Barnsidan - Så gick det till när Andrea kom till världen
Meny

Förlossningsberättelser > Så gick det till när Andrea kom till världen

Så gick det till när Andrea kom till världen

Publicerad: 2004-10-20
"Och där! Där var den, en värk! En svag en, men en värk!"

Jag hade redan ett par veckor innan bestämt att den 24 juli skulle jag föda, så jag tackade nej till lillsyrrans kalas med motiveringen att jag skulle föda barn då. Inte för att jag trodde speciellt mycket på det, men det verkade vara ett bra datum. Snyggt dessutom, 040724. :o)

Det blev fredag, dagen före min ”planerade” förlossning och jag hade inte haft en enda känning på hela veckan. Inte ens det minsta sammandragning, så jag förberedde mig mentalt på att få vara gravid ända till jul. På kvällen parkerade vi framför tv:n för att se på Batman, filmen som Liam sett fram emot hela dagen.

Och där! Där var den, en värk! En svag en, men en värk! Kollade på klockan, 21.20. är det på gång nu tro? Jag blev så till mig så jag hade inte ro att sitta still och titta på film, utan jag började plocka runt lite smått i väntan på nästa. Det kom några värkar med 7-10 minuters intervall. Jag la mig på soffan för att blunda en stund. För att samla krafter för att orka koncentrera mig senare om det behövdes. Än trodde jag inte riktigt på att det verkligen var dags. Värkarna lugnade ner sig medan jag låg på soffan. Inte en värk på 30 minuter, så jag tänkte att det var väl förvärkar då.

Men nej, så fort filmen slutat började de komma igen. De hade tilltagit i styrka också, så jag fick koncentrera mig på andningen. In genom näsan, ut genom munnen. Pust och flås. Den tekniken fungerade faktiskt den här gången! Vi gick och la oss, men jag blev inte långvarig i sängen. Hade väldigt svårt att ligga still när värken kom, dessutom ville jag varken störa mina sovande gubbar eller bli störd själv. Jag behövde få koncentrera mig och få röra på mig.

Så där knatade jag runt i trädgården, i sommarnatten. Det var bara jag, värkarna och den lilla som snart skulle komma. Det kändes som vi var alldeles ensamma i världen.

Jag satte mig ner mellan värkarna för att inte trötta ut mig. Försökte hålla koll på tiden. ”…01.37, 01.37, 01.37…värk igen, gå, gå, gå! Vad fan var klockan sist då…Var det 3 minuter? Eller 5? Äh, skräp!!...01.45, 01.45…” Det gick inge bra.

Någon gång mellan 2 och 3 på natten började jag kräkas vid de starkare värkarna. Så nu fick vi sällskap i mörkret. Av hinken. Efter några värkars travande med hinken i handen gick jag och la mig på soffan istället. Behövde sova. En stor kudde under huvudet och en stor under benen. Skööönt! Collegeblock och klocka på magen, var tvungen att skriva upp tiden för värken för komma ihåg. Kunde somna mellan värkarna. Nu ville jag inte föda barn längre. Nu kunde värkarna få ta paus och fortsätta om ett par dagar så jag fick vila.

Nicklas kom upp vid 4 snåret för att kolla hur det var med mig. Han undrade om han inte skulle ringa sin mamma så vi kunde åka in. Jag ville inte. Värkarna var ju fortfarande oregelbundna. Det kunde komma 2-3 värkar direkt efter varann, sen dröjde det 3 minuter till nästa, den efter tog 12 minuter på sig att komma. Och så höll det på. Jag var rädd för att bli utskrattad på förlossningen. Jag var ju för sjutton omföderska, borde väl veta när det är på riktigt. Värkarna ska ju vara regelbundna! Dessutom skulle de säkert gå över bara jag fick vila. En timme senare kunde jag inte hantera värkarna alls längre. Kräktes vid varje topp, skakade och kunde inte slappna av alls. Men fortfarande tog jag det hela med ro. Hade inte alls bråttom till förlossningen. Nicklas hade somnat igen, så jag väckte honom och bad han ringa till sin mamma och förlossningen. Nicklas mamma kom för att ta hand om Liam och Nicklas tyckte att vi kunde åka. Åk själv! Jag ska vara kvar här och sova, tänkte jag. Var inte alls sugen på att röra mig en millimeter ens! Men vi åkte.

Var på förlossningen 06.56. Vi fick komma in på ett förlossningsrum direkt. Rum nr 3. Bytte om och fick ligga med CTG. Bm kommer in strax efter. Sköterskan som tog emot mig hade bett henne skynda sig, för hon hade tyckt att jag hade det så jobbigt. Öppen 7 cm. Wow! SÅ mycket!?! Haha, det blir bebis i eftermiddag tänkte jag och bad om EDA. Det var lite i senaste laget för den, så bm föreslog PCB istället och lustgas medan den förbereds. Jag tar vad som helst, men inte lustgas! Jag ville inte riskera att må ännu mer illa, för kräktes, det gjorde jag så det räckte. Det gick åt den ena spypåsen efter den andra. Vilken tur att Nicklas hade vanan inne som ”påshållare” sen förra gången. ;o)

Jag fick dropp, hinnorna togs och en elektrod sattes. Jag tyckte att de var där nere & grötade hela tiden… Läkaren kom in och gav mig pcb:n. Det var det värsta jag varit med om. Sprutorna kändes inte alls, men att behöva ligga i gynställning gjorde, de redan alldeles för intensiva, värkarna hundra gånger värre. Det var helt i onödan visade det sig… Läkaren gick och bm förklarade att det tar en stund innan jag känner nån verkan av smärtlindringen. Visst, visst, lämna mig ifred nu…

Då kändes allt konstigt. Värken som var påbörjad försvann tvärt och allt kändes bara fel. Fel, fel, fel! Såhär ska det inte vara! Så var det inte sist! Jag kände inte alls igen det där. Ett sånt tryck. Herregud vilken kraft! Jag, min jäkla nöt, fattade inte att det var en krystvärk så jag höll emot med allt jag hade. Vilket inte var i närheten av tillräckligt, det gick inte att kämpa emot, jag hade inget att säga till om det utan var tvungen att ge efter. Bm, som hade varit på väg ut redan vid mina fötter och försökte få mig att ligga kvar på rygg. Men nej, det ville jag inte. Ville ligga på sidan, det kändes som det enda rätta. Krystade 5-6 gånger på varje värk och Nicklas var snabb med vattenflaskan i pauserna. Ändå vågade jag inte ge allt. Det fanns nämligen något i det här som jag kände igen. Det där förfärliga skavandet. Och jag visste att trycker jag på ordentligt, så spricker jag. På uppmaning av bm, gav jag ändå vad jag orkade. Tror att jag t o m bet Nicklas i handen. :o) Och mycket riktigt, jag fick ”skavsår” som behövde sys.

Precis som jag hade bestämt i förväg, lördagen den 24 juli 2004, klockan 07.50 kom alltså vår lilla gumma ut. Efter 38 veckors väntan, 10 timmars värkar och 5 minuters krystande fick vi en otroligt vacker liten Andrea.

Skrivet av: Kirsi B
Jag är en lycklig blivande tvåbarnsmamma. Gift med Nicklas sedan drygt 1,5 år. Vi är särbo, så jag har Liam hos mig varannan vecka. Eller rättare sagt, hela familjen bor här varannan vecka & hos Nicklas varannan vecka. :) Jag studerar till IT-samordnare. Har 1 år kvar men vi får se hur det blir i höst, om jag fortsätter eller inte. Min stora passion är grafik & hemsidor. Sömnad, heminredning & matlagning/bakning tillhör också mina intressen. Skapande av olika slag med andra ord. :)


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugoåtta med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-10 13:37)
Betyg: 5
får ju lov att säga att det gick snabbt ändå ju:) grattis


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook