca 1 timma.
Jag krystar ut moderkakan kl.7.48. Jag märker aldrig att den kommer ut. Var tvungen att fråga om den kommit ut och blev förvånad när de sade att den redan var ute. Jag blöder sammanlagt 895 ml. De undersöker mig länge för det kommer blod nånstans ifrån som de inte kan lokalisera, men det visar sig inte vara nåt särskilt. Jag klarar mig även från att spricka. Vilken lättnad! Det är inga som helst problem att kissa och jag känner mig ganska pigg och fräsch. Jag jämför ju med Felicias förlossning och Linneas förlossning (vad gäller mig) är en drömförlossning. Linnea tar också bröstet väldigt bra och äter mycket. När jag sen duschar vill jag ha Kim till min hjälp för jag känner mig ändå lite darrig. Känner mig tryggast när Kim är med.
Personalen, som för övrigt är helt underbar, tar gärna hand om Linnea under tiden. De säger alla att hon är så söt. Å hon är ju helt underbar, med två goa kinder. Det tar ett tag innan de kan väga och mäta henne och det blir efter att hon ätit. Hon väger 3780 g och är 51 cm lång. Apgar blev 6-8-9.
Först vid kl.18 får vi plats på bb. När vi säger hejdå till personalen på förlossningen talar vi om för dem att vi är jättenöjda med allt och jag är överlycklig för den otroligt bra hjälpen jag fick. Vi hade ju velat vara på patienthotellet, men pga av det som hände får vi inte vara där utan måste vara på bb nära en läkare. Det funkar dock alldeles utmärkt att vara på bb och personalen där är jättebra. Vi delar sal med en annan familj och det funkar bra det med. Vi åker hem redan den 2/4, 1½ dygn efter att Linnea föds. Hon är helt återställd efter sin dramatiska ankomst till oss. Nu har vi fått ännu en fantastisk dotter att ta hand om, vår älskade Linnea.
http://www.babyfriends.nu/medlem/lillgurkan/
Skrivet av: Cia Johnsson
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (
2005-10-25 21:07)
Betyg: 5
så söta de är:), och tack för att du delade med dig av din berättelse:)
Emma Lanner (
2004-05-13 14:14)
Betyg: 4
ååh är allt jag kan säga och vilken fiin bild..
