Förlossningsberättelser > En liten bebis på 4610 g och 52 cm
En liten bebis på 4610 g och 52 cm
Allt gick smidigt även denna gång. Jag vaknade med värkar två nätter i sträck och var då uppe och tog Alvedon och försökte somna om. Värkarna varade bara i några timmar/natt, sen försvann det.
När värkarna startade i lördags kväll så var jag ute och målade lite fönsterplåt... Då var det mer oregelbundet och inte så ont, så jag tänkte att det var nog falskt alarm. Det kom och gick under kvällen. Fram emot 23 började det bli mer ont och jag la mig lite med en varm riskudde för att försöka vila lite. Tänkte att det nog var allvar den här gången ändå. Typiskt, jag som tänkte att man kunde få sova lite innan förlossningen den här gången. Även med Aron så blev det ingen sömn innan det var tajm att föda barn. Tur att vi hade sovit middag allihop ändå.
Vid 01 ringde vi min pappa som kom hit för att vakta Aron. Vi for in vid tvåtiden. Jag hade två värkar på väg in i bilen till förlossningen (resan tar ca 5 minuter). Väl inne på förlossningen registrerade inte CTG-kurvan en enda riktig värk på 20 minuter så jag trodde nästan att vi skulle få åka hem igen. Som skönt var så visade det sig att jag var öppen 6 cm redan, så det var ju bara att stanna kvar.
Vi fick varsin säng och Jerker somnade direkt. Jag knallade omkring lite och värkarna satte fart igen. Hängde lite över sängen och det kändes bättre än att ligga ner.
Vid 05 bad jag om lustgas och väckte Jerker. Den funkade mycket bättre den här gången än när Aron föddes. Jag drog den väl i rätt tid istället för att somna mellan värkarna som jag gjorde sist. När jag blev undersökt 40 minuter senare så hade det fortfarande inte öppnat sig mer. Suck! Då tog BM hål på hinnorna och satte en skalpelektrod på barnet och det hela satte lite mera fart.
Strax före 07 tänkte jag att en EDA inte skulle sitta fel, men då var narkosläkaren upptagen + att BM sa att jag kommer att få krystvärkar inom 10-30 minuter. Jag var öppen 8 cm då. Okej, tänkte jag, det ordnar sig ändå för det var inte helt outhärdligt. Lustgasen ökades på till 30/70 och den hjälpte rätt bra får jag säga.
Sen upplever jag det inte som om jag egentligen tog i och krystade någonting. Det där skötte kroppen om själv. Jag bara försökte följa med i krystvärkarna istället. 07.20 kom bebisen!
Det brände till och kändes som om jag sprack jättemycket framåt, men det visade sig vara fel. Jag fick lite stygn invändigt och ett utvändigt – helt okej!
I journalen står det; "Krystar ca 20 min och så föds en fin gosse. AS 9, 10,10" Det var Alfred Erik Hellström det!
Tweet
Tidigare kommentarer/betyg
När värkarna startade i lördags kväll så var jag ute och målade lite fönsterplåt... Då var det mer oregelbundet och inte så ont, så jag tänkte att det var nog falskt alarm. Det kom och gick under kvällen. Fram emot 23 började det bli mer ont och jag la mig lite med en varm riskudde för att försöka vila lite. Tänkte att det nog var allvar den här gången ändå. Typiskt, jag som tänkte att man kunde få sova lite innan förlossningen den här gången. Även med Aron så blev det ingen sömn innan det var tajm att föda barn. Tur att vi hade sovit middag allihop ändå.
Vid 01 ringde vi min pappa som kom hit för att vakta Aron. Vi for in vid tvåtiden. Jag hade två värkar på väg in i bilen till förlossningen (resan tar ca 5 minuter). Väl inne på förlossningen registrerade inte CTG-kurvan en enda riktig värk på 20 minuter så jag trodde nästan att vi skulle få åka hem igen. Som skönt var så visade det sig att jag var öppen 6 cm redan, så det var ju bara att stanna kvar.
Vi fick varsin säng och Jerker somnade direkt. Jag knallade omkring lite och värkarna satte fart igen. Hängde lite över sängen och det kändes bättre än att ligga ner.
Vid 05 bad jag om lustgas och väckte Jerker. Den funkade mycket bättre den här gången än när Aron föddes. Jag drog den väl i rätt tid istället för att somna mellan värkarna som jag gjorde sist. När jag blev undersökt 40 minuter senare så hade det fortfarande inte öppnat sig mer. Suck! Då tog BM hål på hinnorna och satte en skalpelektrod på barnet och det hela satte lite mera fart.
Strax före 07 tänkte jag att en EDA inte skulle sitta fel, men då var narkosläkaren upptagen + att BM sa att jag kommer att få krystvärkar inom 10-30 minuter. Jag var öppen 8 cm då. Okej, tänkte jag, det ordnar sig ändå för det var inte helt outhärdligt. Lustgasen ökades på till 30/70 och den hjälpte rätt bra får jag säga.
Sen upplever jag det inte som om jag egentligen tog i och krystade någonting. Det där skötte kroppen om själv. Jag bara försökte följa med i krystvärkarna istället. 07.20 kom bebisen!
Det brände till och kändes som om jag sprack jättemycket framåt, men det visade sig vara fel. Jag fick lite stygn invändigt och ett utvändigt – helt okej!
I journalen står det; "Krystar ca 20 min och så föds en fin gosse. AS 9, 10,10" Det var Alfred Erik Hellström det!
|
Skrivet av: Anna Hellström Glad!! |
Tweet
Tidigare kommentarer/betyg
2005-10-30 06:05
Betyg: 5
det gick ju bra ändå:), tyckte det lät som om du inte hade lika mycket jobb denna gången
Betyg: 5
det gick ju bra ändå:), tyckte det lät som om du inte hade lika mycket jobb denna gången
2003-09-06 09:51
Betyg: 4
Det var skönt att läsa om en normal födsel där barnet är stort. Födde en stor flicka på 4600gr förra gången under komplicerade former så jag har varit orolig inför den här stundande födsel för det här barnet är åxo stort.
Betyg: 4
Det var skönt att läsa om en normal födsel där barnet är stort. Födde en stor flicka på 4600gr förra gången under komplicerade former så jag har varit orolig inför den här stundande födsel för det här barnet är åxo stort.
Publicerad: 2012-01-04
Ännu mer i 'Förlossningsberättelser'
» Tunnelbana till förlossningen
» Vi klarade det tillsammans
» Med Inez ut i solskenet
» Glädjen att få hålla sonen överskuggade allt
» Vaddå, är det dax? tänkte jag
» Tvillingar med känsla för dramatik!
» Lilla Familjen Blom blir fyra
» När Tuva föddes - en förlossning med eklampsi och katastrofsnitt
» Värkarna startade precis efter tolvslaget
» Den luriga trean
» När Valdemar föddes 7/3-2006
» Wilgot var nära att födas i ambulansen...
» När Kalle kom till världen
» Walthers födelse den 3:e december 2005
» När lilla Maina föddes 1988
» När Finn kom till världen
» Ellen föddes med katastrofsnitt och var allvarligt sjuk
» Emilia och Elina
» Johans förlossningsberättelse
» Nu är han äntligen kommen, vår son!
