2 månader för tidigt kom Filip till världen
Publicerad: 2012-01-04
Ja, sonen anlände den 5 Maj, lite mer än två månader för tidigt! Först i "Juligruppen" var han. Jag på sjukhus den 7 April för att jag hade högt blodtryck och tillväxten var dålig på barnet. Mellan de två första tillväxtkontrollerna hade han ökat ca 110 gram, men mellan andra och tredje kontrollen hade han bara ökat 60 gram. Då tyckte läkarna att det var bättre att han fick komma ut och växa till sig i stället. Jag fick ju havandeskapsförgiftning till slut och hade ganska gott om äggvita i urinen. Jag hade blivit förvarnad av läkarna om att det nog snart skulle vara dags, men efter tillväxtkontrollen så kom läkaren på eftermiddagen och sa att nu plockar vi ut barnet i morgon! Runt 10-11 på förmiddagen skulle det vara min tur!
Eftersom han låg i säte och jag var rätt trött efter allt vilande samt att min kropp var ganska medtagen av havandeskapsförgiftningen så fick det bli kejsarsnitt. Dagen D kom och jag förbereddes för snittet.
Strax före 11 kom dom och hämtade oss till operation. Jag låg där och allt var i stort sett färdigt för bedövningssprutan när dom sa att vi nog "fick vänta lite" för det hade kommit in en mamma som det behövdes göras ett akutsnitt på för att rädda barnets liv. Så vi fick åka upp på avdelningen igen, men fick besked om att det nog bara skulle ta en timme eller så innan det var vår tur igen. Det kändes ju såklart lite snopet, men det var ju inget att göra åt. En timme blev till två timmar....två blev till tre....till slut kom en läkare som berättade att eftersom det var fredag eftermiddag så gick nu narkosläkarna på jour och hade alla operationer att ta hand om, inte bara de på KK. Det hade dessutom då kommit in ett larm om en MC-olycka som dom inte visste hur allvarligt det var med och som kanske behövdes opereras först. Vänta igen alltså!
Ungefär 16:45 kom dom in igen och sa att nu höll dom på att förbereda för mitt snitt och skulle snart komma och hämta oss. "Snart" blev en timme senare och jag rullades återigen ner till operation.
Jag skulle vara vaken hade jag bestämt och skulle få spinalbedövning i ryggen. Det är ingen kul spruta att få kan jag säga er! Om ni ska få det, så begär lokalbedövning! Tre gånger fick dom sticka mig, för jag hade så mycket ödem i ryggen att det var svårt att hitta rätt. Tredje gången la dom lokalbedövning först. När en kvart hade gått så hade bedövningen fortfarande inte tagit så dom fick söva mig trots allt, och då fick inte Kent vara med heller.
Kl 18:50 kom han ut! Han skrek inte, var mycket trött och kunde inte andas själv i början. Han fick syrgas och sögs ren i näsa och mun. Efter ca 10 minuter piggnade han till, men fick andningsstöd några timmar. Han lades i kuvös och rullades in på intensivvården.
Själv var jag totalväck! Jag var ju fastande sedan midnatt, hade både ryggbedövning och narkos och sedan fick jag två smärtstillande sprutor (starka) + en stolpilla smärtstillande däremellan! Tror aldrig att jag varit så neddrogad som då....visste knappt vem jag var eller var jag var.
De rullade in mig till honom vid midnatt, men jag orkade då knappt hålla ögonen öppna för att kunna titta på honom så det blev bara en femminutersvisit. Nästa dag var jag fortfarande yr och konstig, men upp skulle jag! Det hade jag bestämt! Resultatet av första försöket blev att jag svimmade! Det kom tydligen ut en stor blodklump när jag reste mig upp och det var väl det som var orsaken. Det var bara att lägga sig ner och försöka igen lite senare. Framåt eftermiddagen kom jag upp och väldigt darrig rullades jag ner i rullstol till honom.
Dom plockade slang efter slang på honom under den första veckan och han klarade sig jättebra! Det enda han hade ett tag var sonden och alla övervakningselektroder. Efter lite mer än en vecka flyttades han till en annan avdelning och där bodde han tills han blev utskriven i slutet på Juni. Åt som en häst både gjorde och gör han fortfarande, och han klarar sig fortfarande bra.
Han är vår prins.
