Barnsidan - När Moa föddes...
Meny

Förlossningsberättelser > När Moa föddes...

När Moa föddes...

Publicerad: 2003-12-16
Krystvärkarna sätter igång och drar och sliter i mig. Bebisens huvud ligger mot bäckenbotten. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur förbannat ont det gör att föda barn! Fast hade jag vetat det så skulle jag kanske inte ligga i förlossningssängen nu.
29 oktober, 2003
Efter att ha spenderat 6 dagar på Danderyds sjukhus kommer överläkaren Margareta med ett glatt besked. Mitt blodtryck vägrar gå ner, idag på morgonen låg det på 170/110, så de har bestämt sig för att skicka ner mig till förlossningen =) Jag ringer givetvis till Jonas och säger att nu är det dags! Packa en väska och kom till förlossningen. Självklart så ringer jag till min lilla mamma på jobbet och berättar om den glada nyheten… Personalen på avd 12 är lite stressade och vill få iväg mig så fort som möjligt; de vill säkert ha min säng ;-) Strax efter kl. 10 sitter jag i samma förlossningssal (nr 3) som jag fick spendera torsdagsnatten i. Sen dröjer det givetvis drygt en timme innan jag får träffa en barnmorska, men det beror på att det är fullt ös här idag. Det är fullbelagt på förlossningen, så de har en hel del att göra… De kopplar ett CTG och kollar hur lilla bebisen mår, samt kollar mitt blodtryck - 160/100
Två läkare dyker upp och vill kolla hur mycket jag har öppnat mig och eventuellt sätta in en kateter i livmodern, för att livmoderhalsen ska öppna sig snabbare. Det är tydligen ett "humant" sätt att öppna de första centimetrarna. Katetern ska kuffas med 50 ml (?) koksalt. Bebisen ligger ovanför bäckeningången, jag är öppen 0,5-1,5 cm, cervix är mer än 50% utplånad, fast och 1.5 cm lång. Bishopscore 4p. Det är ett rent helvete att sätta in katetern; först ska den ena läkaren försöka - han håller antagligen på att lära sig hur man gör… Han nyper mig rejält med spekulumet och lyckas inte få in katetern. Sen testar nästa läkare och hon lyckas galant. Det gjorde ont som f*n, men jag överlevde iaf. De sätter ett dropp som ska spola mellan hinnorna, för att reta kroppen så att den börjar tillverka lite käcka hormoner som behövs för att starta processen. Värkarna startar lite lätt med drygt 10 minuters mellanrum, fast de är väldigt oregelbundna. Jag får en tablett Alvedon (1g).
Blodtrycket ligger på 160/110 och jag får en tablett Trandate 100 mg för att försöka få ner trycket lite. Vi har fått en ny barnmorska och undersköterska, Gunilla och Sara (?).
Läkarna kommer tebax för att dra lite i katetern för att se om den har gjort det den ska och det har den. "Ballongen" har trillat ner, cervix har medium konsistens och jag är öppen mer än 1,5 cm. Bishopscore 6p. Man beslutar att ta hål på hinnorna och koppla en skalpelektrod på bebisens huvud. Det var inte heller helt smärtfritt och det funkar inte på första försöket (när den kvinnliga läkaren som satte katetern testar). Barnmorskan lyckas dock, fast hon är ganska våldsam… Både barnmorskan och läkaren ber om ursäkt för den hårdhänta behandlingen och tycker att jag var duktig som höll mig kvar i sängen. Det sipprar lite fostervatten och nu börjar värkarna sätta igång på riktigt. Jag ställer mig i duschen och det varma vattnet hjälper ganska bra mot värkarna.
Värkarna kommer regelbundet med ca 3-4 minuters intervall och jag försöker andas igenom dem. Det är ganska jobbigt, men Jonas är en bra coach. Trycket är lägre; 160/90, jag är 3 cm öppen och bebisens huvud ligger i bäckeningången.
Dr Åkerblom gör en VU, jag är 4-5 cm öppen och bebisens huvud är ovanför spinae. Klart fostervatten ses… Barnmorskan informerar om EDA, de brukar lägga sånt på mammor med högt blodtryck eftersom EDA:n sänker trycket lite. Jag vill ha all smärtlindring som finns så barnmorskan ringer efter narkosläkare, för nu gör det ont!!! Jag vill bita i kudden, men Jonas sköter sitt jobb och ser till att jag andas ordentligt och får i mig vätska. Barnmorskan kopplar dropp (Ringer Acetat) inför EDA:n
Narkosläkarna är upptagna på operation, jag får Lustgas/Syrgas 30/70. Mmmmm...gott. Snacka om billig fylla! Jag tappar allt tidsperspektiv och har noll koll på hur mycket klockan är. Det känns som en evighet innan jag får min EDA…
Barnmorskan beklagar sig och säger att det är fullt upp på operation och det finns ingen narkosläkare för tillfället. Hon har ringt till operation och klagat flera gånger och narkosläkare har lovat att ringa bakjouren. Vi är 6 mammor som väntar på EDA; jag står först i tur! Lustgasen funkar bra än så länge, fast jag har inte riktigt lärt mig när jag ska andas in, så det blir fel ibland och jag tvingas flåsa igenom en del värkar. Men som tur är har jag Jonas hand att klämma sönder; det känns bra att han finns vid min sida.
Skiftbyte igen. Gunilla och Sara kommer tebax imorgon bitti, de får nog vara med under utdrivningsskedet… Barnmorskan Ewa och undersköterskan Valentina tar över. De tar akuta blodprover på mig, för annars kan inte narkosläkaren sätta någon EDA. En kvart senare har provsvaren kommit och narkosläkaren meddelar att hon kommer så fort som möjligt.
EDA läggs och jag får en mysig blandning av Sufenta/Marcain (ett morfinpreparat samt ett lokabedövande medel). Narkosläkaren får sticka 3 gånger innan hon lyckas sätta EDA:n, det knakar obehagligt i ryggen och gör lite ont nån enstaka gång. Värkarna tvingar läkaren att avbryta några gånger och jag suger i mig flera liter lustgas. Det tar drygt 15 minuter tills bedövningen verkar och jag är i himmelriket. Så underbart att slippa smärtan! Jag kan till och med ta mig ur sängen och gå på toaletten.

30 oktober, 2003
Värkarna glesar ut och barnmorskan kopplar ett Syntocinondropp som ska stimulera värkarbetet.
Jag (och Jonas) vilar en stund, jag lyckas nog till och med sova lite grann innan värkarna börjar kännas av igen.
Får en påfyllning på EDA:n som inte hjälper lika bra som den första dosen, men jag kan ändå vara uppe och gå lite grann. Droppräknaren ballar ur hela tiden och börjar pipa - ganska irriterande…
En tredje dos för drygt en timme sen hjälper knappt mot smärtan så jag tar lustgas igen (70/30) men det hjälper bara lite grann. Jag måste ändå profylaxandas genom värkarna…
Jag har ooont och försöker ändra ställning i sängen. Jag får tillåtelse att trycka på under värkarna.
Vår gulliga barnmorska Gunilla är tebax på jobbet tillsammans med den lika gulliga undersköterskan Sara (kommer inte riktigt ihåg om hon heter så). Det känns tryggt att ha dem hos mig, de var juh med under större delen av mitt värkarbete. Jag blir måttligt irriterad på droppräknaren som piper var femte minut (typ) och vill helst av allt slänga ut den genom fönstret. Jonas har dock lärt sig hur man får tyst på apparaten och ser till att jag inte blir galen av det förbannade pipandet =) Jag kräker och känner mig allmänt ynklig.
Krystvärkarna sätter igång och drar och sliter i mig. Bebisens huvud ligger mot bäckenbotten. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur förbannat ont det gör att föda barn! Fast hade jag vetat det så skulle jag kanske inte ligga i förlossningssängen nu. Det känns som om jag håller på att gå av på mitten och trots att jag tar i för kung och fosterland så verkar bebisen inte vilja komma ut. Jag känner hur hon glider in igen efter varje krystning, men jag vet juh att det ska vara så. Det ska inte gå för fort, men det här är juh nästan löjligt! Jonas finns vid min sida med kalla handdukar, vatten och Cola. Alla tre i rummet krystar och andas tillsammans med mig. Jag skriker inte några obscena ord utan är mest koncentrerad på att krysta. Inuti mitt huvud kretsar bara tankar på att jag vill härifrån och att nu måste de ta ut ungen för jag orkar inte med detta längre. Plötsligt tar barnmorskan min hand och låter mig känna lillans huvud precis efter att jag har krystat en gång. WOW! Det finns faktiskt en bebis där… Jag får massor med kraft och tänker "Nu jävlar…" och tar i ännu mer! När det gör som mest ont, dvs. när huvudet inte åker in igen utan stannar kvar, säger barnmorskan att jag ska sluta krysta och bara hålla kvar för att inte brista. Bebisen fastnar lite, hon har nog inte vridit sig tillräckligt för att kunna passera lätt. Dessutom har hon en hand i vägen…
Undersköterskan blir tillsagd att hämta en annan barnmorska som slänger sig över min mage och trycker på under den sista kontraktionen.
Bebisen glider ut och smärtan försvinner. Lillan hade navelsträngen ett varv runt halsen och är lite slö i början. De lägger henne på min mage och vi gnuggar henne med en handduk. Jonas får klippa navelsträngen och så tar de med lillan ut till barnbordet där en barnläkare tittar på henne och suger rent hennes svalg. Sen kommer Jonas tillbaka till förlossningsrummet med vår dotter! Apgar: 8, 9, 10. Vi får in en bricka med juice, kaffe och smörgåsar, äter och myser en stund innan det är dags att väga och mäta underverket. 4265 gram och 51 cm lång, 37 cm i huvudomfång (lite svullen pga. att hon satt fast under förlossningen).
Moderkakan krystas ut, jag har fått en pytteliten bristning på insidan, men den behöver inte sys =) Blödning 465 ml.
Vi förflyttas till Patienthotellet, jag börjar blöda mycket och blir kallsvettig och yr. Ringer efter barnmorska som ger Syntocinon intravenöst för att livmodern ska dra ihop sig. Blodtryck 90/50. Livmodern är väl kontraherad 3 cm ovanför naveln. Uppskattad blödning 600-700 ml.
Skickas till BB avd 16, blodtryck 95/70 puls 140, man kopplar en påse Ringer Acetat. Blöder ytterligare 245 ml.
Åker ner till operation, "övertalar" narkosläkaren att jag inte vill ha ryggbedövning för det funkade inte alls bra under förlossningen. Får narkos och det är skönt att få sova en stund =) Operationen varar i 5 (!) minuter, cervix är öppen 8 cm, man tar ut 1 liter koagler och jag blöder 1000 ml. Ingreppet bedöms okomplicerat… Jag har förlorat totalt 2400-3000 ml blod.
Jag får ligga på uppvaket i 5 timmar där de ger mängder med vätska samt 2 påsar blod. När jag åker upp till BB har jag ett Hb på 63. Under tiden på BB får jag ytterligare 2 påsar blod eftersom mitt Hb inte stiger över 68. Tre dagar senare har jag ett Hb på 98 och får åka hem =)

Skrivet av: Sofia Andersson
Jag är en glad tjej som lever tillsammans med min älskade sambo Jonas och vår lilla dotter Moa, född den 30/10-03.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiosex med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-27 00:08)
Betyg: 5
oaj aj aj...huva ligen det var ju mindre kul..usch o fy. annars bra skrivet, grattis i efterskott


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook