Barnsidan - Annas Lisa
Meny

Annas Lisa

Publicerad: 2012-01-04
Det finns inte en chans att det här sätter igång av sig själv, sa jag till min väninna på torsdagskvällen. Då hade jag gått tio dagar över tiden och inte sett röken av några tecken på att det var på gång. Skruttan hade dessutom inte fixerat sig, utan låg högt och rörligt.
Men samma kväll strax före läggdags gick slemproppen, det var inget snack om saken. Det gjorde lite ont i korsryggen när jag gick och la mig och efter en timme började jag kolla klockan. Kunde det vara värkar? Jo, det måste det vara. Jag väckte min pojkvän med den länge inövade repliken "jag tror att det har börjat". Han var alldeles samlad, men kom betydligt snabbare ur sänghalmen än vanligt. När han konstaterat att det var tre-fyra minuter mellan värkarna, som fortfarande inte gjorde speciellt ont, övertalade han mig att ringa förlossningen. Eftersom bebins huvud inte var fixerat ville barnmorskan att vi skulle komma in. Det kändes spännande men ändå inte "på riktigt" när vi körde till sjukhuset. Vi hade en tid för flödesmätning på morgonen (dit var det nu bara några timmar) och vi tänkte att vi nog skulle få stanna tills dess i alla fall.

Men när vi kom in konstaterades det att vattnet sipprade. Jag hade oroat mig för att förlossningen skulle börja med vattenavgång eftersom det då fanns en risk att navelsträngen skulle komma ikläm. Och så hade jag inte ens märkt att vattnet gått! Men bebin verkade må bra, hjärtljuden var stabila. Vi fick ett rum och försökte förgäves sova. Vid frukostdags gick jag upp och åt, värkarna kom hela tiden men gjorde inte särskilt ont. Jag körde med TNS:en även om jag fortfarande hade en känsla av att jag simulerade. Vid CTG-mätningarna liksom hejade jag på värkarna så att de skulle bli starkare.

När vi tog vår andra promenad vid lunch började de ta i på allvar. Vid den första undersökningen, efter lunch, konstaterades att jag var öppen 2 cm - samma som för en vecka sedan! Och här hade jag haft värkar i över ett ' halvt dygn. Jättekul! Jag började trava runt i förlossningsrummet och hängde på handfatet när värkarna kom. "Nu måste ni göra något", sa jag till den manliga barnmorskan. "Så här kan vi inte hålla på". Något dropp skulle det dock inte bli frågan om förrän de gått 24 timmar sedan vattenavgången. Så småningom satte han dock en skalpelektrod och då tilltog värkarna.

Efter ett tag provade vi lustgas men det var svårt att pricka värkarna. De kom så oregelbundet och startade på topp för att sedan klinga av, i stället för att byggas upp, nå max och trappas av som vi lärt oss på kursen. Men det var ju ganska kul så vi gav gasen en timme innan jag bad om ryggbedövning. Efter ytterligare en tid kommer äntligen Epiduralmannen, en ung förtroendeingivande kille. Äntligen skulle jag få vila lite. Men bedövningen hjälpte inte! Jag som varit så säker på att den skulle bli min räddning. Den här perioden är ganska suddig, jag drog i mig massor med lustgas samtidigt som min man maserade ryggen hårt, hårt. Alla försök till avslappning var helt meningslösa, vid varje värk blev jag stel som en pinne.

Efter ett tag sa min man ifrån. Hon måste få hjälp, så här kan det inte fortgå. Så småningom kommer en ny narkosläkare, en mycket blyg Igor som knappt kunde göra sig förstådd på engelska. Men han kunde lägga ryggbedövning! Jag kände hur smärtan i ryggen försvann. Ändå kändes värkarna alldeles tydligt. "Är det inte tryck du känner", frågade barnmorskan. Jo, visst var det det. En snabb undersökning visar att det är helt öppet, men att bebin inte sjunkit ned. Efter ett tag fick jag börja krysta, men värkarna var korta och oregelbundna så barnmorskan ökade på dem med droppet. Varje gång hon sade "öka till xx ml" tänkte jag att nej, gud inte mer. Jag är så himla trött! Men samtidigt ville jag mer än allt annat ha ett slut på det hela. Efter nästan två timmars krystande hotade barnmorskan med sugklocka. Läkarn stod beredd inne i rummet när jag, med hjälp av en barnmorska på magen, lyckades pressa ut henne klockan 1.23.

Vilken obeskrivlig känsla det var när kroppen halkade ur mig och hon lades på min mage. "Hej gumman", sa jag direkt. Jag behövede inte titta efter, det var självklart att det var en liten flicka på något sätt. Men hon var blek och skrek dåligt. Hon fumlade efter syrgasmasken som sattes framför hennes mun och vi kunde inte låta bli att skratta. Efter en timme i kuvös mådde hon mycket bättre.

Under tiden försökte barnmorskorna slita moderkakan ur mig men den sitter som en smäck. Hormonsprutorna hjälpte inte (och inte lustgasen heller längre) men till slut lossnade den med hjälp av akupunkturnålar. Syjobbet tog också en himla tid men sedan fick vi vara ensamma med vår lilla Lisa.

På det hela är jag mycket nöjd med förlossningen. Min man var helt fantastisk, vilket stöd han var. Barnmorskorna var också underbara. Visserligen var det trist att EDA:n inte fungerade (hade jag vetat det i förväg hade jag nog fått totalpanik) men det gick ju ändå. Ytterligare en trist detalj var att de missade på ett ställe när de sydde, vilket upptäcktes två dagar senare på en efterkontroll. Men hittills har jag inte fått någon infektion och förhoppningsvis läker det ihop av sig självt. Annars måste de sy igen om några veckor och det har jag verkligen ingen lust med. Nu vill jag bara läka ihop och få känna att kroppen fungerar som vanligt så att jag och Skruttan kan ta långa promenader i höstsolen!

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook