När min lilla stjärna föddes den 18 december 2002
Publicerad: 2012-01-04
Mitt första barn kom tre veckor före utsatt dag så jag var mentalt förberedd och inställd på att även Stella skulle komma tidigare än beräknat. Vi hade fått 20 december som dag och jag blev sjukskriven från jobbet redan i början av november. Väntan var lång och när december månad kom, kändes det redan som om jag gick över tiden. Det blev inte bättre av att de som väntat samtidigt som jag: min kusin Anna och Therese, fick sina små älsklingar. Jag hade foglossningar och hemska förvärkar och trodde säkert en 4-5 gånger att det var på gång på riktigt innan det verkligen var dags. Slemproppen gick i omgångar. Så på min födelsedag, den 17 december, hade jag mycket förvärkar under hela dagen men lyckades ignorera dem för jag hade tröttnat på att hoppas. Jag var på barnmorskebesök och Jocke tog ledigt från jobbet för att följa med och vi åt lunch i lugn och ro. En fin dag förutom att Johannes var sjuk (hemma med morfar barnvakt). På kvällen kom mina föräldrar och gratulerade med jättegod mat från Ho’s restaurang men jag var lite orolig för Johannes eftersom han hade fått röda prickar på kroppen. Jag trodde han hade scharlakansfeber så vi åkte in till jourläkaren för koll. I väntrummet hade jag lite svårt att koncentrera mig för alla förvärkar men jag sa inget till Jocke och tänkte att det nog var min aktiva dag som ställt till det. Johannes hade inget allvarligt, utan läkaren trodde att det var virusprickar och att han snart skulle vara frisk så vi kunde pusta ut och åka hem.
Vid nio-tio såg vi en film på TV och jag minns att jag pratade med Maria i telefonen och att det var lite besvärligt att prata längre stunder eftersom förvärkarna störde mig. Jag sa nog också till henne att det inte skulle dröja så många dagar innan det var dags.
Vid elvasnåret förstod jag att det var på riktigt för nu fick jag stanna av all verksamhet och andas igenom värkarna ordentligt. Jag ringde pappa som skulle vara barnvakt åt Johannes och han lovade komma med en gång. När jag pratade med BB Stockholm tyckte de att vi kunde komma in när vi ville men att det inte var någon brådska. Det var ungefär fem minuter mellan värkarna och jag hanterade dem jättebra med hjälp av tens och andningen. I samtalet med BB Stockholm skärpte jag mig ganska ordentligt och ”lyckades” prata utan att pausa för värkarna. Typiskt att man ska vara så duktig jämt! När pappa kom var det lika tätt mellan värkarna och jag hade fått en teckningsblödning men jag var så pass opåverkad tack vare andningen att jag ändå kände mig lite larvig som skulle in till BB redan. Men vi resonerade som så att det var bättre att vara där i ett rum, bara jag och Jocke än att gå hemma i en tvåa med sovande barn och min pappa. Så jag instruerade pappa om välling och annat och så packade vi det vi skulle ha med oss. Det var lite pirrigt men det kändes bra att ha kontroll över allt. Så när jag fått på mig kläder och vi precis skulle gå var det som om något brast inuti mitt underliv och jag fick en våldsam värk. Det rann något varmt mellan benen och jag var ganska övertygad om att det var blod eftersom min förra förlossning startade med vattenavgång och den gången exploderade det inte alls på samma sätt. Men det var vattnet. Pappa blev säkert rädd och Jocke var skärrad av mina värkar som nu kom ungefär varannan, var tredje minut och var långa och våldsamma. Det tryckte på nedåt, ett tryck jag aldrig fick känna förra förlossningen och jag tyckte att vi skulle stanna hemma och ringa på ambulans. Men det tyckte inte Jocke. På något sätt fick han av mig de blöta byxorna (för jag vägrade gå i blöta byxor) mellan värkarna och vi fick på mig ett par andra och med en handduk mellan benen och med väldigt täta värkar tog vi oss ner till bilen. Det var tufft! Men andningen hjälpte nu också och emellan värkarna kunde jag hämta kraft.
På vägen till BB Stockholm ringde vi och sa att vi var på väg och att det var bråttom och jag hade stenkoll på digitalklockan i bilen. Det var två minuter mellan värkarna och de satt i i ungefär en minut. Så i värkpauserna satt jag och tjatade på Jocke att vi skulle stanna och handla Cola till honom och godis till oss och under värkarna förbannade jag mig själv för att jag överhuvudtaget tänkte på sådana världsliga saker. Jag var ju på väg att föda i bilen. Vi kom till följande kompromiss: han fick stanna på en mack, vänta in en värk och sen springa in direkt efter den och komma ut inom två minuter. Det fungerade! I efterhand kan jag undra vad jag tänkte på men jag var inte rädd eftersom jag slapp ha en värk ensam. Det kändes skönt att få vara lite cool för en gångs skull.
Framme vid BB tog det ett himla tag innan vi kom upp. Det rörde sig säkert om minuter men det kändes som en evighet och det var tufft att förflytta sig. Klockan var då 01.00 den 18 december och jag sjönk ner på knä, tror jag, i korridoren i väntan på att någon skulle ta emot oss. De såg direkt att vi behövde en sal och barnmorskan konstaterade att nu skulle hon vara inne med oss hela tiden. Någon tid för bedövningar och annat fanns inte. Jag trodde att jag skulle krysta på en gång och sjönk ner på knä i rummet framför en soffa men barnmorskan och undersköterskan fick upp mig i sängen. Jag var tio cm öppen och barnet hade sjunkit ner en bra bit. Jag fick stå på knä i sängen lutad mot ryggstödet och till en början hade jag lustgas och tens men tensen glappade och hjälpte knappt så de plockade bort den. Den hade gjort sitt. Denna gång fick jag bra instruktioner för lustgasen och förstod vad jag gjort fel förra gången. Jag andades nu bara till värktoppen och fortsatte inte efteråt så jag slapp alla konstiga biverkningar jag haft förut. Men det tog några gånger tills jag fått kläm på den.
Fosterljuden gick ner lite och de fick sätta en skalpelektrod på Stella för att ha ordentlig kontroll på dem och det gjorde mig väldigt nervös att se när de dippade. Barnmorskan fick säga till mig på skarpen att det var hennes jobb att hålla koll på dem och avgöra om det var någon fara eller inte. Hon var ganska barsk min barnmorska och jag hade nog velat byta ut henne om vi hade varit där ett längre tag men det fanns liksom inte tid för det. Förresten var det faktiskt jag och Jocke som jobbade, inte hon. Precis som jag önskat. :-)
Så småningom fick jag riktiga krystvärkar, efter någon halvtimme tror jag, och jag fick instruktioner från min barnmorska som förklarade hur jag skulle sjunka ner ibland (minns inte hur nu). Men kroppen visste vad den gjorde så det gick bra av sig själv. Hon behövde knappt säga något mer under krystningsfasen utan jag följde med impulserna. Jag glömde bort hur man skulle andas i krystvärkarna och ville inte ha lustgasen men det gick bra ändå trots att det gjorde väldigt ont förstås. Jag bad om smärtlindring vid något tillfälle men fick det förstås inte. Jag minns att jag faktiskt tyckte att det var bra att jag inte fick det samtidigt som kroppen skrek efter lindring mot smärtan. Jag var nog ganska rädd att hamna i samma situation som förra gången och barnmorskan måste ha tyckt att jag var lite knäpp när jag undrade varför det drog ut så på tiden. Klockan 02.01, en timme efter vår ankomst till BB, föddes vår dotter Stella. Smärtan när hon stod med huvudet på väg ut och jag skulle krysta ut henne var lika hemsk som jag minns den förra gången men denna gången hade jag vetskap om att hon faktiskt inte skulle stå där för alltid så det var mycket lättare att uthärda. Hon kom efter några ordentliga krystningar och när huvudet var förbi flög resten av Stella ut i raketfart tillsammans med väldigt mycket vatten (trots att vattnet redan gått, jag hade tydligen rätt mycket fostervatten i mig enligt bm). Barnmorskan och undersköterskan hann knappt med och Stella skrek redan när hon flög ut. Jag minns att det var lite jobbigt att stå kvar på knä med ryggen mot henne och vänta på att få hålla henne men de skulle kontrollera henne lite och moderkakan skulle ut. När jag väl fick henne till mig var det så underbart! Hon tittade rakt på mig och jag fick en helt underbar direktkontakt. Stella stjärnöga var född.
Moderkakan gick det att få ut relativt lätt men att sy de tre stygn som krävdes efteråt var det värsta på hela förlossningen. Jag har hört det av andra förut men aldrig riktigt trott på det men det var verkligen hemskt. Stella ammade och jag fick eftervärkar och samtidigt skulle hon sy därnere där jag var så öm och känslig. Det gjorde så ont! Eftervärkarna var för övrigt ruggiga denna gång. De höll i sig en vecka och avtog väl lite för varje dag men när vi befann oss på BB fick jag både smärtlindrande tabletter, hade tens och fick akupunktur för att kunna slappna av.
Förlossningen var precis så som jag hoppats även om jag aldrig trott att det faktiskt skulle gå så smidigt. Jag och Jocke fungerade som ett team och det kändes verkligen att vi var väldigt förberedda båda två. Jag mådde väldigt bra efteråt och fick aldrig den baby blues som drabbade mig första gången. Vi slapp också amningsbekymmer, gulsotsbehandling, infektion etc. som gjorde det jättejobbigt för oss första gången. Det känns orättvist att förlossningar kan vara så olika men det känns värdefullt så här i efterhand att ha två så olika upplevelser.
Jag sa någon gång under förlossningen, delvis lustgaspåverkad J, att ”det här är ju kul, bara man slapp värkarna så skulle jag göra det ofta”.
Skrivet av: Ylva R
Jag är gymnasielärare, älskar bland annat att vara på landet, läsa, skriva, äta gott, åka berg-och-dal-bana, umgås med vänner och min familj.
Jag är intresserad av frågor som rör barn och "barnuppfostran" och försöker lära mig att ta hand om en trädgård och ett hus.
Jag lever med min man och våra två små barn.
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (
2005-11-04 14:55)
Betyg: 5
bra berättat:)
