Idag har jag både hunnit duscha och fått på barnen kläder. Vi är ute, wow!
Det är inte så att vi aldrig går ut, men det finns dagar då tillräckligt mycket trots ger mig franska nerver och spöregnar det kan det hända att jag struntar blankt i att gå ut. Sådan är jag!
Ute hoppar lilla S glatt i alla vattenpölar som existerar på denna blöta jord.
Att se den lyckan i ögonen på en snart 3-åring som likt en liten michelingubbe skuttar runt och plaskar, för att sedan ropa hurra är en stor lycka för mig.
Det kommer till och med små glädjerop över de små vattenpölarna runt brunnarna.
Väl vid lekplatsen somnar lilla A. Vi går en skogspromenad och lilleman sover gott utomhus.
Lilla S skuttar runt och kikar på pinnar, löv och mossa. Det är då jag blir kreativ och får en superidé. Aha, MOSSA, tänker jag.
Med stelfrusna fingrar och som värsta präktiga förskollärare står jag redigt och skalar clementin och försöker ha någon slags lektion i hur man gör i naturen. Lilla S är inte ett dugg intresserad av att plocka mossa till morsans mosshjärtan. Hon vill göra hennes grejer och traskar glatt vidare.
Tänkte att man kanske kunde göra sådana där fina hjärtan i härligt grönt som de har i de där mysiga blomsteraffärerna, där det finns gjutjärnskrukor och romantiska buketter i alla dess färger. Där det finns spets bakom disken och prasslande cellofan.
Lilla S sticker hellre sin väg för det finns annat att kika på, som till exempel en hare.
Kvar står mamsen i klädd fula svarta överdragsbyxor stirrandes ner på bostadsområdet där vi bor. Det är tyst alldeles stilla.
Mobilen ringer och det är min man. Han är på Apoteket och handlar för mig. Han hade kommit på vad jag glömt, sådana där inlägg mot bröstspill (skall på bröllop på lördag.)
Jag säger klämkäckt att jag minsann kom på vem som var årets trevligaste artist enligt Bert Karlsson. Det är Tommy Nilsson kvittrar jag på som om det var årets händelse 2008.
Jag läste det ur mammas Se och Hör tror jag.
Maken blir tyst och säger ”Mm… jag kommer att tvinga dig att börja en kvällskurs så att du kommer ut på kvällarna” Han låter desperat!
Han måste ha fått nog efter Nyårsafton när jag glatt sprang runt i huset och försökte bejaka min nya kropp efter två graviditeter. Iklädd sladdrig amningsbehå och urtvättade trosor svassade jag runt till Robbie Williams ”She´s madonna” och stekte kött med mina nya heta discohöfter.
Det är då man liksom börjar förvånas! Något har hänt.
Jag som de facto har tresiffrigt med högskolepoäng känner plötsligt att jag kanske är en smula understimulerad trots allt, men jag skyller på amningströtthet och tidsbrist så blir allt genast lite bättre.
Sedan smyger vi ner till lekparken igen, då upptäcker jag små trevliga röda bär hängandes över grannens staket som skulle passa utmärkt på mossan. Jag tittar mig omkring fastän det inte är en käft någonstans. Det är bara jag som verkar har blivit Göteborgs svar på Desperate housewives.
Jag snattar små röda bär från grannens träd. Jag som ville lära barn om etik och till och med skrivit barnböcker kring ämnet plockar bär på bär ogenerat. Det är fortfarande tyst och inte en människa syns till förutom vi.
Väl nere i lekparken igen leker vi tafatt.
Vi leker monsterleken och pussleken och gud vet allt. Vi springer omkring och lilla S tjuter av skratt.
Plötsligt stannar jag upp.
”Ta mig då! Mamma ta mig då” ropar lilla trollungen i Michelin outfit. Det är då en annan vuxen har uppenbarat sig. En pappaledig gestalt med en söt liten parvel, som åtminstone befinner sig på behagligt svenskt avstånd, så man liksom slipper hälsa svettig med överdragsbyxor och lite kletig mascara runt ena ögat.
Han talar i mobiltelefonen allt för att verka buzy tänker jag.
Jaha, han har också trampa- kaj- dojor (=seglarskor) på sig och en marinblå seglarjacka så man ser tillhörigheten. Har sett ett par pappor till i samma outfit. Jaha då!
Plötsligt känner jag mig fånig. Så där fånig som jag en gång kände mig när jag arbetade på dagis.
Iklädd vita kaninöron i filt och målad nos i rött sökandes efter fler påskläsk i kylen hör jag en av snickarna på dagis säga.
”Dö tjajen var inte du på Valand i lördags?” (Valand ett dansställe i Göteborg.)
Rodnandes gnuggade jag frenetiskt bort de rosiga läppstiftkinderna och kaninhuvan åkte illa kvickt av den också.
”Jo, kanske det”
Lika fånig kände jag mig nu.
Jag har ingen lust att hälsa och säger därför med moderlig röst till lilla S att det minsann är lunchdags och vi måste därför gå hemåt.
Det är då avståndet blir obehagligt nära. Vi flinar fånigt och han nickar vänligt med huvudet.
När lunchen är fixat och klar och bordet avtorkat står det en stor påse med massor av jordig mossa i.
Jaha, då är det väl bara att kavla upp armarna då och sätta igång!
Hjärtliga hälsningar från en desperate housewife!
Finns det några fler där ute undrar jag? Däho!
