Kanske är det helt sonika så, att jag börjar identifiera mig helt å hållet med dsphw-syndromet. Vacklandes runt i en egen slags dvala av allt som jag har i huvudet med eller utan disktrasan droppandes på det alldeles för smutsiga köksgolvet, fast tänk det låter som underbara Vouge med Madonna brusandes om bara lite lätt i bakgrunden.
Tänk när jag svängde mina lurviga till den där låten tänker jag
”Let your body move to the music…, Vouge, Vouge... Grace Kelly, Marlon Brando on the cover of a magazine…” Jovisst är det väl den gamla låten.
Jag kikar trånandes på månadens happening det ännu ej planterades lavendelblå penséerna som står utanför mitt fönster i en halvblöt brun pappkartong i väntan på att bli vän med både lecakulor och brunsvart jord. Kan knappt bärga mig att få göra en djupdykning och smutsa ner händerna i mina krukor. Snart, vilken dag som helst men först Håkan!
Häromdagen utmanade jag mig själv genom att promenera med vagnen, där tyvärr extremt många hundägare tilltalas att spatsera också. Inte så passande då jag tyvärr tillhör sorten som är djurfientlig.
Jag är pinsamt hundrädd kanske borde kanske tilläggas. Jag kan varken tala med hundar eller med hästar och jag förstår mig heller inte på djurspråk i huvudtaget och är sannerligen trött på att höra uppmaningar som att stå still, slappna av, visa dig inte rädd, han är inte farlig. Det hjälper väl inte en som är rädd som en liten skogsmus vid vägen för hundar. Det hjälper inte när jag möts av spända ögon på dreglande bestar med varggaddar som gläfser och sticker fram i mungipan.
Jag är mer en sådan där person som på hundra meters avstånd hoppar ner i diket i Delsjön och skriker med våpröst att de skall koppla hunden och det förstås lite pronto. Då skäms min L riktigt ordentligt och viskar calma.
Jag är ensam med lilla A. Solen skiner och havet blänker så där som på film. Jag ser den underbara skylten där det står att ALLA hundar vilket inkluderar lill morr, stor gläfs och håriga små ullbollar som är två pallar hög skall kopplas! Det gäller ALLA! Då invaggas jag i ett lugn eller rättare sagt i en falsk trygghet som snart löper ut och påbörjar ett så kallat adrenalin kick som chockhöjs inom loppet av tre röda…
Jag med min magnifika röntgensyn och mina STORA Gucci-solglasögon som gör min dsphw-vardag lite mer ”glammig” ser bekymrat ut över vyn hur många de är. Det är snudd på hundra stycken lösa hundar som är fem pallar höga och ser vargliknande ut.
Morr, skam den som ger sig. Jag kämpar tappert med min fobi och går darrandes förbi bara för att det är så vackert och vilsamt och det är viktigt att utmana sig själv ibland. Inte sant?
Jag håller avstånd för att blänga surt fast bara lite lagom fegt sådär under solbrillorna.
Jag är irritabel och tänker onda tankar om hänsynslösa hundägare som inte hjälper fobiker att komma vidare i livet.
Fattas bara att jag skall trampa på någon lite huggorms esping som trött kravlat sig ur sitt ide då vårsolen steker hett även på huggormar tänker jag. Men jag trampar mig fram hoolidadi-hoolidadi-hoppsan-sa men visar också med råge att jag är så rädd så in i norden och bedjande visar jag att jag vill att de skall koppla hunden NU!
Men de rycker hänsynslöst på axlarna och lunkar slött förbi för att ropa håglöst något underligt namn på deras olydiga hundar som hellre sniffar på en sten eller pinkar revir.
Jag känner mig tuffast i hela stan som rullar vagnen vidare in på hundreservatet för att kika på sjöbodarna som ligger tätt intill på bryggan ute i det blänkande vattnet, alltför snart rycks jag upp ur min sömniga dvala för snart händer det, infernon. En stor svart pittbull kommer rusandes för att anfalla mig.
Det är då man liksom börjar likna matadoren med ben som svängdörrar i Tjuren Ferdinand. Jag försöker verkligen, calma, calma och djupandas men när hunden är uppe och nosar i vagnen med sin stora käft där min lilla A ligger och sover. DÅ kan jag liksom inte längre hejda mig. Inte låtsas vara tuff eller visa hänsyn. Jag kan inte som alla andra slå band på mig själv och vara balanserad calma, calma.
Jag skriker för kung och fosterland för ALLA som går på stigen. Jag skriker högt och gällt som en tigermamma ”Ta fast pittbullen NUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!”
Jag lyfter på solbrillorna och ser att jag känner killen som står och flinar åt mig.
”Är det du? Har du en sådan äcklig hund!” säger jag förtvivlat.
”Nä, det är min systers!”
”Va! Varför har hon köpt en pittbull? Dem som är så farliga”
”Nä, det är ingen pittbull det är en snäll labrador”
”Ha!”
En svart labrador kan faktiskt likna en pittbull på håll och jag hade kanske lite dimma på solbrillorna också. Fast det så klart labradorer är väldigt snälla hundar så jag avrundar trevlighetsfraserna väldigt fort och hälsar till syrran för att raskt gå därifrån. Så penibelt så man nästan dör av skam.
Idag har jag och lilla S bakat chokladbollar. Gäller att vara politiskt korrekt för oss som är födda på 70-talet. Jag hörde ett barn som sa att han ville köpa en invandrare med mjäll. Vad inte det lite hemskt så säg. Fast jag lär min lilla S att säga chokladboll förstås.
Det kladdas och det kletas i köket. Jaha då, för det är viktigt att barn får kladda rejält så att de inte får sexuella neuroser som vuxna. Det har jag läst i flera av psykologiböcker om Freud ni vet och de olika faserna Orala fasen och de andra.
Jaha då hoolidadi-hoolidadi-hoppsan-sa vad jag har blivit redig äckligt präktig faktiskt, men imorgon händer det grejer. Då skall jag ta på mig den lilla svarta och hålla min man i handen hårt som förr och krama den lite extra varsamt för att sedan kasta loss till ”Kom igen Lena” Jaha, då jag skall nicka igenkännande åt ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och lyssna på när Håkan sjunger om när han träffade sin första kärlek på Stigbergslid. Det är så svängigt Göteborgskt så man dör och Hellström får mig att känna mig ung, vild och vacker. Så imorgon hör ni kastar jag och min man loss om bara för ett par timmar med det struntar jag blankt i.
Inget chokladboll kladd eller tråkiga hundägare, bara jag och min L som svänger på höften och kasta näven i luften.
Imorgon är det bara Håkan och jag!
Underbart!
”Du kanske tycker att jag verkar borta i tankar… /Och det kanske stämmer… /Som om jag hade nåt bättre för mig…/Som om jag inte lyssnar längre…/Och det gör jag inte heller…/Nej, jag tänker på en ängel…/Mjukare än snöflingor i april…”
En sista sak Håkan sjunger inte falskt!
