Fallet
Publicerad: 2004-11-11
Jag skrev detta hösten -88, en ganska förvirrad och rädd ung flickas tankar. Idag, 16 år senare, undrar jag vad det var som gjorde mig så ledsen då.
Det känns i luften och på alla dofter runt omkring mig,
mina dagar är räknade.
Nu är hösten här !
Jag minns när jag var yngre, allt som fanns att titta på,
livet lekte för mig.
Alla barnen som lekte under mig, inte som nu, nu leker inte barnen längre.
Nu är hösten här !
Min mamma var den vackraste blomman i hela världen, så skinande vit och doftande.
Under hela min uppväxt har jag varit rädd för sjukdomen som äter mig inifrån.
Jag har sett många av mina vänner som har blivit sjuka, dom bara försvinner, blir tommare och tommare tills dom är helt borta.
Jag är bland de få som klarat mig, men nu är mitt liv också snart slut.
Jag blir inte uppäten inifrån, jag ruttnar troligen.
Ibland kommer det fortfarande hit barn och leker, inte så ofta som förr, men ändå.
Då känns det som om jag fortfarande var ung och grön.
Jag känner vinden ta tag i mig, den försöker rycka loss mig.
Inte än, tänker jag, inte än.
Jag måste få känna solen värma mig ännu en gång, måste få höra barnens skratt igen.
Det regnar idag, kallt är det också, det kommer nog inte några barn hit idag .
Synd, jag hade så gärna velat höra deras skratt och tittat på deras lekar.
Vänta lite, jag tror att jag hör något.
Barn, de kommer ändå !
Se på dem, som de kan springa.
Idag har de en ny flicka med sig, jag har aldrig sett henne förr.
Hon har långt vackert hår och skrattar högt.
Nu är de under mig, de bryr sig inte om att det regnar, de är lika glada som vanligt.
Flickan försöker klättra upp på min pappa, men klarar det inte riktigt.
Jag känner att jag gungar och tänker att flickan måste ta det lite lugnare med min pappa, han är mycket gammal.
Flickan blir arg på pappa när hon inte klarar av att klättra på honom.
Nu sparkar hon på pappa och jag gungar ännu en gång, fast kraftigare nu.
Vad gör hon, försöker hon få mig att falla ner ?
Nu försöker flickan klättra upp igen, hon klarar det nästan, men ramlar ner igen.
Flickan blir rasande.
Hon sparkar på pappa flera gånger.
Så hoppar hon upp och griper tag i pappas nedersta arm och börjar skaka den.
Nej, skriker jag, du får inte riva ner mig.
Jag känner att min hållpunkt börjar brista.
Mamma rädda mig, skriker jag.
Men mamma är ju död, hon levde bara en kort tid i Maj.
Jag skriker till pappa att han ska göra något, men pappa bara gungar med i flickans skakningar.
Just när solen bryter fram mellan molnen faller jag.
Mitt liv passerar mig, tänk så nära döden jag har varit hela mitt liv.
Jag klarade mig från alla gifter som de har sprutat över mig, då trodde jag att mina dagar var räknade.
Maskarna som krälade över mina vänner och sakta åt upp dem, men inte mig.
Nej, jag skulle sparas åt en liten flicka.
Blåsten som rev och slet i pappa kunde inte få mig att falla.
Ej heller blev jag plockad till någons kaka.
Jag kan inte hata flickan som fick mig att falla, mitt liv närmade sig ändå sitt slut.
Jag ser gräset komma närmare, gräset som jag alltid har undrat hur det skulle kännas att ligga i.
Nu ska jag snart få veta det.
Tänk på alla spökhistorier som jag och mina vänner har berättat för varandra när det har varit mörkt och det har rasslat i löven runt omkring oss.
Jag är en av de sista som är kvar.
Jag kommer att sakna min pappa, men mest av allt kommer jag att sakna livet.
Nu kan jag höra att det prasslar i gräset och jag känner den våta doften från det.
Det kommer att göra ont, det vet jag.
Så väldigt ont när jag slutar falla och träffar gräset.
Solen värmer mig, men jag är rädd.
Dunk !
Flickan som står under äppelträdets väldiga krona tittar ner vid sina fötter.
Där, mitt i gräset, ligger det vackraste röda äpple hon någonsin sett.
Flickan böjer sig ner och plockar upp äpplet, torkar av det mot sin tröja
och tar en bit av det !
Skrivet av: Gitte Hansen Flyving
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
