Barnsidan - Full dramatik när Clara kom till världen
Meny

Förlossningsberättelser > Full dramatik när Clara kom till världen

Full dramatik när Clara kom till världen

Publicerad: 2012-01-04

Jag mådde pyton hela vintern och våren, spydde varje dag, flera gånger om dagen. Var sjukskriven i nio veckor och jobbade sedan så mycket jag orkade. I mitten av maj började blodtryck gå upp alldeles för mycket och det fanns spår av äggvita i urinen - tecken på havandeskapsförgiftning… Det höll sig någotsånär i styr, men jag blev sämre och sämre. Mådde pyton, kände mig väldigt sjuk och hade order om att bara vila. Skolavslutningen (jag är lärare) och midsommarafton var jag in till förlossningen för att kontrollera alla värden. Båda gångerna ville läkaren lägga in mig, men jag bönade och bad och slapp. Men den 2 juli, söndag och också vår bröllopsdag, gick det inte längre, då skrevs jag in på BB för att vara under övervakning. När jag på tisdagen fick åka hem igen mådde jag rätt bra, men natten till torsdag var den friden slut. Sov ingenting för jag kunde inte ligga ner, eftersom jag då fick så ont i rygg och bröst. Lyckades få sova någon timme på torsdag förmiddag, och hoppades att allt skulle ge sig till nästa natt. Så blev det inte utan snarare ännu värre.

Vid 3-tiden ringde jag in till förlossningen men både läkaren där och jag tyckte att vi skulle avvakta. Då satt jag upp och då kändes det ju rätt ok… Jag hade en tid på specialistmödravården på fredag förmiddag och det var den vi försökte invänta. Men kl 6 på fredagsmorgon gick det inte längre. Då åkte vi in. Varken Anders eller jag hade då sovit på två dygn, och så här efteråt kan jag inte förstå varför vi inte åkte in tidigare.

Väl inne på förlossningen lyssnade läkaren på mitt hjärta och mina lungor. Det lät inte som det skulle, och hon pratade något om lunginflammation. Skickades på akut lungröntgen och ultraljud på hjärtat. Det visade sig att jag hade vatten i både lungor och hjärta, samt att hjärtat arbetade väldigt dåligt och var förstorat. Fattade ingenting, fattade väl egentligen inte heller hur allvarligt det var. De bytte skift och den läkare som började jobba då är min absoluta favorit, och då kan jag ju ändå säga att jag har träffat väldigt många vid det här laget…

Läkaren, som heter Kaj, pratade om kejsarsnitt den eftermiddagen eller eventuellt morgonen därpå. Jag kände mig trygg med att veta att det var han som jobbade och alltså var den som skulle utföra snittet. Men så blev det inte - istället kom det ”bud” från hjärtintensiven, som de naturligtvis hade haft kontakt med eftersom mitt hjärta inte mådde bra, att jag skulle dit. Där var de VIDRIGA! Smattrade en massa information utan att sedan stanna till och se hur jag reagerade. Den del av all information som jag uppfattade var att de förhandlade med Uppsala för att se om de kunde ta emot mig. Snabbt var allt klart: ”Du ska till hjärtintensiven i Uppsala”. Om inte förr så blev jag rädd då!

Ambulans dit, efter att en kollega med familj åkte hem till oss med ca 5 minuters förvarning, för att ta hand om alla våra djur. I Uppsala blev vi i alla fall bemötta på ett professionellt sätt men jag överdriver ju inte om jag säger att allt bara snurrade. I Västerås hade de satt på mig kateter (och hur kul var det???) och gett mig vätskedrivande. Det bara rann! Efter ett dygn hade jag tappats på fem liter vätska, och jag hade inte varit svullen, utan det mesta av det vattnet satt i lungor och hjärta. Inte konstigt att jag inte hade kunnat andas! Fredag eftermiddag och lördag ägnades åt planering och åter planering för att jag skulle snittas på söndagsmorgon. Det var hjärtläkare och hjärtsköterskor, barnmorskor, gyn-läkare, barnläkare osv. osv. som sprang hos mig hela tiden. Jag mådde väldigt mycket bättre efter att ha blivit av med all vätska och fått sova en natt, så jag kände mig ändå så trygg det nu gick att vara inför snittet. Det skulle jag inte ha varit…

Jag hade oturen att få en narkosläkare som absolut inte skulle jobba med människor. Han var otrevlig, snäste åt mig och plågade mig något så fruktansvärt! För det första fick inte Anders vara med inne i salen, fast jag skulle vara vaken. Har aldrig förr hört talas om ett planerat, vaket snitt där pappan hålls utanför. Men så ville den här läkaren i alla fall ha det. Han spände fast mina ben på operationsbåren, fnös åt mig när jag jämrade mig eftersom det gjorde ont att ligga platt på rygg på en så hårt brits. En nål skulle sättas in i ett blodkärl i min handled, där blodtrycket skulle mätas hela tiden. Jag tycker att det är jättejobbigt att bli stucken i händerna, så jag sa att någon behövde hålla fast handen på mig eftersom jag visste att jag inte kunde hålla den stilla när han skulle sticka där. Vad gör han då? Jo, han TEJPAR fast handen på mig. Inte blev det bättre av att den nålisättningen misslyckades så han höll på att gräva i handleden på mig med en nål i 40 minuter.

Sedan skulle det sättas en slang i halsen på mig, strax ovanför nyckelbenet, där det skulle gå att spruta in hjärtmedicin rakt i hjärtat på mig om det skulle behövas. Det var inte heller så kul, och inte blev jag lugnare när han sydde fast slangen i axeln på mig utan bedövning. Dags för ryggbedövning. Allt annat hade varit så jobbigt så jag tänkte knappt på hur förbenat ont den nålen gjorde, men inte blev jag glad när inte det lyckades heller. Då beslutades det att jag skulle sövas - vilket jag hade velat hela tiden, eftersom det var så mycket att orka med rent psykiskt.

Anders skulle få komma in då tills jag somnade sa han, och visst fick han komma in, men bara en minut, medan narkosläkaren gjorde något annat. Sen åkte han ut igen. När jag med panik i rösten försökte förstå varför fick jag till svar att nu skulle jag ju ändå sova, så nu behövdes inte Anders där inne längre (???). Efter det var jag vaken i minst en halvtimme till…! Jag var ju helt förstörd, sönderstressad och panikslagen. Har aldrig opererats förut och ska med livet som insats hålla mig ifrån sånt i fortsättningen också, som det känns nu. När Anders var tvungen att gå ut igen, fick jag syn på en monitor bakom mig, där jag förstod att det var min puls de mätte. Jag frågade för att vara på den säkra sidan, och visst var det pulsen. Där låg jag som hjärtpatient med fullt pådrag för att få mig att klara av ett operationsingrepp trots hjärtats svaghet, med en puls på 168. Jag skulle kunna sätta det mesta jag äger på att stor del av den pulsen beror på den stress jag utsattes för av narkosläkaren.

Nåja, där sövdes jag i alla fall och nästa sak jag minns är att någon lägger sin hand på min axel och säger att jag kan vakna, att allt har gått bra. Jag får ur mig ett sluddrigt ”Vad blev det?” och fick till svar att jag fått en välskapt dotter. Rösten frågade också om vi hade bestämt något namn, och jag hasplar ur mig att hon ska heta Clara, även fast vi egentligen inte hade bestämt det helt och hållet. Sen snurrar det en del i min omtöcknade hjärna och jag hör mig själv säga: ”Men hon är ju utplockad åtta veckor för tidigt, hon kan inte heta Clara, hon måste heta Halv-Clara.” Det blev också hennes namn i Uppsala, nere på prematuravdelningen gick hon under det namnet efter att en barnsköterska tyckt att det var så roligt.

Anders kom tillbaka från Clara till mig där jag låg på uppvaket och han bara bubblade om Clara hit och Clara dit, han var helt övertygad om att det var en Clara, så namnet har suttit där sedan dess. Hon har mått jättebra hela tiden. Har inte behövt någon hjälp med att andas, kanske tack vare att jag hade hunnit få cortison en vecka tidigare för att påskynda lungmognaden, och har varit tidig med allt som inte var färdigt när hon föddes. Hon föddes ju i vecka 32 och inte förrän i v 36-37 kan man räkna med att de ska kunna äta själva, så det är ju vad vi i första hand fick vänta på.

I Uppsala blev vi kvar till tisdagen och då kördes både Clara och jag i samma ambulans tillbaka Västerås, där vi ju bor. Jag fick ligga på hjärtintensiven här också ca en vecka, men Anders kunde köra mig till prematuren i rullstol, så jag åtminstone fick träffa henne regelbundet. Efter en vecka flyttades jag till BB, och då kom jag så pass nära att jag själv kunde ta mig till henne. Efter ytterligare nästan två veckor skrevs jag ut, och då fick vi ett familjerum på prematuren, där vi fick sova och bo för att finnas nära Clara.

Tyvärr måste jag äta hjärtmediciner väldigt länge nu, och då får jag inte amma, så jag fick ju också tabletter för att stoppa mjölken. Det är väl vad jag sörjer mest, förutom min egen hälsa då förstås. Jag har alltså hjärtsvikt, och har jag tur går det tillbaka på några månader, att hjärtat återfår sin vanliga storlek, för nu är det förstorat och försvagat, det pumpar dåligt. Har jag riktig otur kommer det att bestå, och då får jag ju äta mediciner i resten av mitt liv, och alltid tänka på att inte överanstränga mig + en massa andra saker, för att hjälpa hjärtat att ändå orka med.

Det var meningen att Clara skulle ha skrivits ut den 5 augusti och vi var hemma på ”permis” ett par dagar innan. Kvällen innan hennes magiska utskrivning blev JAG sjuk igen. Fick en propp i hjärnan som gjorde mig helt förlamad i vänstersidan. Satt hemma i soffan och blev förstås livrädd! Anders ringde ambulans och den kom med ilfart när de hörde hur jag mådde. Förlamningen släppte som tur var i ambulansen på väg in till sjukhuset men jag blev i alla fall kvar på sjukhuset en vecka till eftersom jag var tvungen att börja med Waran, blodförtunnande medicin. Den är lurig att ställa in på ett bra sätt, så att blodet varken blir för tunt eller för tjockt, och under tiden hade jag dropp med annan förtunning för att inte ställa till något mer. Det här hade också med hjärtsvikten att göra, och jag får ju bara vara tacksam att det inte var en större propp som gav sig iväg, Gud vet var det hade slutat då… Det RÄCKER nu kan jag ju säga… Usch och fy vilken sommar!

Men Clara mår i alla fall lika bra fortfarande och äter med god aptit. Hon växer så det knakar och vi tycker ju att hon börjar vara ganska stor nu. Hon är snart 3 månader och väger ca 4,5 kg nu. När hon föddes var hon 1564 gram ”tung” och 41 cm ”lång”. Vi har varit hemma från sjukhuset i ca 1½ månad nu och jag börjar tro att jag kanske ska få stanna här också. Visst får jag åka in på kontroller rätt så tätt till både hjärt- och gyn-läkare och för att ta blodprov, men så länge jag slipper ligga där på nätterna är jag nöjd.

Och det goda som ändå kom ut av allt sammans är ju vår underbara dotter Clara Nicolina!!

Skrivet av: Sabina S
Sabina heter jag, är mamma till Clara som föddes under dramatiska former den 9 juli 2000. I själva verket skulle hon varit kvar i magen 8 veckor till men jag blev så sjuk så för att kunna rädda mitt liv var läkarna tvugna att plocka ut Clara omedelbums. Vi (Clara, jag och maken/pappan Anders) bor i ett rött litet hus på landet. Där finns också några busiga islandshästar, några livsnjutare till katter, några kacklande hönor och den stolte tuppen Zigge. Jobbar gör jag förstås också, som lärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk på högstadiet. Jättekul!! (och jättejobbigt...)


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiosju med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Sirpa (2004-01-14 09:20)
Betyg: 5
Oj.. vad jobbigt ni måste ha haft det...Hoppas att ni bägge mår bra nu..du och Clara.

Ha det gott! // Sirpa

Ps! jag har också träffat Kaj..han är bra!
Susanne Andersson (2003-04-29 19:16)
Betyg: 5
Oj, vilken jobbig tid det måste ha varit för dig! Min son låg också på prematuravdelning och jag minns hur jobbigt det var att förflytta sig mellan bb och avdelningen. Även då vi fick ett familjerum tyckte jag att det var tufft och då mådde JAG ändå någorlunda bra! Jag hoppas att ni båda mår bra nu!!!
Sophia Johansson (2003-04-06 00:16)
Betyg: 5
Å jag tjuter som vanligt trots att jag VET hur det slutar! *ler mellan tårarna*


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook