Solen skiner och jag måste skynda mig ut. Ut i det vackra oändliga världsalltet.
Mitt barn sover rofyllt i vagnen och jag passar på att koka en kopp kaffe och knaprar på sådana där äckliga bullar ni vet med innehållsförteckning bara en massa e:n, men det gör inget. Ganska mycket i-landsproblem över det faktiskt.
Jag stirrar först på mitt lilla barn som sussar i vagnen. Lilla A som är både frisk och fin och sedan på det stora nyknoppade magnolia trädet som jag längtat efter så innerligt. Tänk att jag kunde köpa hus efter träd?
Tidigare ägare till huset var pensionärer så gräsmattan ser nästan dammsugen ut. Det är ett sådant där Hallelujamoment ni vet. Att bara få finnas till!
Jag njuter lite till och mumsar på e-bullarna och dricker kaffet som ryker från muggen och kisar upp mot det oändliga. Det som vi vet så lite om. Det oumbärliga, stora. Vad är det som gömmer sig där bakom molnen, egentligen?
Det nalkas vår. Knoppar brister. Istället för att tänka på allt eländigt som klimat, krig eller kriser eller varför inte på mina extra kilon kring magen tänker jag istället på S.
Hon, min vän som är den tappraste av oss alla. Henne tänker jag på.
Jag tänker att hon är själens krigare och förfäras över min bortskämdhet som jag ständigt lider av. Sällan är jag tacksam över att jag är frisk. Istället ägnar jag mig allt för ofta åt hypokondri. Det är verkligen så där typiskt Hedvig- aktigt, ”Kom och skriv mig det på näsan!”
Men nä då, jag fortsätter att gnälla om strunt saker och bry mig om sådant som egentligen inte är väsentligt alls faktiskt. Jag är inte direkt ensam om det. Har vi fått det för bra? Är vi FÖR välmående kanske?
Alla verkar ha fullt upp med att springa omkring och leta efter senaste fondtapeten till vardagsrummet och vanligt salt på köksbordet duger inte längre. Det finns massor av sorter i olika färger att välja på, så många att man blir fullkomligt yr. Det finns till och med rosa salt från Himalaya. Det är jag alldeles säker på, för det har jag själv köpt.
Medan jag höjer blicken mot IKEAS nya avdelning för husdjur tänker jag på S.
Medan vi röstar på Charlotte Perelli och gräver djupare ner i chipsskålen och funderar på vilka köksluckor vi skall ha nästan gång vi målar om köket tänker jag på S. Medan jag strör flingsaltet över färska fisken funder jag på S.
Medan jag spolar ner sista toalettpappret i stolen tänker jag S.
Har hennes liv blivit större oändligare kanske till och med ännu bättre än mitt. Har hon reflekterat mer kring livet efter att hon blev diagnostiserad?
Vad säger man till någon som insjuknat i bröstcancer och hur gör man sedan?
Bara ordet ger mig fadd smak i munnen. Jag vet inte hur jag skall kunna hjälpa till, läka eller finnas. Det hör liksom inte till min vardag att mina väninnor får en släng av cancer.
Hon är ung, yngre än jag. Hon är snällast.
Cancer tillhör faktiskt ett av de ord som jag ser helst utraderas ur mitt vokabulär. Jag vill helt enkelt inte prata om det, fastän jag vet vid det här laget att långt ifrån alla dör i sjukdomen känns det ändå hotande styggt. Om man inte talar om det, så kanske det inte finns tänker jag lite Alfons Åberg naivt.
Alltid är det någon som drabbas och den där någon är någons mamma, mormor, fru, syster, svägerska, granne, flickvän, farmor, vän eller arbetskamrat. Det är inte bara någon, det är någons …!
Hon som drabbats av bröstcancer är min vän. Hygglig på alla sätt å vis och vill liksom alla väl. Varför just hon undrar jag medan jag stirrar upp i världsalltet. Det som vi vet så lite om?
Det är som om jag inte riktigt vill förstå, för att det känns för kladdigt nära. Det kan ju hända mig också. Om just denna någons kan få så kan väl jag också få ett sådant där besked? Underligt fastän det drabbat S tänker jag ändå att det där aldrig händer mig. Det får aldrig hända mig!
Ordentligt har hon utfört både mammografi och ultraljud. Ändå har den där vidriga svulsten bestämt träff i hennes bröst.
Jag mår illa. Vad säger man till någon som har fått cancer? Det reder sig nog? Tiden läker alla sår vet du?
Hon som hade ammat länge och ätit ekologiskt och levt precis lika bra som du och jag. Hon blir bara ett dåligt exempel. Ett måndagsexemplar.
Vad säger jag när jag ringer. Jag beklagar, det gör så ont. Kan jag hjälpa dig? Vad säger man? Kanske blir det en lång passus, kanske inte. Tänk om jag börjar gråta, förmodligen. Men varför inte? Gör det något att visa medmänsklighet? Hon kanske inte vill det? Hon kanske inte vill vara ett offer. Jag törs inte. Enklare att skicka blomsterbud som en isbrytare. Fegt! Jag skäms för jag tar den lättaste vägen. Jag vill inte möta det onda, det som gör ont. Inte just nu. Inte just då.
Jag fäller en tår, hon tappar sitt hår. Hennes långa vackra hår som karaktäriserar S som person. Långa stiliga S med långt hår blir Skalle-Per helt oförtjänt.
Tiden går, dagar går, minuter, sekunder och väntan känns så svår.
Hon måste boka in besök med vänner mellan cellgiftsbehandlingarna för hon mår dåligt precis efter och lite innan och då och då under behandlingarna. Hon lever som vanligt fast det syns också utanpå.
Det är insidan som är värst att tala om. Lättare och mer praktiskt om sådant som syns utanpå.
Vem kan förstå sig på hur det känns att vara sjuk i cancer innan du ens fyllt trettiofem år? Inte jag, inte du, bara den som drabbas.
Cancer får gamla skruttiga personer inte sådana som jag. Inga mammor till små barn. Dela rum med äldre tanter som levt långa liv verkar mest märkligt, men nu är det ett faktum att det är S som står på tur. Här ska karvas och skära bort en del av det mest kvinnliga sinnliga som finns.
Behån stramar. Jag ser att hon har ont.
Operationen blev inte alls som hon tänkt sig. Var informationen kanske lite för snål? Vad den det? Eller förtränger vi sådant som skrämmer, sådant som gör för ont?
Hur förklarar man för sina barn? Vad säger man till de små? Barn är naturliga små varelser och verkar förstå mycket bättre än vuxna som trippar fram på ömtåliga tår.
Vänner kommer vänner går? Det finns dem som bara står och tittar på?
Vad vet jag om cancer? Ingenting? Jag gråter igen för det känns så ledsamt. Skaver så hårt.
Vad känner hon längst därinne i hjärteroten.? Gråter hon om dagarna? Eller är det nätterna som är värst? Kanske är det hennes egen hemlighet. Hennes vapen att få skrika ut om natten när ingen annan ser på.
Hon låter stark. S måste orka, för hon har inget annat val?
Hon känns sundare, starkare men också genomskinlig med hud som porslin.
Jag är rädd för att säga fel saker verka plump eller oengagerad.
Rädd för att inte verka bry mig tillräckligt. Hon skrattar. Kan man skratta med cancer? Tydligen, då skrattar jag väl med.
Hur mår hennes man? Lider han i tysthet. Han som skall bära henne och resten? Hur mår dem? Sörjer de i tysthet är de rädda liksom jag?
Bryr sig folk tillräckligt. Varför forskas det inte mer?
Varför skulle just min vän drabbas? Hon, själens krigare som vill alla väl.
Tänk om hon ville ha fler barn. Kan man det? Får man det?
Behån skaver. Hon är trött. Hårstrån faller från hennes axlar blir till tussar och hårbollar tillsist. Otäckt vad håret försvann snabbt.
Hennes nya vän peruken känns ovan och tillhör egentligen inte hennes hem. Den bara finns där till låns, som ett plåster för ett barskrapat hår.
Jag vet så lite om cancer.
Det finns hopp strimmor av ljus. Hon ler och säger att det bara är fem behandlingar kvar.
Jag hann aldrig pusta ut för i nästa andetag säger hon att strålningen startar trettiotre gånger i sträck. Hur skall hon orka? Hur kommer det att gå?
Hon läser mycket och lär sig nya saker om cancer på nätet. Gör egna efterforskningar. Bär på eget ansvar. Hur rädd är hon?
Faller inte ihop likt en blöt pöl? Inte vad jag ser i alla fall, men kanske när mörkrets inbrott smyger runt hörnet kanske då att hon tillåter sig trots allt, att i ensamheten tysta mörker få förbarma sig över varför just hon?
Ordet som är så otäckt och gör mig orolig. Alla känner någon med cancer, alla.
Det finns dem som tar avstånd, krampaktigt försvinner bort för ett slag. Fega skitar som inte vågar se sådant som gör ont eller berör. Blundar och går slött förbi.
Jag är så stolt över min vän som tappert kämpat medan vardagen tittar på. Hämta, lämna på dagis och laga spaghetti med köttfärssås.
Jag är så glad att hon får bra vård. Att hon engagerar sig och ser livet från den ljusare sidan. På ett smartare sätt än vad jag själv kanske hade gjort.
Hon är själens krigare som inte låter sig nedslås. Lärt sig fånga dagen ännu bättre i det ögonblick som existerar här och nu. Sprider kärlek runt omkring sig istället för enbart känna oerhörd ilska över sin oväntade gäst.
Medan hon har lärt mig reflektera över nuet och gått vidare. Ger hon oss alla ny kraft. Vi andra bortskämda hypokondriker som med stor sannolikhet fortsätter sjunga på den eviga klagosången i i-landsproblemens tecken.
Håret växer ut och hon är så söt i sin kort korta frisyr.
Hon, själens krigare med mycket att vinna nu när sjukdomen är på väg bort för att för alltid försvinna.
En resa som ingen annan än den som drabbas någonsin kan förstå, men vi kan alla finnas där som stöd för varandra.
Jag har lärt mig att det viktigaste inte är att man säger rätt saker eller gör rätt saker bara visa med tydlig kraft att jag finns här för dig oavsett vad?
Jag vet att jag snart i min fåfänga bortskämdhet kommer att glömma bort att jag borde tacka livet allt fler gånger, men som Strindberg en gång sa, ”Det är synd om människorna” Det ligger något i det och kanske får jag rulla axlarna ett varv till och bara inse att jag är inte är mer än människa.
Carpe diem, och för guds skull STÖD ALLTID DET ROSA BANDET!
