Meny

Inblick > Att förlora en syster

Att förlora en syster

Publicerad: 2004-11-12
Jag förlorade min älskade syster Monica för drygt 24 år sen, men än idag känns det som om det var igår.

Det här handlar om min syster, Monica, som så tragiskt dog när hon var 13 år.


De första tecknen kom när vi var på semester i Sverige med husvagn. En morgon när hon vaknade så var hon alldeles svullen i ansiktet. Det såg jätteläskigt ut och jag blev så rädd att något allvarligt hade hänt henne. Hon verkade lite hängig och när vi var i Stockholm så blev hon jättedålig när vi var på ett museum, när vi sen var på Grönan så orkade hon inte åka mycket, vilket jag tyckte var trist.

Hennes högsta önskan var att få komma till Jakobsberg för att se staden där en del av The Boppers bodde, de var hennes största idoler. Vi åkte dit och hon tyckte det var super kul, hmm det var väl inte ömsesidigt för hur skoj var det att se en massa höghus bara?

Jag och Uno vi fiskade vissa dagar och jag kommer ihåg en kväll när vi stod och fiskade, var har jag glömt, Monica ville gärna testa så jag hjälpte henne. Jag tog henne i handen och det var en hemsk känsla som for i mig.
Hennes hand var kall som is, trots att det var hur varmt som helst och hon var i normala fall inte alls så frusen av sig.

Hon var så trött och jag blev rädd att hon fått hål på hjärtat igen.

Efter att vi varit i Stockholm så åkte vi neråt mot Skåne igen och på vägen stannade vi i Småland hos våra kusiner och i Blekinge hos vår pappa, styvmamma och farmor. Nu så här i efterhand kändes det nästan som om hon tog farväl av släkten, därför att för många av dom var detta sista gången de såg henne i livet.

När vi kom hem så gick min mamma med henne till vårdcentralen och där kunde de inte hitta något fel på henne så de sa att det säkert var nerverna. Hon skulle ju börja 7:a och det kan ju göra vem som helst nervös. Visst, men inte Monica hon längtade tills den dagen då skolan skulle börja och hon "blev vuxen".

Men min mamma gav sig inte så de fick en remiss till sjukhuset och där såg de att allt inte stod rätt till med hjärtat. Så de i sin tur skickade henne till Lunds lasarett och där kunde de konstatera att hon hade en virusrelaterad hjärtmuskelinflammation som sen skulle göra så hon fick hjärtsvikt. Tyvärr så fanns det inte mycket de kunde göra när det är virus, inget mer än vänta och se om hon blev bättre.

Nu följde en osäker tid för oss alla, vissa dagar var hon pigg och såg frisk ut, medan andra dagar låg hon mest och sov eller vilade.

Hon blev bara sämre och sämre och jag blev bara ledsnare och ledsnare för inget mina föräldrar gjorde tycktes ju hjälpa henne. På den tiden förstod jag inte riktigt vad som höll på att hända, man skulle ju bli frisk när doktorn gav en medicin. Men tyvärr så hjälpte inte någon medicin Monica.

Sista kvällen som jag kommer ihåg Monica var hemsk och är fortfarande jobbig att tänka på. Hon mådde väldigt dåligt och hon var så trött. Jag satt hos henne på hennes sängkant ett tag och pratade med henne. Hon försökte vara glad, men förstod hon vad som var på väg att hända?

Vi satt och lyssnade på ABBA, också en av hennes favvogrupper. Rätt vad det var så frågade hon mig: "Annica, tror du jag kommer att dö?" Herre jisses vad svara man på en sån fråga när man är 10 år? Det enda raka som jag kunde komma på var "Nä doktorn kommer att göra dig frisk ju", så liten och så full av tillförlit till läkarna.
Nu så vet jag ju att hennes läkare verkligen gjorde allt för att hon skulle bli bra igen, men med virus finns det nästan bara en utväg om man får det så som Monica fick det.

När jag gick ut ur rummet så spelades låten Dance (while the music still goes on) med ABBA, en låt som jag än idag inte kan lyssna på utan att ögonen tåras. När jag då gick ut så visste jag inte att det var sista gången jag så Monica, sista gången jag fick prata med henne, sista gången jag fick ge henne en kram, sista gången jag fick känna hennes doft, sista gången jag hade en chans att stryka henne över håret.

Sen där efter kommer jag inte ihåg så mycket, för tiden som följde var hemsk. Dagen efter åkte Monica ner till Lund igen och nu känns allt som om det bara gick ett par timmar, men det kan ha varit dagar det rörde sig om.

Men jag kommer ihåg att vi var hos min morbror med familj och att Monica nu var väldigt väldigt sjuk. Mina kusiner och jag var ute och lekte när jag blev inkallad, de hade ringt från Lund och sa att det hade hänt en viss förändring, till det bättre och att det såg ganska så ljust ut. Lycklig som bara den sprang jag ut till mina kusiner igen och jublade att Monica skulle bli frisk igen.

Efter ett tag (tror jag) så hörde jag ett skrik inne från, ett skrik som skar genom märg och ben, ett skrik i vanmakt, ett dödsskrik. Jag rusar in och nån, vet ej vem det är, tar hand om mig och säger att Monica inte kommer att klara sig, hon är nu så sjuk så ingen kan prata med henne, hon känner ingenting. (Hon var hjärndöd).
Nu blir det kaos, en läkare kommer och tar hand om min mamma, en sköterska tar hand om mig och de andra och till sist kommer beskedet alla väntat på, Monica är död!

Vad som nu händer kommer jag inte ihåg så väl, men allt var kaos, min pappa och alla dom kommer ner alla gråter och är helt bestörta. Alla går omkring med en enda fråga och det är 'varför'? Varför skulle detta drabba just henne, varför fanns det inget någon kunde göra? VARFÖR VARFÖR???

Efter en tid i dimma så var det då dags för ett sista farväl, det var begravning. Ja så var det då tid för ett sista farväl av min älskade storasyster. Tiden före och precis efter är så dimmig att jag inte kommer ihåg den så väl, ska försöka återge det så bra jag kan.

Jag kommer ihåg att jag inte ville att hon skulle vara död, då var det ju precis som med Moffe, som dog ½-året innan Monica, jag skulle inte få träffa henne igen. Men tyvärr så fanns det ingen återvändo, hon var ju död och hon skulle begravas.

Jag tyckte det var så hemskt att gå in i kapellet och se kistan där min syster låg, det var så ofattbart att min levnadsglada syster låg i den vita kistan helt livlös, att hon aldrig mer skulle stå framför spegeln och mima till någon låt, jag skulle aldrig mer kunna gå in till henne på kvällen och bara ligga och snacka med henne, jag skulle aldrig mer få höra henne skratta. Ååååh vad det gjorde ont i hjärtat när det brast.

Under hela ceremonin grät jag, det var nog inte ett öga torrt i kapellet. Alla hennes klasskompisar var där och jag kommer ihåg hur dom med spruckna och lite falska stämmor klämde i när vi sjöng Tryggare kan ingen vara.
Det var jobbigt att sitta på bänken och att ha henne så nära med ändå så otroligt långt ifrån.

När allt var slut så skulle vi gå ut för att titta på alla blommor och då även hälsa på alla som varit där. Det var hemskt att se alla dessa rödgråtna ansikten, en efter en kom de ut, lika tagna allihop.

Jag ville helst av allt bara hem och lägga mig och sen vakna upp och komma fram till att allt bara var en mardröm, men tyvärr så var det inte så.

Om vi hade kaffe efteråt är jag osäker på, men jag tror det. Men nu kan det lika gärna vara Moffes begravningskaffe jag blandar ihop allt med. Men jag tyckte inte om det i vilket fall som helst, då var alla helt plötsligt glada och satt och skrattade. Var inte tårarna i kyrka äkta då? Svårt för en 10-åring att förstå det där.

Tiden efter begravningen tillbringade jag hos min pappa i Blekinge och en liten tid i Älghult hos kusiner. Det var skönt att komma från allt det sorgliga hemma för alla bara grät och det var rätt så jobbigt för mig. Men så här i efterhand förstår jag ju att man inte kan göra annat än gråta.

Glömmer dig aldrig kära syster.

Skrivet av: Annica Bark
Jag är en glad 7-barns mamma som bor i Skåne. Jag är väldigt intresserad av datorer och då i huvudsak web och grafik. Andra intressen är djur och natur, foto, träffa vänner mm. Jag har en del egna forum, kanske du hittar nåt av intresse? http://bocker.egetforum.se http://foton.egetforum.se http://tvserier.egetforum.se http://storafamiljer.forumportal.se http://tvillingar.forum24.se http://pysselopapp.egetforum.se


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiotvå med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Kajsa (2016-10-09 17:52)
Betyg: 5
Jag förlorande min pappa för 2 år sedan hjärntumör cancer
Och den 2 oktober för en vecka sedan ringde polisen på min lillebror och min älskande mamma sin son dog i en svår trafikolycka han fick möte och väjde för inte krocka och omkom direkt
Jag lever bara för mammas skull sen släpper också taget
Lillasyster (2016-08-14 08:58)
Betyg: 5
Håller med Elin. Det är skönt att veta att man inte är ensam. Förlorade min storasyster för 13 år sedan.

Brukar tänka att den lilla tiden man fick tillsammans är värd mer än alla tårar i världen.


Kramar
Elin 17 år (2010-08-13 03:18)
Betyg: 5
Ibland känns det skönt att veta att man inte är ensam om att gå igenom en sådan här sak.

Jag miste min storasyster den 4 oktober för 8 år sedan, och det känns som om det vore i går.

det finns så otroligt många frågor som aldrig kommer besvaras, det finns så mycket oklarheter.

Men jag fick ändå långsamt säga farväl till min syster som var sjuk i närapå 11 år..

Du berättar fint.
Carina (2009-07-20 17:20)
Tack för att du delar med dig. Jag förlorade själv min storasyster den 12 mars detta är. Har fortfarande inte riktigt förståt att hon är borta. Gör man någonsin der?
loppan05 (2005-11-04 15:29)
Betyg: 5
vet inte riktigt vad jag ska skriva, har inte förlorat någon "nära "släkting, så sorgligt...
* Linda * (2004-11-15 18:32)
Betyg: 5
Tack för att du delade med dig Annica! Är så ledsen för det som hände din syster. Jag har själv förlorat min syster... men hon var ju bara bebis då så jag lärde aldrig känna hemme.
Pernilla Sjöswärd (2004-11-15 15:12)
Betyg: 4
Hemskt att förlora ett syskon. Min syster dog i en trafikolycka för 14 år sedan ganska så exakt. Vi satt och väntade på henne och hennes pojkvän på farsdag hemma hos mina föräldrar. Vi hörde på radion att det hade hänt en större trafikolycka, personbil hade krockat med en buss. Och det var 2 timmars kö i Småland. Det var min syster och hennes pojkvän...
Ulrika Johansson (2004-11-15 10:12)
Betyg: 5
Vad kan man annat göra än att gråta? Jag höll på att förlora min bror i en slalomolycka -89 och det har verkligen märkt mig för livet, hela familjen är märkt av vad som skedde. Jag tycker det är viktigt att få ta del av andra människors livsöden, deras återgång till livet igen och att man får perspektiv på sitt eget liv. Tack för att du delade med dig...