Han spottade fram ena ointressanta efter andra kommentaren och hävde sig över bordet. Jag som varken hade paraply, stänkskydd eller plastglasögon.
När han tillslut lyckades förstöra mitt enda nöje, med att duscha min efterlängtade delikata räkcanapé med sin vattniga saliv var måttet rågat!
Thank god för alla trevliga tal. Jag försökte tillsammans med andra gäster infinna mig i ett slags skrattande kollektiv och log mot andra gäster och nickade igenkännande och tänkte den eller den hade varit fasen så mycket roligare att sitta bredvid ett par timmar mellan Sjötunga Waleska och kaffe å cognac. Man får helt enkelt göra en egen hitta- på- fest för att överleva flåsande Bosse bredvid tänkte jag.
Känns detta igen?
Jag är en sådan ful fisk förstår ni som med lite knep å knop ofta sett till att hamna vid ”rätt bord” på festen, för visst är det väl så att festens festlighet bygger helt å hållet på vem man sitter bredvid.
Fast på bröllop lider man ju oftast av en välplanerad bordsplacering och då kan man helt enkelt inte att vara så fräck att man ändrar sådär lite i smyg.
Plötsligt känner jag mig som en ekandes konservburk.
Fullständigt tömd på energi från någon osynlig energitjuv som inte har gjort mycket väsen av sig egentligen. Eller kanske trots allt för han verkar vara en synlig energitjuv som likt krokodilen har en stor käft men definitivt inga öron.
Interaktioner mellan individer är kanske en av de viktigaste faktorerna för ett välfungerande kommunikationssamhälle.
Det sociala samspelet hjälper oss att bygga upp relationer och minskar fördomar. Det är utvecklande och stimulerande. Men det bygger på social samvaro.
Och vem bär då det sociala ansvaret.?
Mig placerar man gladeligen bredvid den tysta svåra typen, för jag är SÅ social och kanske en stämningsunderlättare helt enkelt.
Och de där andra kommer alltid undan med att det är SÅ BLYGA!
Det finns säkert skiljemeningar gällande det sociala samspelets regler och delade uppfattningar på vilka krav som bör ställas.
Men jag är innerligt trött på att vara frågepalör, grävande journalist och alltid vara den som ska ställa alla det rätta frågorna.
För att inte tala om hur man får scanna av, för att åtminstone hitta ett tänkbart samtalsämne som kanske kan få igång bordskavaljeren och när inte det heller funkar ger man upp.
Stundtals tar strebern inom mig över och ger sig på det mer innovativa frågorna, men jag får fortfarande inga motfrågor eller djupgående svar.
För trots fånigt jädra anamma lyckats jag ändå inte få till det där vettiga samtalet, och när kvällen lider mot sitt slut är jag helt färdig för jag fick ingen påfyllning alls.
Så bröllopet med Bosse bilförsäljare var faktiskt ohyggligt jobbigt att föra en konversation med. Inte nog med att han luktade som ett dött akvarium i munhålan och duschade mig med saliv. Jag ville skrika åt honom att vi
har faktiskt fått två öron och en mun för att vi skall lyssna mer än att prata, men det hade kanske inte hjälpt. När dansen började så lägligt gjorde jag en snygg sorti ut i damrummet för att aldrig mer återvända och det värsta är kanske inte att han inte sörjer mig ett dugg. Han plockar snabbt upp någon annan som poppar förbi hans lyckliga väg, för att vidare plåga någon med snack om biltvätt, rågummi och reservdelar. Det spelar ingen roll om man lyssnar på energitjuvens eviga monolog. De suger blodtörstigt sig fast i vem som helst som pallar trycket och artigt står kvar.
Jaja, vad är en bal på slottet! Tänk jag skulle vilja få vara askungen jämt. När det passar mig. Bara få plocka fram de där små näpna porslinskorna och försvinna iväg långt bort i periferin, så långt, långt bort där jag ändå svagt kan höra energitjuven säga, ”Vart tog Cinder(fult ord på f…)ella vägen!
Tänk om livet vore så busenkelt. Precis som i sagorna, vad skönt det skulle vara! Alldeles, alldeles underbart!
Har du några bra tips på hur man hanterar en energivampyr? Tipsa mig gärna!
