Meny

Inblick > Mitt missfall

Mitt missfall

Publicerad: 2004-08-30
Om att förlora ett barn, en dröm, en känsla.
Noterat: Tis 15 jun 2004
Det blev inte som det skulle igår. Det blir aldrig som jag förberett eller planerat - min kropp samarbetar inte med mig!!

Klockan 10:00 igår morse tog jag de två tabletter som läkarn gett mig i fredags, tabletterna som ska mjuka upp livmoderhalsen för att göra det lättare att skrapa. Min man ville följa med mig, men jag sa åt honom att stanna hemma. Det kunde ju ta flera timmar på sjukhuset och med en liten bebis fungerar det helt enkelt inte. Det tog tid att övertala min man, han var så orolig.

Klockan 12:00 var jag på avdelningen där jag visades till rummet, till sängen. Jag fick kläder, trosor och en binda som heter duga.

En sköterska kom in och skulle sätta dropp, ”rehydrate”, som är glukos, jag var ju fastande. Hon kunde inte sätta nålen, jag är svårstucken. Hon kallade på narkosläkaren, som inte heller kunde sticka mig. Hon kallade på en narkossköterska som kom in, stack och gick igen. Inga problem.

Sköterskorna hade förberett mig att jag skulle få vänta tills det blev ledigt i operationsrummet, så det kunde ta några timmar. Efter några timmar började jag få ont i magen, det värkte så jag grimaserade så jag bad om smärtstillande. Panodil levererades men hade ingen verkan alls på mig.

Jag vilade lite, det fanns inget annat att göra. Jag vaknade av att jag rörde på mig och kände hur det rann till mellan benen - mycket. Så jag kikade och fick världens chock - en klump lika stor som min hand, alldeles geleaktig. Jag ringde på sköterskan för att jag blev lite rädd (jag var inte förberedd på detta, jag skulle ju bara in, bli sövd, skrapad och slippa allt detta.. trodde jag).

Sköterskan kom in, tittade och lugnade mig med att berätta att det ”bara” är levrat blod, det är normalt, så här ska det bli. Hon tog hand om mig, bytte underkläder åt mig och torkade upp. Så jag vilade igen. Efter nån timme frågade sköterskan om jag fortfarande hade ont, och det hade jag - MYCKET ont. Så jag fick en spruta i benet.

Efter en halvtimme eller så rörde jag mig igen - det rann ordentligt mellan benen och när jag skulle resa mig upp kändes det konstigt mellan benen, jag krystade till och kände hur något pressades ur mig så jag krystade ut det och tittade.

Jag trodde inte mina ögon när jag tittade ner, jag har aldrig sett maken till BLOD. Klumpar, större än de andra, och blod just precis överallt - på mig, rakt igenom bindan, på filten, på lakanet - överallt. Jag ringde sköterskan och var lite smått panikslagen - så här skulle det inte gå till! Hon kom in med ett ”kära nån!” - uttryck. Hon började genast torka upp, tvätta av mig, torka igen, men jag slutade inte blöda. Hon ringde på den andra sköterskan och sa åt henne att ringa operation, de måste ju ta in mig nu. Sköterskan gav mig rena kläder och satte på mig dubbla bindor.

Ett kort stund därefter kom en läkare. Han ville se hur mycket jag blödde, undrade hur mycket jag blött, och ville kika med VUL (Vaginalt UltraLjud) hur det såg ut. Jag kunde inte stå upp för det forsade ut blod så de tog en rullstol som de körde mig till ultraljudsrummet. Jag reste mig upp med hjälp av stöd från sköterskan och hon ledde mig till ”hästryggen”. Där tog jag av bindan och klumpar föll ner på golvet. Jag la mig ner på britsen.
Läkaren tog någon som liknade en gigantisk tops med en spatel av tyg och började ”rota” i underlivet på mig. Det gjorde fruktansvärt ont och jag skrek till lite. Sköterskan tog tag i mina händer och höll dem hårt samtidigt som hon sa åt mig att andas.

Läkaren sa att allt låg i livmoderhalsen. ”Allt vad?!” undrade jag. Det jag fick till svar var ”Graviditeten”. Konstigt svar tyckte jag, jag förstod inte vad han menade. Vaddå graviditeten..?

Han började plocka ut rester med dessa ”topsen” och sedan sprang sköterskan iväg och hämtade en lång tång av metall, jag fick världens panik när jag såg den och kunde helt enkelt inte titta ner när läkaren förde in den och började dra ut klumpar ur mig. Jag skrek till och spände mig som en fjäder, det gjorde så fruktansvärt ont!

Sköterskan höll mig hårt och pratade lugnande med mig. Tack och lov för henne. Efter att han rensat ur min livmoderhals skulle han kika med VUL, det gjorde inte lika ont men jag var fruktansvärt öm. Jag ville se hur det såg ut inne i mig. Bilden från i fredags, när jag såg bebis i magen satt som etsad i mig, men denna gången såg jag ingenting. Läkaren visade mig att där hade fostret varit men det var borta nu. Han visade var jag hade blod som låg, som skulle ut. Det var inte mycket kvar.

Men fostret, moderkaka och allt hade redan kommit ut så han sa att skrapning fick avvaktas. Det var inte säkert att jag behövde skrapas något mer. Han ville behålla mig över natten eftersom jag blödde så. Jag sa att jag gärna ville hem till min man och min son. Han ville avvakta så han lovade ingenting.

Åter till rummet där jag ville tvätta av mig på toaletten, jag hade torkat blod runt benen, ja överallt. Sköterskan stod utanför toaletten, det visste jag inte förrän hon knackade och undrade hur det var med mig. Jag kände mig yr och svimfärdig så hon sa åt mig att låsa upp. Just som jag gjorde det höll jag på att trilla ihop, jag tog tag i droppställningen och sköterskan tog tag i mig, och sträckte sig efter larmet. Då hörde jag något som påminde om en skenande hjord. 4-5 sköterskor kom rusande, en av dem tog tag i mig och de ledde mig til rullstolen som stod utanför toaletten.

De andra banade väg till sängen dit de körde mig och hjälpte mig upp i. En sköterska bäddade ner mig, en annan la en fuktig kall trasa över min panna. De rättade till droppet och sa åt mig att vila. Och det gjorde jag.

Min ögon var halvslutna, jag bara vilade. Jag såg att ”min” sköterska stack in huvudet i rummet sådär var femte minut och bara tittade på mig. Sen somnade jag till lite men vaknade när sköterskan la en hand på min panna och höll mig i handen och undrade hur jag mådde. Jag vilade lite till och mådde mycket bättre efter någon timme. Sköterskan undrade om jag ville ha lite fika och jo tack, det ville jag.

Hon plockade bort droppet och jag smög ner till matsalen och tog mig en VÄL FÖRTJÄNT kopp kaffe och två knäckebröd. Det smakade dessvärre inte mycket.

Läkaren kom till matsalen, satte sig ner mitt emot mig och frågade hur jag mådde, hur mycket jag blödde och om jag ville hem på kvällen. Klart jag ville hem.

Så han sa att jag skulle få åka men men jag var tvungen att komma tillbaka om jag skulle blöda mer, få feber eller dylikt. Det lovade jag och gick genast ner till rummet för att få röret i handen bortplockat, packa ihop mina grejor och ringa min man!

Jag gick ner till bussen men blev yr så jag satte mig ner utanför patienthotellet och la huvudet mellan knäna. Människor som passerade mig titta konstigt på mig, förmodar att jag såg ut som en alkis, när jag satt där, yr & vimsig, blek med rufsigt hår, men jag brydde mig inte så värst, - allt var ju över.

Jag väntade på bussen i en halvtimme och läste igenom broschyren om missfall som sköterskan gett mig.

Väl hemma hade min man städat undan och lagat mat till mig, han tyckte att jag skulle äta. Kvällen var lugn och tyst, det var skönt att vara hemma. Vår son somnade vid 22 och vi gick själva till sängs lite över 23, och sov till 9 i morse. Vår son kanske anade att vi behövde en sovmorgon för han vaknade efter oss, efter 9 i morse.

Nu mår jag okej, efter omständigheterna. Blöder lite men inte extremt - öm men inte så farligt. Det är så skönt att det ä över nu. Jag har sån otur :(

Det var inte såhär det var planerat, i alla fall. Detta vill jag aldrig mer gå igenom..


Skrivet av: Madeleine Hirschberg
Våra mirakel - Phini - Född 031201 & Laaiti - Född 050516... inte illa jobbat för en tjej som enligt 4 olika läkare är STERIL..? Jag: Madeleine, 26 år - bor i Staffanstorp med min man och våra underbara pojkar, Phini, född 1/12 - 2003 och Laaiti, född 16/5 - 2005. På fritiden gillar jag att skriva - poesi, noveller, musik, div. artiklar etc. Jag älskar att lyssna på musik och sjunga - skapa. Arbetar febrilt med den nya communityn för föräldrar/gravida/de som längtar: http://www.mirakelbarn.mylava.net Innan jag blev gravid arbetade jag som piercare, ett drömjobb för mig där jag lärde mig mycket och utvecklades som person. Ett annorlunda jobb :) Mitt liv har varit annat än händelsefattigt. Upp och ner har det mest varit - de svåra stunderna i mitt liv har gett mig styrka. Efter år av psykisk och fysisk misshandel fick det vara nog så jag slog mig igenom, likt maskrosor genom asfalten. Därav kallas man "maskrosbarn". Jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Jag började med att gå ner 62 kilo - skilja mig från den man jag vart fånge med i ett terribelt äktenskap - skaffade lägenhet och mitt drömjobb - träffade min drömman och nu är vi gifta med vårt drömbarn! Våga vilja! Min Hemsida - www.witches-nest.cjb.net Min Familj: Min man Wayne kommer ursprungligen från Syd Afrika. Han är en underbar man som gett mig mer än någon annan. Han är inte bara snygg utan generös, omtänksam och kärleksfull. Han är mig mer än trogen och finns vid min sida oavsett vad. Han är nog den sista gentlemannen - håller upp dörrar åt mig, häller upp kaffe åt mig före någon annan - tänder min cigarett - kramar och pussar på mig konstant. www.pjcazz.cjb.net Vår son, Phini Jay. Kan man önska sig mer? Den sötaste och snällaste bebisen som finns :D Vårt MIRAKEL. www.phini.cjb.net Laaiti har inte hunnit få en egen sida ännu...


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiotre med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Linda (2015-12-07 00:18)
Betyg: 5
Stark berättelse
Anna-Linda Holmberg (2010-07-25 05:32)
Betyg: 1
Först och främst: ett missall är alltid jättehemskt för den som drabbas och jag gick igenom ett för två månader sedan. Så skönt att det gått bra för dig till slut! Men jag är väldigt glad att jag inte kom till den här sidan innan jag tog mina Cytotec för att framkalla aborten efter mitt ofullbordade missfall.Texten är fruktansvärd att läsa för dem som ska gå igenom detta och jag anser att den inte borde få stå kvar, särskilt som läkarvetenskapen gått framåt med åren - jag tog fyra tabletter - förmodligen för att man antog att två inte räckte, med skribentens upplevelser som följd. LÅNGT ifrån alla framkallade aborter med piller får dessa konsekvenser som följd, som står att läsa i den här texten. Det här blev i alla fall min reaktion och jag tycker det är viktigt att andra som ska behöva gå igenom samma sak ska veta att det inte alls behöver gå till så här. För mig gick det riktigt bra.
Béatrice Karjalainen (2004-09-01 18:48)
Ledsen för din skull. Jobbigt med missfall och dessutom en sådan upplevelse av det. Hoppas det snart går som du vill.

/Bea