Barnsidan - Ellen föddes med katastrofsnitt och var allvarligt sjuk
Meny

Förlossningsberättelser > Ellen föddes med katastrofsnitt och var allvarligt sjuk

Ellen föddes med katastrofsnitt och var allvarligt sjuk

Publicerad: 2006-06-29
Min dotter föddes med katastrofsnitt för drygt tre år sen och det tog lång tid för mig att orka skriva om det men i höstas gick det och nu vill jag gärna dela med mig av det som hände oss:

Min dotter föddes med katastrofsnitt för drygt tre år sen och det tog lång tid för mig att orka skriva om det men i höstas gick det och nu vill jag gärna dela med mig av det som hände oss:

Min historia börjar med att jag fick ett sent missfall (i v16) och när det är så pass sent så blir det som en liten förlossning. Det hände hemma, gick mycket snabbt och var väldigt traumatiskt. Det är den värsta natten i mitt liv, när vi förlorade vårt första lilla barn. Efter missfallet blev jag väldigt dåligt bemött av nonchalanta läkare på KK, bl a glömde de att kalla mig till återbesök. Så jag fick en mycket allvarlig infektion i livmodern, höll på att dö och blev "hotad" med att jag kanske inte skulle kunna få barn efter detta.

Sen blev jag gravid igen, tack och lov, efter bara några månader. Jag hade en väldigt jobbig graviditet, både fysiskt och psykiskt. Sov dåligt eftersom jag drömde mardrömmar om att jag förlorade även detta barn på samma sätt, vågade knappt gå ut eftersom jag var rädd för att börja störtblöda osv. Jag fick foglossning redan i v8 och hade svårt att röra mig hela graviditeten och svårt att sova även av den anledningen. Gick till spec-MVC både för att hålla koll på infektioner (som antagligen var anledningen till missfallet) och för att prata med en BM om min förlossningsrädsla som jag fått efter missfallet. Jag var livrädd för att barnet skulle dö. Ju närmare förlossningen vi kom dess bättre kände jag ändå att jag hade kontroll över situationen och hyffsad kontroll över mina känslor. Det fanns anteckningar från spec-MVC i min journal så att personalen på förlossningen skulle känna till min historia och kunna bemöta mig på ett bra sätt.

Bf-dagen kom och gick och jag började må sämre och sämre. Vi närmade oss årsdagen för mitt sena mf och jag var skräckslagen igen för att förlora barnet. Jag sov knappt, kunde knappt röra mig pga foglossningen osv Det enda som kändes bättre var tankarna på förlossningen, jag var inte lika rädd längre. Klart att det skulle gå bra, bara förlossningen startade någon gång. Jag hade förberett mig ordentligt, övat andning och avslappning, läst massor om förlossning för att veta och kunna vara ordentligt förberedd. Två veckor efter bf var vi på första övertidskontrollen. Jag mådde jättedåligt, sov inte, hade väldigt ont i fogarna. Läkaren avfärdade mig, barnet mådde ju bra. BM bad mig att gå ut och gå så förlossningen skulle sätta igång. Efter att jag berättat att jag knappt kunde röra mig pga fogarna?!

Två dagar senare var vi på övertidskontroll igen. Nu var jag 17 dagar över tiden, och detta var på dagen ett år efter att vi förlorade vårt första barn. Jag hade värkar, men trodde inte att det var allvar eftersom jag hade haft regelbundna värkar flera timmar varje dag sen v35, utan att något hade hänt. Den här dagen mådde jag uselt, var helt slut och orkade inte kämpa längre. Så NU reagerar de på KK, jag ska sättas igång om inget hänt om några timmar. Tack och lov (så kändes det i alla fall då) hade jag öppnats nästan fyra cm några timmar senare och vi slapp igångsättningen. Detta var mitt på måndagen, och jag hade haft ganska jobbiga värkar sedan tidigt på morgonen. Vi fick gå ut och gå en liten runda, men kom tillbaka rätt snart eftersom värkarna tog i mer och mer och jag inte orkade vara ute längre. Jag var så himla glad, för jag tänkte att det skulle gå snabbt nu, när de första fyra cm gått så pass snabbt och det kändes ju hur värkarna tog i mer nu!

När de kollade mig efter tre timmar hade det inte hänt något mer. Jag blev riktigt deppig. Det är en sak att ha ont om det gör någon nytta, men när det verkar meningslöst... Vi fortsatte kämpa, jag rörde mig, dansade och hängde på min man när värkarna kom. När det började bli allt för jobbigt fick jag bada. Men efter en stund klarade jag inte av att ligga kvar, värkarna kom med två minuters mellanrum och var väldigt intensiva. Nu hoppades vi att det i alla fall skulle ha hänt något. Men nej, när de kollade igen, nästan tio timmar efter undersökningen som jag varit öppen fyra cm vid, så var jag fortfarande bara öppen fyra cm.
Deprimerande.

De beslutade att de skulle ta hål på hinnorna. De gjorde det och satte samtidigt skalpelektrod på barnets huvud, och gick sedan ut igen. Vid nästa värk ser jag hur det forsar ut mörk brungrönt vatten. Och jag blir alldeles iskall av rädsla, eftersom jag vet att det inte är ett bra tecken. Jag ringer på klockan och uskan kommer in. Jag frågar henne om fostervattnet, och hon bara avfärdar min rädsla. Trots att hon kände till min historia och visste om hur viktigt det var för mig att jag blev informerad om vad som hände. Trots detta så berättar de inte att fostervattnet är missfärgat, jag får upptäcka det själv. Och uskan vill inte svara på mina frågor, hon bara torkar upp och går sin väg igen. När hon har gått forsar det ut nya mängder av missfärgat fostervatten, och nu är jag rädd. Jag känner på mig att något inte är rätt. Gråter och ringer på klockan. BM kommer och försöker släta över. Jag säger att jag vet att det inte är ett bra tecken med missfärgat fostervatten. Hon håller med, men säger att de kommer ha extra koll på bebisen, och bl a övervaka bebisens EKG för att se att den har det bra. Jag känner mig lite lugnad.

Nu börjar värkarna bli riktigt vansinniga. Jag tänkte innan förlossningen, och förberedde mig på, att det troligen skulle göra vansinnigt ont. Men den smärtan som kom under förlossningen gick ju inte att föreställa sig i sina vildaste (mar)drömmar! Jag blev så förbannad på en BM som kom in och bad mig uppskatta min smärta på en skala där lägsta värdet var smärtfrihet och högsta värdet var den värsta tänkbara smärtan. Den värsta tänkbara smärtan är ju helt abstrakt och min tanke i den situationen var att smärtan jag upplevde då var många gånger värre än den värsta tänkbara smärtan jag kunnat tänka mig innan förlossningen.
Och eftersom jag redan nått en smärta som var så många gånger värre än jag trodde smärta kunde vara så antog jag att det kunde bli ännu värre, och alltså hade jag ännu inte nått den värsta tänkbara smärtan...

Jag får ingen vila. Även om värkarna har små pauser så har jag fruktansvärt ont även i pauserna. Det känns som någon kör in en kniv i ryggen på mig. (I efterhand får jag reda på att hon legat i vidöppen hjässbjudning och att detta kan ge just förlossningsförlopp som detta:
långsamt och med skarp smärta i ryggen även mellan värkarna.) Jag försöker slappna av och andas, men det går inte riktigt längre, det gör för ont. Jag börjar tappa verklighetskontakten.

Vid något tillfälle tittar uskan in och säger att jag kan använda lustgasen, ger mig masken och går ut igen. Hon visar ingenting, kontrollerar inte att jag kan använda den rätt, hon bara går ut. Jag har vansinnigt ont och vill gärna prova lustgasen, tar djupa andetag och försvinner. Allt blir grått. Men jag släpper ändå masken och kommer tillbaka, lite läskigt, och värst är det att när jag får i mig lustgasen kan jag inte längre parera värkarna och smärtan, jag blir som paralyserad av gasen. Provar två värkar till och i den tredje värken försvinner jag "på riktigt", allt börjar snurra, blir grått och svart.
Jag skriker rakt ut och börjar gråta hysteriskt. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Efter det vägrar jag befatta mig med lustgasen igen.

Värkarna blir ännu värre och jag kan inte längre hantera dem. Jag skriker bara rakt ut, och vid ett par tillfällen är jag på väg att trilla av sängen. Efter en stund kommer BM in och övertalar mig att ta EDA. Hon säger att ingen ska behöva ha så här ont, att det inte är rimligt. Och jag håller med, jag hade inte velat ha EDA i förväg, men nu skiter jag i allt. Jag vill dö, vad som helst, bara smärtan försvinner.
Det tar en liten stund sen kommer narkosläkaren. Jag blir ombedd att sitta på sängkanten med kutad rygg. Det är obekvämt och väldigt svårt att sitta still. Det gör ont när han sticker och jag rycker till.

"Du måste sitta still!" ryter han "Annars är det jättefarligt!"

BM sätter värkstimulerande dropp nu. På de fyra timmar som gått sedan de tog hål på hinnorna har jag bara öppnats ytterligare en cm, alltså sammanlagt fem cm.

En stund efter att EDAn är lagd blir det uthärdligt igen. Jag känner fortfarande värkarn, men smärtan i ryggen mellan värkarna är borta. Nu vill jag upp och röra mig. Jag ställer mig bredvid sängen och går runt lite, så långt sladdarna tillåter. Ganska snabbt kommer BM in och berordrar mig ner i sängen. Jag blir rädd, jätterädd. Bebisen mår inte bra. Under värkarn går barnets hjärtljud ner, mycket, och de vill inte återhämta sig ordenligt. När jag lägger mig på rygg blir det bättre. Men det gör ont att ligga på rygg, jag vänder mig till ena sidan. BM kommer inrusande. Tillbaka till rygg! Barnet mår inte bra när jag ligger på sidan. Men jag kan få prova ligga på andra sidan, oftast går det tydligen bättre på andra sidan. Nähä, det gick inte det heller. Jag måste ligga på rygg. Det är dessutom det som gör mest ont.

Under natten höjer BM det värkstimulerande droppet flera gånger, för att skynda på förloppet. Men varje gång hon höjer, måste hon nästan genast sänka igen, barnet mår inte bra av de starka värkarna. Hon sänker alltså en stund och ser att barnet återhämtar sig lite, och då höjer hon igen.
Barnet mår sämre och hon måste sänka. Så här håller det på under flera timmar.

När det närmar sig morgonen blir barnets kurvor på Ctgn dåliga, det är en stel kurva, och alldeles för höga hjärtljud. Det konstateras att jag har fått feber, så jag får febernedsättande och intravenös antibiotika.
Det tas blodprov på barnet och de är okej. Barnets puls går ner något, men är fortfarande alldeles för stel. Jag är rädd, jätterädd. Något är inte bra.

Från att jag är öppen åtta cm får jag inte längre någon EDA, de vill inte att jag ska vara bedövad när det börjar bli dags för barnet att komma ut. Vid sextiden på morgonen är jag nästan fullt öppen. Redan innan börjar de uppmana mig att försöka krysta. Jag kan inte, jag har ju inga krystvärkar! Men barnet behöver komma ut, det börjar bli stressigt i rummet och fler och fler kommer in till oss. Jag har ont igen, vansinnigt, fruktansvärt, alldeles sanslöst ont. Och jag är rädd. Ingen vill berätta vad som händer, de pratar bara över huvudet på mig.

Jag börjar få krystvärkar. Krystar allt vad jag kan. Jag är trött, jättetrött. Men jag jobbar allt vad jag kan, för barnet måste ut. Barnet mår inte bra. Fler blodprover tas. De får inte ut något blod, och måste ta om proverna. Stämningen är stressad, jag blir mer och mer rädd. Till slut, när jag krystat i tre timmar konstaterar de att barnet måste ut, det är bråttom. Hon ligger fortfarande ovanför spinae, men de beslutar sig ändå för att sätta en sugklocka, en hög klocka. Detta är i princip det ända någon säger till mig och min man under de sista timmarna

"Hon måste ut nu och vi kommer sätta en sugklocka och om det inte går blir det snitt."

Jag vill inte. Det gör så vansinnigt ont, och jag ber dem att snitta. De ignorerar mig. Nu är det tre läkare och tre eller fyra BM + flera uskor inne i rummet, sammanlagt drygt tio personer, rummet är fullt. De sätter en hög klocka, två personer lägger sig över min mage och jag blir uppmanad att krysta allt vad jag kan. (Som om jag inte redan gjort det i tre timmar...) Första värken följer hon med ner lite. Men sen går det inte. Hon fastnar. De drar ett par gånger till innan klockan släpper.
Smärtan när de försöker få ut henne med sugklockan är obeskrivlig. Det är ingen idé att försöka förklara. Givetvis får jag ingen smärtlindring, precis som under föregående vidriga timmar.

När klockan släpper säger någon av uskorna vid ctgn (de har vridit undan den så att jag inte ska se, vilket givetvis gör mig ännu mer orolig.) "Varför får vi inte in några hjärtljud?"

Sen går det väldigt fort. De tar sängen och springer. Det känns helt overkligt, som man var med i något tv-program... De springer genom korridoren, någon rusar före och håller en hiss. Ingen säger något till oss. Maken hänger med bäst han kan. Upp på operation, maken lämnas givetvis utanför. I själva verket går det väldigt fort, men det känns som en evighet. Jag har starka krystvärkar, och kan omöjligt ligga still så jag försöker dra upp benen mot magen. Någon trycker ner benen mot britsen och jag får nästa panik av detta. Mängder av människor arbetar runt mig. Jag är fullkomligt skräckslagen, säker på att vårt barn håller på att dö, eller redan har dött. Jag skriker "Snälla ta ut henne NU!!!"
Någon ger mig en mask framför ansiktet och säger "Andas djupa andetag i den här!" Jag andas, och somnar.

Mindre än sju minuter efter beslutet, kl 10.04, är hon ute, en våning upp i operationssalen. Min man får komma in till rummet utanför operationssalen och se på medan de arbetar med henne. Hon mår hyggligt när hon kommer ut, bättre än någon hade trott. APGar 6-7-7. Hon sugs rent, tvättas, gnuggas och får syrgas. Så fort de tar syret från henne blir hon blå. De beställer upp en kuvös från Neo och min man får hålla henne en kort sekund och lägga ner henne i kuvösen. Han följer med henne ner till intensivvården på Neo.

Jag kommer till uppvaket, där jag vaknar någon gång mellan elva och halv tolv. Jag har vansinnigt ont i magen, smärtan bränner till innan jag ens är riktigt vid medvetande. Jag förstår först inte vad som har hänt.
Sedan börjar jag förstå och jag lyckas påkalla uppmärksamhet. "Ojdå! Har du redan vaknat? Vi har inte hunnit ge dig smärtstillande..." Nejtack, jag märkte liksom det... Jag frågade efter Ellen, men fick inga svar.
Efter mycket tjat sa de att hon mådde bra. Jag var så lättad, så överlycklig. Låg där och föreställde mig hur min man satt med henne nere på förlossningen och väntade på att jag skulle komma. Jag funderade på vilka kläder han hade satt på henne osv, vi hade ju pratat om att det kanske skulle gå så här att jag blev sövd och han fick första tiden ensam med henne.

Efter ungefär en timme kommer min man upp till uppvaket. Han ser allvarlig ut, men jag uppfattar inte riktigt det, frågar ivrigt efter Ellen. Han berättar att hon ligger på Neo-IVA, att hon inte mår bra. Min värld rasar. Ellen hade fått ner det förorenade fostervattnet i lungorna och normalt sett är inte det någon större fara, de brukar återhämta sig snabbt. Men nu blev hon väldgit stressad under förlossningen, i många timmar kom tecken på att hon inte mådde bra och att hon blev stressad.
Men de valde att bortse från alla tecknen. Så Ellen fick mekoniumaspiration (kemisk lunginflammation). Hon kunde inte syresätta sig ordentligt och blev hela tiden sämre och sämre.

Min man försökte få personalen att ta mig vägen om Neo när vi skulle tillbaka till förlossningen, men det gick inte. Jag kom tillbaka till förlossningen och låg där timme efter timme. Maken sprang mellan mig och Neo med rapporter. Ellen blev sämre. Personalen på förlossningen kommer och berättar att jag fått en stor flicka, 4290g. Och hon har långa mörka ögonfransar. Jag blir arg och ledsen, varför vet de saker om mitt barn, när jag inte fått se henne själv än? När hon var sex timmar gammal fick jag komma in till henne som hastigast. De rullade in min säng på IVA till en öppen kuvös. Där låg en stor bebis, med alldeles mörkt hår. Jag kunde inte förstå att det skulle vara mitt barn. Hon hade fullt med slangar och sladdar överallt. Och hon andades krampaktigt. Hon låg helt stilla, reagerade inte på något, bara andades med krampaktiga rosslande andetag. Jag var så rädd, varje sekund trodde jag att hon skulle dö från oss. Jag fick klappa henne lite försiktigt och vi tog ett par bilder innan jag kördes tillbaka till förlossningen. Minuten efter vi lämnade IVA intuberades Ellen, lades i respirator och sövdes, hon orkade inte längre själv.

Tillbaka på förlossningen fick vi den festliga fikabrickan. Det är nog den bittraste fika jag har ätit. Där satt vi (ja, eller låg i mitt
fall...) och skulle fira att vi fått barn. Hade vi fått barn? Jag förstod ingenting, allting var bara overkligt, och för hemskt.

På kvällen får jag komma ner till Ellen på IVA igen. Sitter och tittar på henne, klappar henne lite försiktigt. Larmen tjuter hela tiden, och vi är så rädda att något ska hända. En läkare sätter sig ner med oss senare under kvällen och förklarar vad som har hänt och vad som kommer hända. Han säger att han hoppas att de ska klara henne, men han kan inte lova något. Det är väldigt sällan de får så svåra fall av mekoniumaspiration. Och då är vi ändå i Lund, hit skickas alla svåra fall från södra Sverige... Han berättar att hon ligger i respirator med 100% syrgas, men syresätter sig ändå inte riktigt bra. Han pratar om att koppla ur lungorna och lägga henne i ECMO, han pratar om någon gas man kan ge henne för att hjälpa lungorna... Vi ska inte ge upp hoppet än.

Den natten tvingas min man lämna oss på sjukhuset och åka hem. Trots att jag är ensam på mitt dubbelrum kan han inte få stanna. Jag blir ensam kvar, efter en fruktansvärd förlossning, jag kan inte röra mig själv och vår dotter kämpar för sitt liv på IVA, men han måste åka hem. Åka hem ensam, till en tom och ensam lägenhet. Det borde vara förbjudet att skicka hem en människa i den situationen!!

Jag ligger på BB, tillsammans med nyblivna mammor och nyfödda barn.
(Tack och lov lyckas vi undvika att det kommer in någon med barn på "mitt" rum). Det är tortyr att höra barnen skrika. Jag har aldrig hört mitt barn skrika. Tänk om jag aldrig kommer få höra hennes röst?

Nästa morgon mår Ellen lite bättre, hon behöver "bara" 97% syrgas i respiratorn. (Det är ca 21% syre i luften vi andas.) Det känns givetvis som ett steg i rätt riktning, men skräcken släpper oss inte och även om hon hela tiden blir lite bättre så är det verkligen två steg framåt, ett steg bakåt och ibland blir det minst fem steg bakåt...

Jag har mycket ont i snittet. De smärtstillande jag får hjälper inte särskillt bra. Men eftersom jag försöker vara nere hos Ellen så mycket som möjligt så verkar inte personalen på BB bry sig så mycket om mig. På något vis känns det som att jag inte är intressant. Jag har inte något barn hos mig, jag är ledsen och har ont, jag känner mig mest till besvär. En gång när jag ringer efter mer smärtstillande kommer någon och talar om att jag minsann inte kan få mer nu, för det var för kort tid sen jag fick sist. Och så går hon igen. Flera gånger ligger jag och gråter av smärta i sängen, kan inte röra mig för jag har så vansinnigt ont. När min man är där får han till sist nog och ringer efter personalen och berättar hur ont jag har. Då blir det bättre. Någon ber tom om ursäkt och menar att jag absolut inte ska behöva ha så ont. En underbar BM börjar ge mig mina tabletter i förväg så att jag kan ta med dem ner till Ellen och inte behöver ta mig upp till BB hela tiden för smärlindring.
Efter någon dag börjar jag få ont i huvudet. Det är en obeskrivlig huvudvärk som strålar ner i ryggen. Jag kan knappt röra mig, smärtan paralyserar mig och minsta lilla rörelse skickar iväg nya blixtar av smärta. Jag berättar för personalen, men de avfärdar det med att det antagligen beror på att jag hade en så lång och jobbig förlossning, det är nog träningsvärk? Jag får Citodon och det hjälper lite, men det blir ännu svårare för mig att orka sitta hos Ellen.

Tredje kvällen får jag hålla Ellen för första gången! Det är fasansfullt och underbart. Jag är hela tiden rädd att något jag gör ska vara farligt för henne. Hon har så många sladdar, slangar och apparater fästade vid sig att det tar en kvart att reda ut och lyfta över henne till mig.
Respiratorslangarna tejpas fast i mig och i stolen... Larmen tjuter hela tiden, syresättningen går upp och ner, och jag är nervös. Men det är ändå härligt, att få hålla sitt barn för första gången.

Fem dagar efter snittet blir jag utslängd från BB. Läkaren (som för övrigt inte ens träffat mig!) har velat skriva ut mig senast efter fyra dagar, men en BM lyckas få honom att gå med på att ha kvar mig till femte dagen. Jag har fortfarande ont, svårt att röra mig och den hemska huvudvärken är kvar. Nu ska jag bli utskriven och alltså bo hemma? Klara av att sitta hela dagarna på IVA? Trots att jag har så ONT att jag knappt kan röra mig, knappt kan sitta. Jag är arg, riktigt arg. Och i sista stunden, när vi står där med packade väskor så lyckas personalen på IVA ordna ett rum på Neo till oss. Där får vi sen sova ett par nätter till någon annan behöver det. (Rummen är främst till för ammande mammor som behöver amma sina barn på nätterna, eller som snart ska åka hem med sina barn.)

På sjunde dagen extuberas Ellen, och hon klarar sig utan respiratorn!
Hon får c-pap istället, och klarar sig emellanåt med bara syre i grimma eller tratt! Samma kväll har vi vår första riktigt stund tillsammans. Vi är ensamma på Ellens rum, personalen ger oss lite utrymme för oss själva. Ellen har börjat vakna till, hon tittar på oss!!! Och hon försöker amma! Lycka!

På nionde dagen klarar hon sig i princip utan extra syre och röntgenbilderna på lungorna ser mycket bättre ut. Nu behöver hon inte intensivvård längre och hon flyttar till en vanlig Neo-sal. Där är hon sedan ytterligare en vecka för att vara under uppsikt, bli ordentligt frisk, lära sig amma osv. Den veckan är för oss föräldrar nästan lika jobbig som den första, tack vare personalen... Vi får i princip inte röra Ellen. Hon ska endast ammas (amningtränas) på schema. Vi får inte ha henne i famnen, hon ska ligga i sin balja. Det spelar ingen roll om hon är ledsen och vill upp, visar att hon vill ammas. De pratar skit bakom våra ryggar för att vi försökt amma utanför schemat. Vi ger upp, vi är för trötta och tagna efter hela den här resan för att orka kämpa.

15 dagar gammal skrivs Ellen ut från Neo, hon är frisk!

Efter förlossningen har läkaren som var med sista timmen bett om ursäkt.
De har erkänt att de hanterade min förlossning felaktigt. Bl a trodde inte läkaren själv att det skulle fungera med en sugklocka (förutom att man överhuvudtaget inte _bör_ sätta så höga sugklockor...), de brukar inte sätta sugklocka i den situationen och normalt sett skulle jag tillfrågats. Men under min förlossning pratade ingen med mig, och mina önskemål ignorerades. Min BM övertalade läkaren att undvika snitt så länge som möjligt. Vilket var fullkomligt vansinnigt, och gav mig en fruktansvärt vidrig förlossning och höll på att kosta vår dotters liv.

Jag har också i efterhand fått reda på att den hemska huvudvärken jag hade i TVÅ veckor efter förlossningen var spinalhuvudvärk orsakad av EDAn. Detta borde givetvis personalen på BB insett, och det hade då funnits behandling för mig att få.

Jag fick en svår förlossningsdepression och drabbades av Post Traumatiskt Stress Syndrom pga det jag upplevde under förlossningen och Ellens tid på IVA/Neo. Drygt tre år senare har jag med hjälp av samtalsterapi mm lyckats komma tillbaka ganska bra.


Skrivet av: Caroline Elmér



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugo med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Anna Alingsjö (2016-04-12 07:18)
Vilken otroligt tuff resa ni har haft, hoppas du fick hjälp efter och att du mår bättre. Tack för att du dela med dig, den är värdefull! <3
Louise (2016-04-05 21:15)
Åh vad arg jag blir på inkompetent och ointresserad medicinsk personal som genom helt vansinniga beslut riskerar livet på sina patienter bara för att de är rädda att erkänna att de har fel! Jag är glad att lilla Ellen klarade sig!
Elsie (2015-08-24 05:17)
Hej! Har precis läst din gripande berättelse. Är helt tagen. Det är så läskigt att man märker att något är så fel men inte går någon respons från personalen. Det är som att luften går ur en och man inte kan säga ett pip trots att man vill skrika. Man inser inte vilket övergrepp man varit med om förrän efteråt. Det får mig att vilja anlita en förlossnings advokat typ, som är påläst om alla säkerhetsrutiner, vad som är tolerabelt o vad som är oacceptabelt, som kan ta bråken med personalen o säkerställa att man får bästa möjliga vård. Som kan doktorernas språk o kan stänga igen truten på dem o få dem att göra som man säger! Våra stackars män blir ju också traumatiserade och kan inte förväntas klara av att bråka hur mycket de än vill försvara oss.
Tack för att du delar med dig av din svåra erfarenhet. Hur mår du o din dotter idag?
Själv blev jag mamma till en multifunktionshindrad i februari 2013. Min blogg heter elfmom.blogg.se. Har precis börjat skriva, och det känns skönt. Skönt att kunna berätta ostört och inte behöva ta hänsyn till någons känslor, bara berätta den rena o skära smärtan. Ha det så bra! Kram från en mamma till en annan!
Susanne Kjellander (2015-03-22 14:47)
Tack för att du delade med dig kära du&#128536;stor kram till er
Rebecca (2014-11-15 11:50)
Hej Caroline! Detta är nog väldigt nyttigt för mig att läsa. Jag är så upprörd när jag läser din historia och upplevelse av förlossningen som "ska" vara en så bra upplevelse enligt alla... Jag jobbar på förlossning i Stockholm som undersköterska och när jag läser detta blir jag alldeles strl i kroppen. Jag ser framför mig hur allt gått till och självfallet är din förlossning behandlad med total respektlöshet och utan några som helst tankar till er som föräldrar och barn. Jag hoppas ni alla mår bra idag, jag kommer att ha dig och din berättelse med mig när jag går till jobbet. Tack för att du ville dela med dig.. Vet inte hur länge sedan detta skrevs men hoppas ni har det fint idag! &#128155;
lotta (2014-03-24 08:01)
Försöker själv bearbeta min "förlossning" och läser andras berättelser. Blir så förbannad. Trodde någonstans att det kanske bara var jag som upplevt sån jävla inkompetens och nonchalans. Men tydligen inte. Det är min sambos förtjänst att jag lever. Några fler barn kan vi inte få, men vi har en frisk dotter! Jävla idiotiska sjukvård. FY!
Irene Bjerkeryd (2013-07-23 23:37)
bästa caroline
tycker att det är fruktansvärd...det du varit med om, och din man också.
kan absolut inte förstå personalens nonchalans...det var visst på Lunds BB,eller
har på senaste tiden tappat tilltron till svensk sjukvård ...trots det,att alla påstår att "den är så underbar"....Igår såg jag dokumentären om ecmo på tv1.....såg du den? helt fantastisk.
läkaren kenneth palmér är ett helgon,tycker jag.
hoppas ellen mår bra..och du också.
eireen44
Marie (2010-07-07 14:29)
Varit med om exakt samma sak, förutom att min dotter inte fick infektion...
Sofie (2010-03-14 00:02)
Usch vilken fruktansvärd historia. Jag hoppas att jag aldrig behöver gå igenom samma sak med mina framtida barn. Hoppas du, Ellen och din man har de bra nu! Jag beundrar dig som kommit tillbaka efter detta! Lycka till med allt i framtiden. Kram till er
Alexandra (2009-12-01 21:59)
Vilken fruktansvärd historia! Känns otroligt att så många "misstag" kunde hända en och samma familj! Jobbar själv på Neo som sjuksköterska i en annan stad och kommer ta med mig din historia i framtiden. Man ska bli uppmärksammad och hörd! Bra kämpat!
Marie (2009-10-07 13:53)
Hej, För snart sju år sedan föddes min yngsta son med katastrofsnitt, när jag läser din historia blir jag så gripen och min egen kommer tillbaka igen. Tack för att du delade med dig.
Sara Waern (2009-10-06 18:47)
Hej

Jag har suttit här och läst din historia. Vad fruktansvärt. Det är verkligen svårt att förstå det ni har gått igenom. Skönt att allt gick bra i slut ändan och jag önskar er all lycka i framtiden. Kram Sara
Sofia (2009-05-19 12:17)
Så arg och ledsen jag blir av att höra din berättelse! Jag sitter själv och bara väntar på att något skall börja hända, BF om tre dagar. Har en kusin som sitter i rullstol efter att ha blivit smittad av herpes under förlossningen. Sambons kusin födde en son som dog efter 10 dagar, hon hade också grönt fostervatten, men ingen trodde på henne. Jag önskar att jag kunde gräva ner mig i en grop just nu och att någon gräver upp mig tillbaka när förlossningen är över. Jag är skitskraj att något sådant här skall hända, men jag försöker att hantera det på bästa sätt endå.
Önskar er all lycka i framtiden och hoppas att ni nu mår bra. Många varma kramar från Finland.
Caroline (2009-05-08 23:06)
detta påminner mig lite om min egna förlossning men min son var frisk men det var värre med mig jag blir så ledsen ch arg när jag läser detta hur f***n kan man behandla en förstföderska på det här sättet!!!???? eller föderska över huvudtaget!!!! hoppas verkligen att ni anmälde dom för sådär får det bara inte gå till....vet att det inte är lätt att ta ett sånt beslut när man e så omtumlad av allt annat som hänt!!! hoppas allt är bra med er idag å att du din man å ellen mår kanon...det var en riktigt gripande berättelse å det va inte en tår jag fällde...=)
mina (2009-02-26 02:06)
din artikel påminer om hur de var när jag födde min som . de va en av dom finast artiklarna jag läst på den här sidan .

ps glömde att säga lycka till med ellen och samtidigt passa på att önska dig en bättre lycka till nästa förlosning.
Hanna (2008-12-16 21:15)
Tårarna rinner längs mina kinder, och samtidigt blir jag så fruktansvärt arg! Hur kan någon behandla en föderska och nybliven förälder på det sättet?!
Själva lider vi av ofrivillig barnlöshet, men jag kan så väl föreställa mig all din rädsla under hela förlossningen, måste vara helt fruktansvärt! Det gör alldeles ont ända in i själen på mig att läsa din historia!

Hoppas och ber att ni ska få må bra idag, och hela tiden gå mot en ljusare framtid!
Kram!
Cine Derefeldt (2007-10-09 23:52)
Jösses! Och jag som trodde vi blev dåligt bemötta då jag fick min dotter -02. Men de du varit med om är ju ohyggligt, vidrigt ja rent av omänskligt... Jag hoppas att ni har styrkan och orken att anmäla läkarna för de låter som om de4t som skett bör utredas ordentligt så inte fler råkar ut för samma sak.

Då vår dotter Lucia föddes (Mälarsjukhuset i Eskilstuna) -02 så hamnade hon på prematuren, läkarna påstod att hon var tillväxthämmad?!? Fick inga bevis på det, hon var i ungefär samma storlek som jag, min bror, min halvsyster och min mor :D De hävdade även att hon inte orkade äta, jag hade ingen mjölk, den rann aldrig till. Så fort jag övertalat läkarna om att få testa nappflaska så klarade Lucia av att äta aldeles gallant. På 5:te dagen slängde BB ut mig och jag fick dagpendla till lassarettet och min dotter. Sådant suger verkligen. Som tuer var låg hon bara inne i 10 dagar totalt.
PaNi (2006-11-30 13:45)
Herregud...ska det finnas såna här människor i landstinget? Tycker detta är vidrigt =( Jag önskar er all lycka i framtiden. Mvh Patricia
Fi (2006-11-22 03:01)
Hej! Herre Gud vad jag tycker synd om er !!! Jag födde också min dotter i Lund (-02) och mina erfarenheter utav barnmorskorna är heller inget trevliga ... Jag hade förvisso en "mycket lätt förlossning" som de så fint uttryckte det... Jag är nu gravid igen och är nervös över att behöva föda ytterligare en gång i Lund. Jag hoppas att de har bättrat sig ! Kram till er och tack gode Gud för att allt blev bra till sist!!! =)
Sabina S (2006-08-30 17:08)
Förbannad, rakt igenom riktigt förbannad blir jag! Ledsen och uppgiven samtidigt. Hur kan det få gå till så? Hur kan en enda bli så felbehandlad av så många??! Jag hoppas att ni fått bra hjälp efteråt, att du trots den katastrofala starten nu kan njuta av din mammaroll - även om du aldrig kan få tillbaka de första dagarna...
Marika Westberg (2006-08-21 12:20)
Jag blir bestört och arg och så ledsen för er skull...jag hoppas att ni har orken och viljan, modet att skaffa ett syskon till Ellen en dag. Jag önskar er all lycka i framtiden och hoppas att ni alla mår bra!
kram Marika
Barnsidan (2006-07-22 21:44)
tack, tack, tack för att du vågar och vill berätta för oss om din vidriga förlossning och vad den ställde till med för din dotter och dig. det känns som du fått ett verkligt omänskligt bemötande, så jag hoppas innerligt att ni mår bra nu!

Gjorde ni någon anmälan?
Helena Sjöström (2006-07-21 22:56)
Jag blir så ledsen när jag läser din berättelse. Jag hoppas att ni mår bra. Massor av kramar till dig och din familj.
Adamsmamma (2006-07-13 15:24)
Gode Gud så fruktansvärt, jag hoppas verkligen att du kommer att känna dig hel igen Caroline och jag är så glad att det gick bra till slut.

Har du aldrig funderat på att göra en anmälan?

kram till er!
Andreas Runsö (2006-07-07 19:06)
Jag blev helt tagen av din berättelse. Hoppas ni har det bra nu.


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook