Wilgot var nära att födas i ambulansen...
Publicerad: 2007-03-12
... men jag lyckades knipa till vi kom ín till förlossningen i Mora.
Det hände den 15/9-06...
Vaknade i 02.30 natten mot fredag av en värk... Sen kom värkarna med ca fyra minuters mellanrum i en och en halv timme. Då väckte jag mannen (kl 04.00) och sa till honom att jag hade ont i magen. Han förstod inte att jag hade värkar, det gjorde inte jag heller riktigt. Satt hemma och läste på under tiden jag hade värkar, var rädd att det skulle vara förvärkar för det gjorde inte så jätteont när de kom. Stod på på flera sidor på internet att när man har värkar så VET man om det, och då kände jag att jag inte riktigt visste. När jag först vaknade av värken så kände jag ju att NU är det dags, men eftersom tiden gick blev jag osäker...
Men eftersom värkarna var så regelbundna så ringde jag in. Bm sa att - ja men då vill den väl ut snart då... gå och ta en dusch och kom in om det inte går över. Vi har ca 10 mil in till BB så jag ville inte åka i onödan samtidigt som jag inte ville vänta för länge heller.
När jag skulle duscha märkte jag att det kommit lite blod i trosorna så jag ringde in och frågade om jag skulle strunta i duschen och åka ändå, men det tyckte hon inte. När jag stod i duschen så hade jag ganska jobbiga värkar och vattnet gick. Sen så var det som att alla värkar blev mycket värre. Tror vi började åka vid 04.50, då ringde jag mina föräldrar och bad dem åka till lägenheten och hämta hunden.
Jag kunde inte prata mer än max en minut för värkarna blev bara tätare och tätare. Sa till min man att så här täta ska de inte vara så här tidigt...sen när jag satt där i bilen så kände jag plötsligt att jag ville börja krysta. Mitt ute i skogen så kände jag att han ville ut. Det var så hemskt, jag skrek åt min man att stanna bilen för bebisen ville verkligen ut. Min man ringde förlossningen och de bad oss att genast ringa ambulans.
Åh vilken väntan det var på att ambulansen skulle komma.. jag ville att vi skulle ha bilen stilla och att min man skulle vara beredd på att förlösa mig, men min man insisterade på att vi skulle fortsätta att köra och möta upp ambulansen. Hela tiden så hade han telefonkontakt med ambulansen, förutom under en sträcka då mottagningen bröts. Fy vad det var hemskt.
Jag kände mig helt utelämnad där ute i skogen.. Efter ett tag (vet inte hur länge - kanske 15 min) mötte ambulansen upp oss och jag kastade mig in i den, de hann inte ens få ut båren innan jag halvnaken var på väg springandes mot dem. Ambulanspersonalen sa att de skulle köra en etta (alltså full fart med blåljus) sen sa de till min man att han skulle köra lungt efteråt. Som tur var gjorde han inte det!!!
I ambulansen pratade de med förlossningen och kvinnan som satt med mig i ambulansen tittade om jag var öppen, först när hon tittade när jag inte hade någon värk så sa hon att jag inte var öppen så mycket, kanske bara 3-4 cm, jag förstod att hon hade fel men orkade inte argumentera.. Sen när hon tittade när jag fick en värk så såg hon huvudet och då fick hon lite smått panik. Vi körde som galningar mot förlossningen.
När vi kom in till akuten och de öppnade dörren så fick jag se min man komma in med alla våra väskor hängande över sig. Åh vilken lycka, jag trodde han skulle missa sin sons födelse. Han har berättat efteråt att jag log stort när jag såg honom, minns det inte själv men minns hur glad jag var.
Barnmorskan stod nere på akuten och tog emot oss, hon sa att jag inte skulle behöva föda där nere utan att vi skulle hinna upp till förlossningen. I hissen på väg upp var ambulanspersonalen också med tror jag... jag hade tydligen skämtat där i hissen också, fast minns inte det heller...
När vi kom upp till avdelningen så sprang vi in i den närmaste förlossningssalen och så fort över från båren till sängen. Jag hade hellre fött precis där jag låg men de sa åt mig att byta. Så fort jag lade mig på sängen så sa bm att jag nu äntligen skulle få krysta istället för att hålla inne honom. Det var så skönt att veta att jag inte skulle behöva föda min son ute i skogen utan att jag var bland människor som kan sin sak. Fick först stå på knä, men det fungerade inte alls för jag fick så ont i ryggen, så jag satte/lade mig i gyn ställning istället och det var mycket lättare.
Min sons hjärtljud sjönk plötsligt kraftigt så det var bråttom att få ut honom, en undersköterska försökte ge mig en spruta i handen som skulle påskynda utdrivningen men hur lätt är det att ligga still när man vill och måste krysta ut sin son? Inte så lätt, så hon fick inte alls i mig det jag skulle ha. Men jag krystade ut honom ändå. På tredje krystvärken kom han ut. Åh vilken lycka.
Det blev ingen som helst smärtlindring men tydligen så klarade jag av det ändå. Även om jag för allt i världen önskar att jag hinner in och få det nästa gång.
Vi var innen på förlossningen i 10 minuter. 06:15 föddes han. 3 tim och 45 min från första värken.
Skrivet av: happiest
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
Cine Derefeldt (
2007-10-10 11:14)
Himmel, vilken snabb förlossning... Snabbast för mig var då vattenavgången kom vid 22:05 och Jojo föddes 5:09
Åsa Norlander (
2007-04-12 10:58)
Jag förstår att det känns otäckt att inte ha kontroll, men tänk vad stark du är som klarade hela värkarbetet själv!!! Vi har bara 10 min till BB, hann vara där i en kvart inför min andra förlossning. Jag var också lite orolig över att få föda själv hemma, men med facit i hand är jag jättenöjd!!
