Förlossningsberättelser > Arons ankomst
Arons ankomst
På fredagen den 1 december hade jag gått över 11 dagar och var rätt less. Min syster som bor i Norrköping hann ringa flera gånger under dagen för att kolla om jag _verkligen_ inte hade några små värkar. Dom hade ju tänkt komma till Lidköping i helgen för att kolla på bebisen…
Jag gav mig ut på stan för att få lite gjort och för att röra på mig lite granna. Putsat fönster hade jag ju redan gjort på torsdagen och det hjälpte ju inte! När jag gick kände jag att det kom lite sammandragningar emellanåt.
Fram på eftermiddagen när jag kommit hem började jag äntligen känna att det kom värkar lite mer regelbundet. Jag bestämde att; ”nu är det tajm”! Jag vågade inte slappna av för mycket, eftersom jag inte ville att det skulle stanna av. Alltså gick jag inte och vilade utan stod och satt framför TV:n och höll koll på klockan. Det var ganska snart tio minuter emellan (runt fyrasnåret). Jerker kom hem och vi lagade spaghetti och köttfärssås. (Mättar bra och är lätt-spytt….haha.) Kollade på TV och packade klart väskan. Vi ringde även till syrran och meddelade att dom nog ändå kunde bereda sig på att åka till Lidköping på Lördagen.
När jag hade ca 3 minuter emellan ringde jag till förlossningen och meddelade att vi tänkte komma snart. Då hade klockan hunnit bli närmare tolv på kvällen. Jag satt en stund på en pall i duschen och tog det lite lugnt. Rakade nog benen mellan värkarna har jag för mig…. (nåt ska man ju roa sig med)
Tillslut tog jag mig upp för trappan till Jerker som satt vid datorn och spelade dataspel för att fördriva tiden. Vi åkte iväg och jag tänkte bara, ”måtte det inte avstanna nu då”. Det gjorde det inte. Jag hade två värkar i bilen och två på väg in på förlossningen. Det är 5 minuter till sjukhuset. Vi blev inskrivna kl 01.30
På ett rum fick jag sätta mig med CTG i en halvtimma. Kurvan var bra och värkarna regelbundna. Tog en Hibiscrub-dusch och fick krypa i en stor sjukhusskjorta och snygga trosor. Barnmorskan tyckte att jag kanske skulle ta något att sova på - lite Morfin kanske. Njaae, tyckte jag, för OM det skulle börja gå undan så hade jag inte alls lust att va groggy. Min syster födde ju båda sina tjejer på 4 respektive 2 timmar - från att inte ha varit öppen mer än 1 cm när dom kom in till förlossningen.
Jag var öppen tre cm och BM kände bebisens huvud och lite hår. Späääännnnande…snart kommer baby Hellström trots allt tänkte vi.
Vi bestämde att vi skulle försöka vila lite och jag fick en Alvedon + Akupunktur och en varm riskudde. Skönt. Jag vet inte hur mycket nålarna hjälpte - men vi slumrade ett tag i alla fall. Jerker somnade rätt bra och småsnarkade i en säng som dom rullat in till honom. Vid fyratiden var det inte så mycket mera sömn. Jag väckte Jerker (fick ropa på honom 2 ggr - fniss)
Jag blev inrullad på en förlossningssal och dom kopplade på CTG igen. Nu var jag öppen 4-5 cm. Vi var själva en del inne på förlossningssalen och blev till-tittade med jämna mellanrum. Jerker servade mig med Lypsyl och vatten emellanåt. Jag låg på sidan och småkikade lite på CTG-kurvan, men det kändes nästan bättre att blunda och istället känna efter när värkarna kom - istället för att kolla på apparaten. Värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och jag andades lustgas. Visst hjälpte den lite, men jag som är världsmästare på att sova somnade ju till mellan värkarna och börjande dra lustgasen lite väl sent… så effekten kunde väl ha varit bättre. Jag vaknade ju till och kastade mig på lustgasen när värken redan kommit igång. Låg och skakade och kunde inte slappna av ordentligt. Jerker hämtade filtar till mig. Vid ett tillfälle lossnade ena slangen till lustgasen och då märkte jag att den faktiskt hade fungerat rätt bra tidigare egentligen.
Vid halv sex var jag uppe på toa (utan resultat) och sen tog dom hål på hinnorna och vattnet skvalade ut. Nu var jag öppen 7-8 cm
Det var inte speciellt skönt att ligga på rygg som jag var tvungen att göra när jag blev undersökt. Det gjorde klart ondare då. Jag låg på sidan hela tiden istället. Sen fick jag nål + dropp och så kom jag på att jag nog ville ha en EDA ändå innan det blir för sent. Inte för att det gjorde riktigt outhärdligt ont än, men det gjorde ju ondare och ondare hela tiden. Jag tänkte, om det gör såhär ont nu, hur ont kommer det inte att göra sen då? Dessutom låg jag och spände mig så under värkarna.
Så kom anestesiläkaren vid halv sju. Han klev in och sa, ”Hej är det du som har det lite jobbigt här”? -Ja, sa jag och slängde mig efter lustgasen. När dom började göra i ordning för att sätta EDA:n så gick Jerker ut och drack kaffe. Vi hade bestämt innan att om jag skulle få sprutor och så, så kunde han gå om han ville.
När jag krupit ihop ”som en boll” som man ska inför EDA:n så kräktes jag. Ugh! Sen tog det inte lång tid förrän allt var frid och fröjd. Jag kände knappt när EDA:n sattes. Det pirrade till lite i benen bara. Läkaren stannade under några värkar för att kolla effekten = Kanonbra!
Jag kände att värkarna kom och att det tryckte nedåt, men det gjorde inte precis ont. Sen kunde jag ju ligga och slappna av utan att hoppa och skaka i sängen. Vid åtta gick jag upp på toa igen - med hjälp av gåbord. Inte för att jag var kissnödig, men BM tyckte att jag borde kissa innan det var dags att krysta. Jag var öppen 10 cm och det tryckte på rätt bra neråt är jag knallade till toa med gåbord och droppställning. När jag kom från toa så hade jag fortfarande inte kunnat kissa, så jag blev tappad. (bara 200 ml)
Nu hade dagpersonalen kommit och den nya BM var verkligen jättebra. Hon berättade vad som hände och vad som var på gång. Sen vid halv nio så låg jag på sidan och funderade på om jag kanske skulle krysta eller inte för det tryckte på rätt bra. Barnmorskan Britt-Marie och BM-eleven Pia skruvade upp ett benstöd så att jag kunde fortsätta att ligga på sidan. Jag låg himla bara där med benet uppe i stödet och började att krysta.
Konstigt nog har jag redan glömt hur ont det gjorde. Undra bara hur det hade känts om jag inte haft EDA:n - för ont gjorde det ju… Kvart i nio började jag krysta mer aktivt. Jag höll Jerker i handen och tog i som f-n när krystvärkarna kom. Jag hann krysta två gånger per värk. ONT gjorde det - men inte ondare än att jag stod ut. BM berättade precis hur och när jag skulle göra det ena eller det andra. Hon var verkligen jättebra!
Hon frågade Jerker om han vill kika när huvudet kommit ner så att det syntes. Jag började nästan skratta….. Nej, det ville han inte. Jag såg framför mig hur Jerker låg avsvimmad på golvet medan jag krystade :)
Däremot så kände jag efter och kände lite hår där nere på ett litet huvud. Sen kom en värk till. Jag tryckte på, hämtade luft och tryckte på igen. Nu kom huvudet ner en bit till och jag var tvungen att känna på bebisen igen. Hurra, snart ute! Helt klart var det en kick att känna att det snart var över.
Nästa värk ville BM att jag inte skulle trycka på utan bara flåsa. Det var jobbigt. Jag lät bli att krysta och flåsade för fullt. Flås, flås, flås, Joooobbigt! Äntligen var den värken över och vid nästa värk skulle bebisen ploppa ut. En värk till kom och jag tog i. Höll Jerker i handen hela tiden. UUUUuuuggghhh, aj, aj, aj, och slurp… så kom det en bebis utploppandes. Han skrek med en gång och när dom lyfte upp honom på min mage så stack jag ner handen och kände efter vad det blev. En grabb! Född klockan 09.22 på lördag morgon den 2/12 2000.
Jag sa till Jerker: ”Det blev en som inte har nåt namn” Vi fnissade båda två, för nu blev det ju ingen Tilde som var det enda namn vi hade. Lille namnlöse killen bajade direkt när han kom ut. Sen låg han på mitt bröst och gnydde under några handdukar medan BM och Pia fortsatte med sitt jobb. Jag kände mig ju liksom klar med mitt, men så var det ju dags att krysta ut moderkakan också. Det var enkelt som tur var. Ett litet krystande och så kom den ut.
Jag hade spruckit en del så dom kallade in en kvinnlig läkare för att kolla så att det var okej att BM-eleven sydde. Dessutom var det ett blodkärl som stod och läckte så det var visst lite trassligt. Det gick bra, men det kändes. Jag låg och sög lite lustgas under tiden. Aron (ja han fick ju ett namn till slut) hade ju kommit ut i honnör med ena handen uppe vid huvudet för att ta lite extra plats... Det tog en stund att sy, vi ringde lite föräldrar och syskon under tiden. Mamma som jobbat natten på lab kom upp och hälsade på när Aron säkert bara var en halvtimma gammal. Personalen undrade säkert vad mormor gjorde där redan…
Sen var det dags för vägning. Jag bara låg och väntade på dom där mackorna hela tiden för jag var ju så himla hungrig. Han vägde hela 4545 g, var 53 lång och hjässan var 36 cm.
Efter det fick dom för sig att jag skulle kissa igen. Inte så konstigt eftersom jag hade fått en del dropp. Det var ju lättare sagt än gjort. Jag kom inte ur sängen för jag var så himla yr efter att ha tappat ungefär en liter blod. Bäcken funkade ju inte heller, så det fick bli en tappning igen.
Nu var jag så hungrig att jag tänkte att ”om inte maten kommer snart så dööör jag” Klockan hade hunnit bli tolv redan. Då kom lunchvagnen inrullandes och vi blev erbjudna köttfärslimpa. Jajjamensan, ge hit! Vi åt både lunch och mackor. Jag åt både mina mackor + en av Jerkers. Snacka om att vara helt utsvulten!
Sammantaget tycker jag att allt gick väldigt smidigt. Det flöt på i lagom takt och jag tyckte inte att det var så fruktansvärt jobbigt som jag hade tänkt mig innan. Det gick lätt på något sätt även om det helt klart gjorde ont. Trots det tycker jag faktiskt att det var häftigt att föda barn och skulle gärna göra om det igen.
Lille gossen Hellström som var knölig i ansiktet, hade ljusbrunt hår och var lik pappa sov gott bredvid mig inne på BB på eftermiddagen. Jerker åkte hem och vilade.
Sen hade vi fullt upp i några dagar att komma på vad han skulle heta. Vi hade lyckats skrapa ihop några pojknamn som vi båda kunde tänkta oss, men hade ingen given favorit. Vi intervjuade personalen och presenterade våra tänkbara namn och så fick dom hjälpa till och rösta….
Tillslut blev det Aron Carl Hellström i alla fall.
Tweet
Tidigare kommentarer/betyg
Jag gav mig ut på stan för att få lite gjort och för att röra på mig lite granna. Putsat fönster hade jag ju redan gjort på torsdagen och det hjälpte ju inte! När jag gick kände jag att det kom lite sammandragningar emellanåt.
Fram på eftermiddagen när jag kommit hem började jag äntligen känna att det kom värkar lite mer regelbundet. Jag bestämde att; ”nu är det tajm”! Jag vågade inte slappna av för mycket, eftersom jag inte ville att det skulle stanna av. Alltså gick jag inte och vilade utan stod och satt framför TV:n och höll koll på klockan. Det var ganska snart tio minuter emellan (runt fyrasnåret). Jerker kom hem och vi lagade spaghetti och köttfärssås. (Mättar bra och är lätt-spytt….haha.) Kollade på TV och packade klart väskan. Vi ringde även till syrran och meddelade att dom nog ändå kunde bereda sig på att åka till Lidköping på Lördagen.
När jag hade ca 3 minuter emellan ringde jag till förlossningen och meddelade att vi tänkte komma snart. Då hade klockan hunnit bli närmare tolv på kvällen. Jag satt en stund på en pall i duschen och tog det lite lugnt. Rakade nog benen mellan värkarna har jag för mig…. (nåt ska man ju roa sig med)
Tillslut tog jag mig upp för trappan till Jerker som satt vid datorn och spelade dataspel för att fördriva tiden. Vi åkte iväg och jag tänkte bara, ”måtte det inte avstanna nu då”. Det gjorde det inte. Jag hade två värkar i bilen och två på väg in på förlossningen. Det är 5 minuter till sjukhuset. Vi blev inskrivna kl 01.30
På ett rum fick jag sätta mig med CTG i en halvtimma. Kurvan var bra och värkarna regelbundna. Tog en Hibiscrub-dusch och fick krypa i en stor sjukhusskjorta och snygga trosor. Barnmorskan tyckte att jag kanske skulle ta något att sova på - lite Morfin kanske. Njaae, tyckte jag, för OM det skulle börja gå undan så hade jag inte alls lust att va groggy. Min syster födde ju båda sina tjejer på 4 respektive 2 timmar - från att inte ha varit öppen mer än 1 cm när dom kom in till förlossningen.
Jag var öppen tre cm och BM kände bebisens huvud och lite hår. Späääännnnande…snart kommer baby Hellström trots allt tänkte vi.
Vi bestämde att vi skulle försöka vila lite och jag fick en Alvedon + Akupunktur och en varm riskudde. Skönt. Jag vet inte hur mycket nålarna hjälpte - men vi slumrade ett tag i alla fall. Jerker somnade rätt bra och småsnarkade i en säng som dom rullat in till honom. Vid fyratiden var det inte så mycket mera sömn. Jag väckte Jerker (fick ropa på honom 2 ggr - fniss)
Jag blev inrullad på en förlossningssal och dom kopplade på CTG igen. Nu var jag öppen 4-5 cm. Vi var själva en del inne på förlossningssalen och blev till-tittade med jämna mellanrum. Jerker servade mig med Lypsyl och vatten emellanåt. Jag låg på sidan och småkikade lite på CTG-kurvan, men det kändes nästan bättre att blunda och istället känna efter när värkarna kom - istället för att kolla på apparaten. Värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och jag andades lustgas. Visst hjälpte den lite, men jag som är världsmästare på att sova somnade ju till mellan värkarna och börjande dra lustgasen lite väl sent… så effekten kunde väl ha varit bättre. Jag vaknade ju till och kastade mig på lustgasen när värken redan kommit igång. Låg och skakade och kunde inte slappna av ordentligt. Jerker hämtade filtar till mig. Vid ett tillfälle lossnade ena slangen till lustgasen och då märkte jag att den faktiskt hade fungerat rätt bra tidigare egentligen.
Vid halv sex var jag uppe på toa (utan resultat) och sen tog dom hål på hinnorna och vattnet skvalade ut. Nu var jag öppen 7-8 cm
Det var inte speciellt skönt att ligga på rygg som jag var tvungen att göra när jag blev undersökt. Det gjorde klart ondare då. Jag låg på sidan hela tiden istället. Sen fick jag nål + dropp och så kom jag på att jag nog ville ha en EDA ändå innan det blir för sent. Inte för att det gjorde riktigt outhärdligt ont än, men det gjorde ju ondare och ondare hela tiden. Jag tänkte, om det gör såhär ont nu, hur ont kommer det inte att göra sen då? Dessutom låg jag och spände mig så under värkarna.
Så kom anestesiläkaren vid halv sju. Han klev in och sa, ”Hej är det du som har det lite jobbigt här”? -Ja, sa jag och slängde mig efter lustgasen. När dom började göra i ordning för att sätta EDA:n så gick Jerker ut och drack kaffe. Vi hade bestämt innan att om jag skulle få sprutor och så, så kunde han gå om han ville.
När jag krupit ihop ”som en boll” som man ska inför EDA:n så kräktes jag. Ugh! Sen tog det inte lång tid förrän allt var frid och fröjd. Jag kände knappt när EDA:n sattes. Det pirrade till lite i benen bara. Läkaren stannade under några värkar för att kolla effekten = Kanonbra!
Jag kände att värkarna kom och att det tryckte nedåt, men det gjorde inte precis ont. Sen kunde jag ju ligga och slappna av utan att hoppa och skaka i sängen. Vid åtta gick jag upp på toa igen - med hjälp av gåbord. Inte för att jag var kissnödig, men BM tyckte att jag borde kissa innan det var dags att krysta. Jag var öppen 10 cm och det tryckte på rätt bra neråt är jag knallade till toa med gåbord och droppställning. När jag kom från toa så hade jag fortfarande inte kunnat kissa, så jag blev tappad. (bara 200 ml)
Nu hade dagpersonalen kommit och den nya BM var verkligen jättebra. Hon berättade vad som hände och vad som var på gång. Sen vid halv nio så låg jag på sidan och funderade på om jag kanske skulle krysta eller inte för det tryckte på rätt bra. Barnmorskan Britt-Marie och BM-eleven Pia skruvade upp ett benstöd så att jag kunde fortsätta att ligga på sidan. Jag låg himla bara där med benet uppe i stödet och började att krysta.
Konstigt nog har jag redan glömt hur ont det gjorde. Undra bara hur det hade känts om jag inte haft EDA:n - för ont gjorde det ju… Kvart i nio började jag krysta mer aktivt. Jag höll Jerker i handen och tog i som f-n när krystvärkarna kom. Jag hann krysta två gånger per värk. ONT gjorde det - men inte ondare än att jag stod ut. BM berättade precis hur och när jag skulle göra det ena eller det andra. Hon var verkligen jättebra!
Hon frågade Jerker om han vill kika när huvudet kommit ner så att det syntes. Jag började nästan skratta….. Nej, det ville han inte. Jag såg framför mig hur Jerker låg avsvimmad på golvet medan jag krystade :)
Däremot så kände jag efter och kände lite hår där nere på ett litet huvud. Sen kom en värk till. Jag tryckte på, hämtade luft och tryckte på igen. Nu kom huvudet ner en bit till och jag var tvungen att känna på bebisen igen. Hurra, snart ute! Helt klart var det en kick att känna att det snart var över.
Nästa värk ville BM att jag inte skulle trycka på utan bara flåsa. Det var jobbigt. Jag lät bli att krysta och flåsade för fullt. Flås, flås, flås, Joooobbigt! Äntligen var den värken över och vid nästa värk skulle bebisen ploppa ut. En värk till kom och jag tog i. Höll Jerker i handen hela tiden. UUUUuuuggghhh, aj, aj, aj, och slurp… så kom det en bebis utploppandes. Han skrek med en gång och när dom lyfte upp honom på min mage så stack jag ner handen och kände efter vad det blev. En grabb! Född klockan 09.22 på lördag morgon den 2/12 2000.
Jag sa till Jerker: ”Det blev en som inte har nåt namn” Vi fnissade båda två, för nu blev det ju ingen Tilde som var det enda namn vi hade. Lille namnlöse killen bajade direkt när han kom ut. Sen låg han på mitt bröst och gnydde under några handdukar medan BM och Pia fortsatte med sitt jobb. Jag kände mig ju liksom klar med mitt, men så var det ju dags att krysta ut moderkakan också. Det var enkelt som tur var. Ett litet krystande och så kom den ut.
Jag hade spruckit en del så dom kallade in en kvinnlig läkare för att kolla så att det var okej att BM-eleven sydde. Dessutom var det ett blodkärl som stod och läckte så det var visst lite trassligt. Det gick bra, men det kändes. Jag låg och sög lite lustgas under tiden. Aron (ja han fick ju ett namn till slut) hade ju kommit ut i honnör med ena handen uppe vid huvudet för att ta lite extra plats... Det tog en stund att sy, vi ringde lite föräldrar och syskon under tiden. Mamma som jobbat natten på lab kom upp och hälsade på när Aron säkert bara var en halvtimma gammal. Personalen undrade säkert vad mormor gjorde där redan…
Sen var det dags för vägning. Jag bara låg och väntade på dom där mackorna hela tiden för jag var ju så himla hungrig. Han vägde hela 4545 g, var 53 lång och hjässan var 36 cm.
Efter det fick dom för sig att jag skulle kissa igen. Inte så konstigt eftersom jag hade fått en del dropp. Det var ju lättare sagt än gjort. Jag kom inte ur sängen för jag var så himla yr efter att ha tappat ungefär en liter blod. Bäcken funkade ju inte heller, så det fick bli en tappning igen.
Nu var jag så hungrig att jag tänkte att ”om inte maten kommer snart så dööör jag” Klockan hade hunnit bli tolv redan. Då kom lunchvagnen inrullandes och vi blev erbjudna köttfärslimpa. Jajjamensan, ge hit! Vi åt både lunch och mackor. Jag åt både mina mackor + en av Jerkers. Snacka om att vara helt utsvulten!
Sammantaget tycker jag att allt gick väldigt smidigt. Det flöt på i lagom takt och jag tyckte inte att det var så fruktansvärt jobbigt som jag hade tänkt mig innan. Det gick lätt på något sätt även om det helt klart gjorde ont. Trots det tycker jag faktiskt att det var häftigt att föda barn och skulle gärna göra om det igen.
Lille gossen Hellström som var knölig i ansiktet, hade ljusbrunt hår och var lik pappa sov gott bredvid mig inne på BB på eftermiddagen. Jerker åkte hem och vilade.
Sen hade vi fullt upp i några dagar att komma på vad han skulle heta. Vi hade lyckats skrapa ihop några pojknamn som vi båda kunde tänkta oss, men hade ingen given favorit. Vi intervjuade personalen och presenterade våra tänkbara namn och så fick dom hjälpa till och rösta….
Tillslut blev det Aron Carl Hellström i alla fall.
|
Skrivet av: Anna Hellström Glad!! |
Tweet
Tidigare kommentarer/betyg
2005-10-30 06:03
Betyg: 5
trevlig historia, och bra lösning på namnbekymret, tycker det var en superbra lösning:)
Betyg: 5
trevlig historia, och bra lösning på namnbekymret, tycker det var en superbra lösning:)
2003-06-13 21:28
Betyg: 5
Jättebra skrivet!
O en sööt liten bebis!!
Betyg: 5
Jättebra skrivet!
O en sööt liten bebis!!
Publicerad: 2012-01-04
Ännu mer i 'Förlossningsberättelser'
» Tunnelbana till förlossningen
» Vi klarade det tillsammans
» Med Inez ut i solskenet
» Glädjen att få hålla sonen överskuggade allt
» Vaddå, är det dax? tänkte jag
» Tvillingar med känsla för dramatik!
» Lilla Familjen Blom blir fyra
» När Tuva föddes - en förlossning med eklampsi och katastrofsnitt
» Värkarna startade precis efter tolvslaget
» Den luriga trean
» När Valdemar föddes 7/3-2006
» Wilgot var nära att födas i ambulansen...
» När Kalle kom till världen
» Walthers födelse den 3:e december 2005
» När lilla Maina föddes 1988
» När Finn kom till världen
» Ellen föddes med katastrofsnitt och var allvarligt sjuk
» Emilia och Elina
» Johans förlossningsberättelse
» Nu är han äntligen kommen, vår son!
