Meny

Förlossningsberättelser > Två kom, bara en fick stanna

Två kom, bara en fick stanna

Publicerad: 2012-01-04
Här är berättelsen om när Alfons och Victor kom till världen.
Onsdagen den 14 juni ringde ”min” läkare innan jag ens vaknat. På tisdagen hade han haft konferens tillsammans med barnläkarna och det hade bestämts att på måndagen skulle förlossningen sättas igång, på dagen en månad innan beräknat datum. Man hade då vägt riskerna mot varandra då det gällde att vara kvar i magen eller få starta livet här ute lite snabbare än beräknat. Av våra två små sprattelpojkar i magen skulle vi bara få Alfons med oss hem. Victor hade acrani, dvs han saknade skallben och storhjärna och kunde därför inte klara sig någon längre tid utanför min skyddande kropp.

Eftersom pojkarna var enäggstvillingar delade de också moderkaka och därför fanns risken att om Victor mot all förmodan skulle dö innan förlossningen skulle vi förlora dem båda två. Och nu bedömde alltså barnläkarna att det var säkrare för Alfons utanför än i magen. Helgen var mycket speciell… Förväntan, nyfikenhet, skräck, sorg, glädje, allt blandat i en enda stor känslostorm. Det skulle bli så skönt att få röra sig efter att ha legat säng- och soffliggande sedan april. Skräckblandad förtjusning inför detta att föda barn. Nyfikenheten på Alfons, vem skulle han visa sig vara. Men samtidigt en så stor sorg att känna Victors sparka och veta att snart skulle allt vara över för honom. Konstigt nog sov jag ändå bra natten till måndagen den 19:de och kl 7.30 tog vi de sista korten på min jättemage i solskenet under körsbärsträdet utanför lägenheten.

Då vi kom in fick vi så småningom ett rum och sedan skulle det köras CTG-kurva, men det tyckte inte Victor alls. Alfons gick att ta kurva på men Victor for som en vilde där inne och jag jagade efter med den där lilla dosan i en halvtimme innan jag gav upp. Det blev dock några spridda streck här och där på pappret men kurva är en klar överdrift ;-) 9.30 kände bm på mig och jag var då öppen 2 cm, vilket jag varit sedan v. 26. Hon tog bort CTG-dosorna på magen och genom att sätta skalpelektroder på Alfons gick vattnet och jag fick en av de där fåniga bindorna som ska rädda situationen. Inför nästa förlossning ska jag besöka ett äldreboende och be att få ett par Tena-super-slip-blöjor (Pampers i jätteformat…) Thor fick springa efter mig och torka golvet så jag inte skulle halka när jag var uppe och gick och ändå bytte jag binda var femte minut.

Barnläkarna kom in för att diskutera hur vi skulle göra just efter att barnen var födda. Klockan var då 11.00 och under tiden vi pratade kom den första riktiga värken. Fyrtio minuter senare gjorde det så ont att jag inte längre klarade stå upp och bm föreslog varma kuddar. Trodde inte speciellt mycket på det men sa att det ju inte kunde skada. Som tur var kom hennes avlösare då och hon tyckte jag kunde börja med lustgasen direkt. Tack och lov!!!

Alla mina föresatser att vara uppe och knalla och föda stående osv. brast ganska med detsamma. Jag låg och orkade inget annat än att titta på CTG:n och andas lustgas för allt jag var värd. Det är hemskt när man ser att intensiteten ökar, ökar, ökar, (nu vände den förra värken) fortsätter öka, jag kommer dö!!! Och så släpper det och man inser att man överlevde. Så småningom blev jag tvungen att vara fastande då Victors hjärtljud pendlade väldigt under värkarna och det kunde bli tal om ett katastrofsnitt. Magpumpningen klarade jag på egen hand genom att spy i lustgasapparaten, Thor hörde helt plötsligt hur det ”slörpade” varje gång jag andades men jag vägrade släppa den välsignade mackapären för något så banalt. Vid 14-tiden fick jag dropp och de tappade mig också för då hade jag inte kissat på ett par timmar. Värkarna kom nu utan mellanrum och jag insåg att det var dags att ringa på våra familjer så att de skulle hinna upp och träffa Victor om han eventuellt skulle klara den sista biten av förlossningen. Efter att ha kollat såg de att jag var helt öppen och jag kunde få börja krysta. Men inte jag inte, först skulle någon gå och ringa till mamma. Jag vägrade krysta och skrek av smärta mellan tjatet om att de skulle ringa. Thor försökte förklara att släkten var på väg, han hade pratat med dem strax innan men till slut insåg alla att det nog inte skulle bli några barn förrän någon ringt. Efter ett par minuter (långa) kom barnmorskan in och meddelade att hela familjen just trängde sig före i kön på blomsteraffären där de befann sig och att de skulle vara på sjukhuset inom tio minuter.

Klockan 14.20 började jag krysta och fy vad ont det gör. Jag skrek som en vilde och läkaren sa till mig att jag skulle använda krafterna till att trycka på i stället för att skrika. Nu hade vårat rum dessutom invaderats. Vid tvillingfödslar går det åt lite extra folk och här var det ju dessutom komplikationer så vi hade hos oss: 2 undersköterskor, 2 barnmorskor, 2 förlossningsläkare, 2 barnläkare, 1 narkosläkare och 1 narkossköterska. De enda jag lyssnade på var ”chefs-förlossningsläkaren” och Thor. Ville någon annan mig något fick de ta det genom Thor för jag klarade inte urskilja några ord i detta virrvarr av röster. Däremot minns jag ett ögonblick mellan två värkar då tankarna klarnade och jag helt plötsligt hör radion som vi satt på i en annan tidsålder medan vattnet plaskade längs benen. Det är Nazareth som sjunger ”Love hurts” och jag tänker att om de bara visste vad det stämmer…

Vid det här laget längtar jag bara efter att någon ska säga att jag ska sövas och snittas så när jag hör förlossningsläkaren säga ”Det här går inte” börjar jag nästan skratta, det kunde jag ha talat om för flera minuter sedan. Något håller nämligen på att spränga mig där nere och fullständigt pulverisera min svanskota och gå på toa kommer jag aldrig mer kunna göra, ta mig härifrån!

Men det handlar om att Alfons hjärtljud börjat gå ner lite och de bestämmer sig för att ta honom med sugklocka. Första försöket tappar de taget men andra omgången tar jag i för kung och fosterland och med lite, lite hjälp av läkaren och sugklockan kommer Alfons ut i världen kl. 14.57. Barnläkarna tar med honom till rummet intill och jag inser att nu vill inte jag ha fler barn idag. Jag kvider till Thor ”Inte en till” men har man börjat en grej måste man ju även avsluta.

När förlossningsläkaren Pia sedan undersöker mig inser hon att Victor som legat på tvärs uppe i magen nu har lyckats lirka ner en arm och två ben i förlossningskanalen. Så kan man inte födas och hon är därför tvungen att rätta till honom. Jag får något som gör att livmodermunnen slappnar av och sedan blir det väldigt obehagligt. Orsaken till detta förstod jag först senare och det var alltså att Pia gick upp med hela handen in i livmodern. Där la hon Victor till rätta med handen om hans axlar och benen nedåt och sedan föste hon ut honom så att säga. Som sagt var, inte speciellt behagligt men 15.04 kommer han ut. Förlossningen har tagit hårt på honom men hans hjärta slår i alla fall långsamt och även om vi aldrig fick höra något skrik var det skönt att veta att han levde. En kort minut får jag ha båda pojkarna på bröstet precis som vi bett om och vi tar kort på oss hela familjen. Läkarna står med kuvösen vid sängänden och sedan tar de med Alfons till barnintensiven och vi har bara Victor kvar hos oss.

Jag hade spruckit lite och började, så fort de tittade där nere, tjata om att jag ville ha lustgas då de gav bedövningssprutan. Thor tyckte jag var riktigt pinsam och det var jag säkert men vem bryr sig just då. Moderkakan kom ut utan problem och de sydde två invändiga och två utvändiga stygn. Alfons behövde bara vara kvar på 95F över natten, andning och värmehållning klarade han utmärkt men hans blodsocker var lite lågt så han fick näringsdropp där i början.

Victor levde i knappt två timmar och var från näsan och nedåt en exakt kopia av sin bror. Under den tiden hann också våra familjer komma för att säga hej och hejdå till vår lille plutt.

Ja, det var min förlossning det. En positiv upplevelse trots allt det svåra och sorgliga den också innebar. Tack vare lyhörd personal och en underbar man blev den precis så bra som den kunde bli. Jag gör gärna om det igen (snart)…

Skrivet av: Madeleine Boström
Glad hemmamamma med 4 tätisar och två himlabarn. Mitt stora brinnadne intresse är matlagning. Något jag hoppas kunna lära mig mer om är fotografering. Något jag önskar jag skulle kunna är att dansa. www.hemmamamman.blogspot.com


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugosju med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Sandra Dahlberg Mars (2009-01-25 18:51)
Betyg: 5
Hej! Jag läste nyss din historia, som berörde mig väldigt mycket. Jag födde den 3/8-07 två tvillingpojkar, som en utav dem hade acrani. Jag gick 35 v in i graviditeten tills jag slutligen inte klarade det, utan blev akut förlöst med kejsarsnitt. Precis som du hade jag varit sängliggande i flera månader pga av mkt sammandragningar. Var inne två ggr, då de klarade att stoppa upp det.´Men den 3/8 gick det ej längre, och mina två små pojkar kom till denna värld. Mkt oroan, längtan, förtvivlan och rädsla fanns där! Vår lille Elliot med acrani levde endast i en halvtimma. Lillebror Eddie kom en minut efter. Eddie var liten, och lite svag så han fick tillbringa sin tid med mig på neonatal i tre veckor. Idag är Eddie en frisk och härlig 18 månaders kille som härjar runt. Lille Elliot saknar vi så mycket, och som enäggstvillingar de var så var de lika på pricken från näsan och neråt. Hela graviditeten och en lång tid efter har varit så omtumlande för oss alla. Man är så glad för det man fått, men också ledsen för det man förlorat! Känslorna är så omtumlande! Man känner sig så splittrad!! Våran lille änglapojk Elliot lever med oss i våra hjärtan varje dag!
Vi besöker ofta hans grav, och storasystrarna brukar sjunga för honom! Minnet av honom lever hos oss för alltd kvar! Kram Sandra ¤ 3- barnsmamma med ett änglabarn##
loppan05 (2005-10-27 22:23)
Betyg: 5
fin berättelse om än sorglig..
Caterine [Tinne] (2004-05-29 08:16)
Betyg: 4
Sorg ock glädje... Jag grät lite när jag läste, samtidigt som jag log... *kram*
* Linda * (2004-01-23 17:49)
Betyg: 5
Vad fint du skriver om pojkarnas födelse. Är ledsen för att bara en fick stanna hos er! *kram*
monica halmetoja (2003-10-03 23:23)
Betyg: 5
Jättefin och gripande berättelse. Kramisar på er.
Eva-Lena Sjöberg (2003-10-02 21:19)
Betyg: 5
Tack för att du dellade med dig av din fina förlossning,,har själv en liten ängel,,mina tankar finns med er,kram
Sophia Johansson (2003-04-06 00:17)
Betyg: 5
Lilla Alfons, nu är du storebror till TVÅ småbröder, och lillebror till en storasyster, Snacka om mellanbarn! :) Ta han om varandra!