Meny

Inblick > När det som inte får hända händer

När det som inte får hända händer

Publicerad: 2004-08-16
Tänk vad snabbt livet tar vändningar ibland, ena minuten är man lycklig och glad...allt är toppen. Men så i nästa minut är man så ledsen att man bara vill gå och dö.

Tänk vad snabbt livet tar vändningar ibland, ena minuten är man lycklig och glad...allt är toppen. Men så i nästa minut är man så ledsen att man bara vill gå och dö.

Jag ska nu dela med mig lite av nåt svårt vi var med om för 2 år sedan... nåt så hemskt att man knappt orkar prata om det.

Hur får det bara ske? Man tror knappt det är sant när man sitter och tänker på det. Har jag verkligen varit med om detta? Det känns mer och mer som en dröm ju längre tiden går. Klockan tickar på - tick tack tick tack. En månad har gått, ett halvår, ett år och nu hela 2 år och 3 månader sedan. Hur kan tiden gå så fort? Jag minns allt in i minsta detalj, alla ljud och alla dofter runtomkring.

Jag ser mitt barn andas och han är varm och go. Jag smeker hans runda lena kind, smeker insidan av hans lilla hand med mitt pekfinger... han kramar runt fingret. Det känns som igår... inte alls som 2 år sedan.

Jag tänker tillbaka genom tårar som rinner längs med mina kinder. Det gör ont i hjärtat och saknaden känns större än någonsin.

Vi var så lyckliga, vårt barn var planerad in i minsta detalj. I maj skulle ett syskon komma till vår dotter tyckte vi och två år emellan var precis lagom. Och det blev som vi ville... jag blev gravid och vårt barn var planerat att komma den 8 maj 2002. Jag svävade på små moln, lyckligast i världen kände jag mig. Hade inte en tanke på att nåt verkligen kunde gå fel. Det var bara sånt som hände andra... inte vi eller nån annan i vår närhet... bara andra.

Jag blev rätt stor under graviditeten, hade problem med foglossning m.m. Gick på vattengympa och fick akupunktur för att lindra smärtorna i ryggen... 2 gånger i veckan for jag till sjukhuset för att lindra det ryggonda och sen alla besök till barnmorskan med.

Jag tyckte nästan jag bodde på sjukhuset tillslut. Men vad gjorde det... jag fick ju åtminstone ut nåt av allt. Jag skulle ju få ett barn... det uppväger ju allt annat. Inget annat är viktigare än barnen... Jag hade nåt att se fram emot under den tunga och jobbiga graviditeten som bara segade sig fram och aldrig verkade komma till mål.

När mitt första barn föddes så var jag livrädd hela graviditeten för förlossningen men jag sade aldrig nåt till någon om det... jag tog dagen som den kom. Och när dagen väl kom då vattnet började forsa ut kl 01.30 en fredagmorgon så skakade benen på mig och jag ville inte vara med mer. Men barnet måste ju ut på nåt sätt... så jag fick ta "tjuren vid hornen" och försöka genomgå detta. Det blev en långdragen förlossning... i 32 timmar kämpade jag innan det tillslut blev akut snitt. Dottern var livlös och andades inte själv de första 10 minuterna. Hon fick 6 in apgar pga av syrebrist... och lades i kuvös på neonatalavdelningen. Hon blev snabbt bra men låg kvar för observation i 3 dagar.

Efter denna hemska upplevelse ville jag ha planerat snitt med nästa barn. Jag gick hos aurora men jag ville inget hellre än och föda med snitt. Och tillslut fick jag ett datum - den 29 april skulle mitt andra barn födas. Jag längtade så jag höll på att bli galen alltså... Men den dagen kom ju med som alla andra dagar gör tillslut..

Minns så väl morgonen vi åkte in. Mamma hade sovit över och skulle ha hand om Tova. De skulle komma upp på BB på eftermiddagen sen när vårt barn var ute. Mamma skulle in till centrum och köpa nåt till bebisen i present. Men ville först veta om det blev en pojke eller flicka.

Vi var så nervösa att vi knappt visste vart vi skulle ta vägen... jag skakade i händerna och hjärtat slog fort fort. Tänk att jag skulle bli mamma igen, en sån underbart härlig vårdag det var. Solen sken och fåglarna kvittrade....

Loke kom ut ur min mage kl 09.01 den 29 april 2002. Han skrek högt och jag såg att de gick förbi med honom invirad i en grön handduk. De lyfte försiktigt och fråga mig om jag såg vad det blev... jaaaa en pojke sa jag och log med hela ansiktet... jag som varit så säker på att det var en tjej. Tänk att jag nu även var en pojkmamma... nu hade jag en av varje. Lyckan var fullkomlig.

De var i rummet brevid en stund med honom innan de kom med honom fram till mitt ansikte. Våra näsor snuddade vid varandra och jag smekte hans kind. Jag kände hans underbara bebislukt och han tittade storögt rakt in i mina ögon... det var sista gången vi fick titta varandra så djupt in i ögonen. Minns att hans blick såg så förskräckt ut. Men det är ju klart när de precis kommut ut från en varm och go mage till den ljusa, kalla operationssalen med en massa folk som pillar på honom.

De rullade sen iväg honom fort i en sån där balja man har barnen i på BB. De skulle till neonatal för han behövde värme och syre sa de... det är helt normalt att kejsarsnittsbarn behöver det. Inget ovanligt alls menade de. Så jag skulle inte oroa mig...

Nichlas följde med Loke till neonatalen. När jag sen var ihopsydd rullade de ner mig till förlossningen. Nichlas kom för han hade blivit utkörd från neonatalen... då undrar man ju vad det är frågan om egentligen? Men jag tänkte aldrig så långt just då.

Jag var så berusad av lycka att jag bara kunde tänka på att jag fått en pojke... att jag nu var tvåbarnsmamma. Vi ringde runt till alla och min mamma for ner på stan direkt och skulle handla. Sen skulle hon hämta Tova på dagis och komma upp en vända några timmar senare.

Vi väntade nog i detta rum i 3 timmar... Nichlas sa flera gånger att det nog är nåt stort fel på honom. Annars skulle vi inte behövt vänta så länge. Men jag avfärdade det och sa att det är nog så här när man får barn med kejsarsnitt... (var ju nersövd då jag fick Tova och vaken denna gång).

Ja tillslut efter en lång jobbig och orolig väntan så kom äntligen en läkare in och slog sig ner i fotändan av min säng. Han såg så ledsen ut... hans blick var allvarlig och jag kände redan innan han sa nåt att... NEJ det händer inte oss. Det får bara inte hända oss! Jag ville inte höra vad han tänkte säga....

Han sa iallafall att Loke var VÄLDIGT sjuk, så sjuk att han bara hade 50 % chans att överleva. Ja jag vet inte riktigt men jag blev nog så chockad att jag tappade talförmågan... jag bara nickade som om det inte alls var nåt allvarligt. Jag kunde liksom inte ta in det han sa riktigt... jag kunde bara inte tro det.

Klart han klarar sig liksom...vad är det för fjanteri att han kan dö? Ja, såna tankar hade jag just då i huvudet. Att de bara överdrev det hela... När vi äntligen fick träffa honom så låg han nersövd i respirator med en massa slangar och grejor på sig.

Nu i efterhand känner jag det att han lämnade vår värld redan första dagen då de sövt ner honom. Han var ju helt borta ju. Han var nog redan då i sin himmel tror jag bland alla änglabarnen och lekte... hoppas jag. För det gör ont i mig om han kunde känna allt de gjorde med honom. Alla nålar de stack honom med, och de skar upp hans arm i armvecket för och kunna föra in en slang där... och slangarna ner genom näsan och i naveln. De röntgade honom flera gånger om dagen för och se hur hans lungor såg ut.

De kunde inte säga exakt varför han var som han var... de trodde det var omogna lungor trots att han var fullgången. De pratade om ambulansfärd ner till Lund och de ringde runt i landet och rådfrågade andra läkare hur de skulle göra.

Minns att jag kittlade honom under fötterna och han drog upp benen mot sig som om han kunde känna det... kunde han verkligen känna det trots att han var nersövd..? Samma sak då han kramade runt mina fingrar... kunde han känna att jag hade mitt finger där...?

Den där sista dagen i hans liv kom tre representanter ifrån Norge och skulle se hur maskinen funkade med ett så stort barn i. De var ju avsedda för små för tidigt födda barn egentligen... en ny maskin de fått in bara några veckor innan Loke föddes...det var tack vara maskinen som Loke levde i tre dagar...annars hade hans lämnat oss på riktigt redan samma dag han föddes.

En vän till oss kom på besök runt lunchtid och sen åkte Nichlas hem en vända. Jag åt lite middag i matsalen, pumpade ut lite mjölk och gick bort med det till honom... smekte hans kind och hand lite grann... stod där en stund och beundrade vårt lilla underverk... fick sen gå därfirån för de skulle röntga honom, väntade utanför en stund och men det tog för lång tid så jag gick och tog en lång skön dusch... satte mig sen på rummet och läste lite.

Ca en timme hade gått sen jag var hos Loke med mjölken då det knackade på dörren och läkaren kom in. Han såg riktigt ledsen ut... han satte sig på sängkanten. Det är slut nu sa han... han klarar inte detta. Ni måste komma bort för vi får stänga av respiratorn nu. ALDRIG i mitt liv har jag hört några mer smärtsamma ord än dessa. Det är det värsta en förälder kan få höra. Att ens älskade lilla söta goa rara oskyldiga barn ligger och dör. Att han kämpar för och andas....

Nichlas kom efter en stund med andan i halsen... vi hade fått söka upp honom. Vi gick bort tillsammans....och fy vilken smärta det var och se honom ligga där i respiratorn... det lät som om han höll på att kvävas... han fick ingen luft. Han kämpade för varje andetag. Det var så hemskt så hemskt... alla sköterskor och läkare stod i en ring runt honom... de tittade på honom och på oss, mumlade till varandra och såg jätteledsna ut allihop... Det var ett dödens rum just då... döden var där på besök och skulle ta vår son ifrån oss.

Vi stod brevid honom och höll hans hand och smekte kinden... vill ni ha nöddop? sa nån... nej sa vi för Tova är inte döpt. Kan vi stänga av den? Han lider bara om han får ligga här längre., sa de. Ja det är väl bäst....så de stängde av och drog ur alla slangar ur honom. Lade honom i min famn på en filt...

Han andades fortfarande... svagt svagt... lät som små suckar med ca 10-15 sek mellanrum... de blev färre och färre. Jag buffade och vaggade honom i min famn... tänkte kanske jag kunde få honom till och andas... läkarna kanske har fel... han kanske kan andas ändå... Vi gick in i ett akutrum... Det tog ca 10-15 minuter (kändes det som) innan han tystnade helt.

Han förändrades snabbt... han blev snabbt vit och jag kunde riktigt känna hur värmen försvann bit för bit över hans kropp... han blev kall. Och blå under naglarna och på läpparna.

Han var inte längre kvar här i vår värld... han var borta nu.

Nån värre sorg finns inte... har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde där. Så oändligt ont det gjorde... Jag kunde inte fatta att det var sant... att jag satt där med mitt döda barn. På morgonen när jag vaknat hade jag varit helt ovetandes om att jag senare samma dag skulle sitta där med honom död i min famn.

Samtidigt som han var död så kändes det ändå helt underbart att äntligen få hålla honom i min famn... det var första gången jag fick ha honom så hos mig.

Vi fick se honom ett par gånger till ett par dagar efteråt... men vi sov hemma för kvar på BB ville jag inte vara med alla glada nyblivna mammor med levandes barn i sin famn.

När jag åkte hem den kvällen kändes allt så tomt... och så tyst. Jag satt på en bänk utanför sjukhuset och väntade på Nichlas. Det var en underbar vårkväll med solnedgången och fågelkvitter... folk gick in och ut ur sjukhuset utan och veta om att där nyss var ett litet barn som dött... som inte fick leva mer. De visste inte om att vi bara nån timme tidigare mist vårt barn... tänk om de vetat. Jag ville bara skrika det rakt ut så alla fick veta... så de kunde sluta le och skratta... och fatta att det var ingen dag som man skrattade på... detta var en dag man gråter på... man sörjer och gråter...

Det kändes fruktansvärt och få åka hem tomhänt.....lägenheten var så tom så tom...vagnen, vaggan, skötbordet, alla kläder, tygblöjor m.m... allt fanns där... men jag hade varken nån bebis i magen eller nån i famnen med mig hem. Brösten spände och mjölken läckte, men Loke kunde inte ammas - han fanns ju inte mer. Så mjölken fick vara kvar där den var och spänna så brösten höll på att spricka nästan... det gjorde så ont i dem! I en hel vecka hade jag ont i brösten. Hela kroppen skrek efter bebisen som legat i magen som nu skulle blivit ammad och omskött av mig. Men inget hade jag - inget.

Skrivet av: *~~Lillith76~~*
Mitt namn är LINDA...jag är 30 år Gift med Niklas 33 år Våra barn heter TOVA 5 år LOKE som skulle varit 4 år (dog 3 dgr gammal den 2 maj 2002), Viggo 3 år Saga 1 år


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet arton med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Catarina (2016-07-15 18:32)
Betyg: 5
Så gripande läsning <3 tack för att ni delar med er av den största sorgen.
Elisabeth (2010-09-22 12:46)
Betyg: 5
jag skriver uppsats om barn i sorg , och leta egentligen efter ngt helt annat.. om barn som förlorar sin förälder , kanske tidigt i livet.. jag läser till sjuksköterska, och så hamna jag här hos DIG..
jag hoppas att du mår bättre idag, jag är själv mamma till en härlig tjej, men kan inte tänka mig ett liv utan henne..
KRAM från elisabeth
Z (2010-03-05 12:54)
Betyg: 5
Vi förlorade också våran älskade son, 091130-091201. Det är det absolut värsta som man kan uppleva. Skänker en tanke till dej.
Familjen Nilsson (2009-06-22 22:32)
Betyg: 5
Hej, vi miste vår son den 6/6-09
christel (2009-04-01 19:26)
Betyg: 5
aa lilla bebyn du har det bra mamma ska inte va ledsen kram på dig mamman
Adamsmamma (2004-10-08 16:52)
Betyg: 5
Så smärtsamt, jag gråter och kan inte sluta. Jag tänker på er.
ana ramic (2004-10-01 15:48)
Betyg: 5
Tårarna rinner...
Man älskar barn så mycket....
Det är så orättvist!!
Jag känner verkligen med er.
Anna-Karin Alfredsson (2004-09-07 11:04)
Betyg: 5
Sitter här på jobbet och har gråten långt upp i halsen. Måste hålla igen för att kunna prata med kunderna. Blir så rörd av din berättelse av Loke. Som jag skrev inne på din sida med kortet på Loke Det är så ORÄTTVIST!!

Tänker på er..
Många kramar
diana flobecker (2004-08-31 14:25)
Betyg: 5
Stor kram till er!
Tänker på er och lilla Loke!
Så fin han var!
Diana
Eva-Lena Sjöberg (2004-08-28 16:39)
Betyg: 5
Stora kramar....ängel michaela,s mamma 971129-980430
Anki Jonsson (2004-08-28 09:21)
Vad ska man säga, när orden inte räcker till. Alla föräldrars mardröm. Tårarna rinner, de bränner, när jag läser hur hemskt det är för er. Tack för att du delade med dig.
I Gustafsson (2004-08-23 21:32)
Hej Linda

Jag gråter som vanligt när jag läser din berättelse och ser bilderna på lilla söta Loke.
Skickar mååånga kramar.
Din fd. granne
Jennie Andersson (2004-08-23 13:20)
Försökte hålla tillbaka tårarna under tiden jag läste din berättelse men mot slutet går det inte att hålla emot längre, de rinner fritt och jag blir så ledsen för er skull. Jag blir alltid så berörd när jag hör om tragedier som eran, kanske för att man varit och nosat i kanten själv???
Perspektivet på livet blir så annorlunda när man läser om detta, känslorna för min egen dotter blir ännu starkare och jag älskar henne än mer.

Tack för att du öppnade ditt hjärta och delade med dig av Loke och hans tid hos oss!
Malin Samuelson (2004-08-22 23:03)
Fruktansvärt! Tårarna svider i mina ögon, det här är verkligen som en mardröm, och ändå är det grym sanning.
Annika Grönberg (2004-08-17 10:06)
Betyg: 5
Jag känner verkligen med er.