Barnsidan - Min och Wilmas historia
Meny

Förlossningsberättelser > Min och Wilmas historia

Min och Wilmas historia

Publicerad: 2004-01-23
Jag kände av mina första förvärkar vid kl. 03.30 den 16:e september. Wilma var beräknad att komma den 15:e men det blev istället den 17:e.

Jag kände av mina första förvärkar vid kl. 03.30 den 16:e september. Wilma var beräknad att komma den 15:e men det blev istället den 17:e.

Jag trodde ju självklart inte att min förlossning skulle sätta igång inom loppet om bara några timmar, men så var det. Vid kl. 09.00 på morgonen den 16:e var jag in till MVC i Pajala en sväng för att kolla sså att allt stod rätt till. Bebisen mådde fint och jag var öppen knappt ½ cm. Lite besviken var jag, men Barnmorskan sa att hon trodde att jag skulle få åka in till Förlossningen antingen idag eller imorgon, utan tvekan. Med de beskedet i bakfickan gick jag ut till mamma och lillebror som satt och väntade på mig. Vi for iväg med lillebror till dagis och medan mamma lämnade av honom så räknade jag minuterna mellan värkarna som då var ca 8 minuter. Vi åkte hem till mamma en sväng, käkade lunch samtidigt som vi bestämde oss för att åka in till Förlossningen för att kolla läget. Eftersom det är en bit att åka så tänkte vi att det är bäst att vara på den säkra sidan, ifall det skulle sätta igång på riktigt. Vid den här tidpunkten så hade jag bara rätt svaga förvärkar som jag trodde skulle gå över, men tji fick jag!

Nångång vid 12-13 tiden kom vi då äntligen fram till Gällivare. Jag tyckte att mina värkar kändes förjävla mycket, men efter att ha legat med CTG i ca 30 minuter fick jag reda på att dom var rätt svaga om manjämför med hur dom skulle komma att bli. Hur som helst så mådde bebisen bra i magen och jag mådde rätt bra också om man bortser från att jag hade rätt ont. Jag var öppen 2 cm vid den här tiden. Barnmorskan som tog emot oss trodde inte att det var dags än på flera timmar, så hon skickade ut oss på promenad och sa att vi skulle vara tillbaka nångång vid middagstid. Jag och mamma tar bilen till Jysk, tänkte handla lite, men mina värkar börjar göra mer och mer ont och komma allt oftare. Vi åker alltså tillbaka till Förlossningen vid 14.15-tiden för att ta de lugnt. Barnmorskan säger att vi kan gå och dricka kaffe medan vi vilar lite. På väg till fikarummet var jag tvungen att ta tag i en fönsterbräda och andas genom värken. Barnmorskan tyckte att de verkade som om jag hade väldigt ont, så hon frågade om jag ville bada lite. Javisst, tyckte jag då jag har hört att de visst ska vara väldigt skönt mot värkarna. Vid 14.30 är jag i badet, känner mig som världens största säl i världens minsta bassäng, men rätt skönt var det. Mamma är med mig hela tiden, det känns väldigt tryggt.

Barnmorskan kommer in och säger till att jag kommer att få stanna här tills bebisen är ute, för nu verkar de ju vara på gång på riktigt, tycker hon. Mamma ringer till pappa och berättar hur läget är, och att han ska hämta Henrik från Korpis och komma hit med honom. Ungefär i samma veva som mina värkar etablerar sig, ca 15.30, så kommer min far och min sambo in till mig och mamma "badrummet". Jag ligger fortfarande och plaskar men de börjar göra så förbannat ont nu. Det sliter i nedre delen av ryggen, jag har aldrig varit med om någon liknande smärta! Det är nu ca 2 minuter mellan värkarna. Hoppar upp ur badet ca 15.50 och får en CTG påkopplad igen.

Ca 16.10 är jag öppen 4 cm, jag har så satans ont så jag begär nån slags smärtlindring. Barnmorskan föreslår Epidural, ryggbedövning, men jag är lite tveksam. Hon säger att jag kan få börja med Lustgas och om de hjälper så kanske jag inte behöver ryggbedövningen alls. Jag testar Lustgasen. Det är en mycket intressant upplevelse, man blir rätt illamående i början, men sen blir de bara skönt när man väl har vant sig. Gud så jag skrattade i början, allt var kul, speciellt den snälla tanten som kom in till mig och frågade om jag ville ha lite saft. Det gör ondare och ondare och jag beslutar mig för att jag MÅSTE få en Epidural lagd. Vid 17-tiden får jag nån slags dropp kopplad. Självklart sticker barnmorskan in kanylen lite halvgalet så de gör ont, de kommer senare att svullna upp i några dagar. Ajaj.

17.45 har jag fått min Epidural lagd, oj så skönt de var. All värk i ryggen försvann, men det gör fortfarande ont, men absolut inte lika ont som innan. Det kanske är meningen? Bara 5 min senare, alltså 17.50 går mitt vatten. Jag trodde jag hade kissat på mig, trodde att ryggbedövningen skulle göra så att jag inte kände att jag var kissnödig eller hur de nu var. Lite skamset sa jag till mamma att jag hade kissat på mig, hon kom och konstaterade att mitt vatten hade gått. "Coolt" tyckte jag. Var nu öppen 5 cm.

Kl. 20.00 är jag öppen 7 cm. Om jag inte minns fel så har jag fått nåt värkstimulerande medel p.g.a. att mina värkar var så korta.

22.30 stiger fosterljuden å lägger sig på 180-200 och de är inte alls bra. 22.40 tillkallas en läkare. Lilla Wilma har blivit så stressad i magen så hon bajsade så de började rinna ut mörkt fostervatten. Läget är nu ganska kritiskt å Wilma måste ut så fort som möjligt. Kl. 23.15 får jag börja krysta å min häx-barnmorska hjälper till genom att trycka på min mage. 23.50 applicerar Dr Frank en sugklocka på Wilmas huvud, och efter två dragningar är våran lilla prinsessa äntligen ute, kl. 00.02 den 17:e september 2003.

Wilma var riktigt slapp och blek när hon kom ut, p.g.a. att hon hade andats in bajs-fostervattnet, så det var lite bråttom med att få av navelsträngen, så Henrik fick tyvärr inte klippa av den. Jag fick upp henne på magen medan en barnmorska klippte av navelsträngen, och direkt efter det var barnläkaren tvungen att "återuppliva" henne, som dom kallar det. Det var väl egentligen ingen fara med henne när hon väl var ute, men man var ju orolig hur som helst. Jag tog en tupplur medan pappa Henrik satt och vakade över Wilma, höll henne i handen, han hade svårt att släppa taget.

Vid kl. 02.00 på natten fick jag flytta från Förlossningen till BB, men innan vi gick till vårt rum rejsade vi förbi Barnavdelningen för att titta till vårt lilla underverk. Hon var så söt och fin, trots alla slangar och dropp. Allt hade gått bra, och Wilma mådde bra trots en jobbig förlossning. Det var ju jobbigt, men jag längtar verkligen tillbaka ibland, man var ju verkligen i centrum av all uppmärksamhet under förlossningen.

Efter en vecka av observation fick vi äntligen komma hem, skööönt. Wilma kom alltså ut kl. 00.02 den 17:e september 2003. Hon var 54 cm lång och vägde hela 4241 gram. Idag blir Wilma 7 veckor och hon mår alldeles förträffligt bra.

Skrivet av: Martina
Är en ung mamma på 16 år, snart 17. Blev mamma 030917 till min älskade lilla Wilma, de bästa som hänt mig. Wilmas pappa heter Henrik, å vi bor ihop hela familjen i en liten 2:a mitt i Korpilombolo i Norrbotten. :) Kram, Martina å lilla Wilma


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiosex med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-30 05:28)
Betyg: 5
oj oj verkar som du hade det jobbigt, men grattis i eftrskott sådära..till Wilma


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook