Precis som det ska vara - en alldeles egen förlossning
Publicerad: 2004-11-25
..."och jag smiter in med ett stort, glatt leende på läpparna. Han frågar nyfiket vad det är med mig och jag berättar vilken dag det är"..
Den tredje kvällen efter den beräknade förlossningsdagen så kände jag en väldigt tung uppgivenhet. Alla kroppens små tecken på att förlossningen var i antågande hade kommit och gått för länge sedan. Nu började jag känna att det nog snarare handlade om veckor än dagar innan vi skulle få träffa barnet vi väntade och längtade efter. Jag skrev en liten lista på saker som jag borde ordna, ny tid hos barnmorskan och liknande, innan jag gick och la mig några timmar efter att kvällen blivit natt. Kroppen värkte och jag hittade ingen ställning som kändes möjlig att somna i och låg vaken i ytterligare någon timme och småsnyftade innan sömnen kom och trängde undan uppgivenheten.
Jag sov tungt och djupt. Jag märkte knappt att maken och lillasyster vaknade och steg upp, att storasyster kröp ihop nära, nära mig och somnade om.
Strax före nio så vaknar jag av magknip och känner mig ledsen över att kroppen inte riktigt får plats i mig utan sätter sig på tvären så det gör ont. Jag somnar om och vaknar av samma känsla efter en kvart, en halvtimme och trekvart. Modfälld och fortfarande trött så stapplar jag iväg till toaletten där hela känslospektrat inverteras på ett ögonblick. På pappret ser jag gott om färskt blod. I ett enda andetag blir jag helt säker, idag är dagen som vi längtat efter, nu ska det bli födelsedag! Jag hör att maken stiger in i duchen i rummet brevid och jag smiter in med ett stort, glatt leende på läpparna. Han frågar nyfiket vad det är med mig och jag berättar vilken dag det är.
Efter någon minut kommer första värken lite försiktigt. Efter några minuter kommer en till värk och jag känner att jag redan nu måste fokusera mig ordentligt för att hänga med. Jag kör ut Noa och gungar lite för mig själv i duschen. Men trots det varma vattnet känner jag mig kall. Jag torkar mig torr och sätter mig vid datorn för att enkelt kunna klocka värkarna. 9:38, 9:42, 9:45, 9:49, 9:54, 9:58. Jo de är regelbundna och tydliga. Vi ringer till min syster och ber henne komma och ta huvudansvaret för barnen. Än så länge känns det bara roligt att barnen är med men det känns som att jag är på väg mot en punkt då jag behöver vara alltings centrum. Systern bestämmer att hon, hennes barn och ytterligare en av våra systrar ska komma över med en picnic till klockan 11.
Jag ber maken att bädda rent med spärrskikt i sängen. 10:03, 10:09, 10:15, 10:20, förväntan stiger i takt med att värkarnas styrka tilltar utan att det på något sätt gör ont. Jag kan känna hur kroppen jobbar för att öppna upp mig. Precis som förra gången så blir värkarna lite glesare men mer intensiva när tiden går. När sängen är bäddad så tömmer jag min förlossningsboll på den mesta luften så jag kan sitta på huk på den. Den avlastar perfekt och så länge jag bara slappnar av helt genom värkarna så känns de starka men långt ifrån obehagliga. Jag känner mig helt opåverkad och väldigt pigg mellan värkarna.
Mina systrar kommer och går ut på gården med barnen. Jag och maken pratar om våra förväntningar och förhoppningar inför de kommande timmarna. Jag går på toa och passar på att känna efter hur det står till med livmodertappen. Jag uppskattar att jag är öppen 6 cm och känner tydligt hinnorna och vattnet mellan mina fingrar och älsklingens huvud. Jag väntar ut en värk på toaletten och går sedan tillbaka till maken som även han gör en undersökning och får det till 6 cm. Vi har alltså kommit mer än halvvägs på ett sätt, bara börjat på ett annat. Jag vet att det är först efter att jag är fullt öppen som mitt riktiga jobb börjar. Jag hör hur barnen och släkten kommer in och leker lite i en annan del av lägenheten och jag får lite problem att slappna av och koncentrerar mig ofrivilligt på att lista ut vad de leker och vad som sägs.
Strax före två går maken ut och pratar med dem och de bestämmer sig för att promenera hem till min syster. Trots att jag hela tiden tänkt att jag velat ha barnen med i lägenheten under hela förlossningen så känns det otroligt skönt att få lugnet att hitta min plats i världens totala centrum. Samtidigt så känner jag hur värkarna förändras. De kommer tätare och jag känner mig överkörd. Jag känner att det börjar göra ont. I nästa tanke så är det inte någon början, då är jag mitt i ett hav av smärta. De första två, tre värkarna förstår jag inte alls vad som händer tills jag får en lite längre paus och hinner komma ihåg att jag hade precis samma känsla i slutet av de båda andra förlossningarna.
Det är det här som är krystvärkar.
Jag känner hur jag måste möta varje värk med att spänna mig för att hålla emot och alla tankar om avslappning är fullkomligt avlägsna. Men jag vill att det ska gå långsamt och skjuter bort tidigare förlossningars uppmaningar att ta i ordentligt. Alla tankar går till barnet och jag tänker gång på gång "jag vet att du mår bra, det här är våran förlossning och jag och du vet att vi mår bra, något annat spelar ingen roll". Jag försöker hitta en ställning som fungerar men det enda jag kan tänka mig skulle avlasta vore tyngdlöshet och ångrar att vi inte kollat upp förlossningspoolalternativet mer. Värkarna kommer och går nästan oavbrutet. Jag trycker med i varje värk och efter hand pressar jag ordentligt och känner hur barnet följer med nedåt i värkarna. Jag tar en av mina vetevärmare och trycker emot underlivet och det ger någon form av fokusering bort från min kropps ovilja att acceptera naturlagarna.
All min kraft går åt till att möta värkarna när Noa helt plötsligt utbrister "Jag ser huvudet! Vilket litet huvud". Jag kommer av mig helt med ett asgarv som möts upp av den totala smärtan som koncentrationsbristen ger. Den sista känslan jag skulle kunna känna just nu är att huvudet är litet, detta huvud som tänjer ut min kropp långt, långt bortom tankens gränser. Jag står emot en kraftig impuls av att sparka till honom, han står väldigt lämpligt vid mina fötter och gör mig istället redo för nästa värk. Den kommer, jag hakar på och hjälper till och det smäller nästan till av att vattnet går. Trycket minskar så mycket att jag undrar om barnet föddes.
Värken dör och en ny värk tar vid. Barnet pressas ner och jag försöker vänta ut värken för att ha en hel värk för att föda fram barnet. Värken kommer och huvudet kommer med den, men värken mojnar. Noa undrar lite försiktigt om jag vill att han ska hjälpa till. Jag hör ett litet bubbel och Noa berättar att det är barnet som försöker andas. Jag funderar vad som känns bäst och ber Noa hjälpa till en aning och han hade precis börjat känna om det möjligtvis låg en navelsträng runt halsen när nästa värk kommer och vi tillsammans föder fram hela vårt barn. En kort oro om att den långsamma utfärden skulle ha försvårat starten för vår nya familjemedlem försvinner i samma sekund som en alldeles rosa och fin krabat tar sina första andetag och fyller lungorna för att hälsa sig välkommen.
Jag sneglar snabbt på klockan som visar 14:55.
En explosion av känslor från oss alla tre i rummet tog över och minnen som alltid kommer att finnas kvar etsar sig fast. Efter en stund börjar vår nyfödde son amma och när jag slappnar av så känner jag hur hela min kropp skakar. Jag ber Noa göra oss ett par mackor och han går iväg till köket. När barnet suger allt mer känner jag en molande värk komma och moderkakan glider fram. En ny koll på klockan berättar 15:05 och jag känner hur förlossningen blir ett allt mer avslutat kapitel. Jag försöker flytta lite på moderkakan men känner att den sitter fast. Jag ropar på maken som får inspektera, han konstaterar att hela moderkakan är ute och hela livmodern inne. Det bara är några hinnor som dröjer sig kvar.
Jag halvsitter och ammar medans Noa fortsätter med mackorna som vi sedan äter med stor njutning. Noa klipper sedan av den ganska korta navelsträngen och en timme efter födelsen så ställer jag mig på alla fyra och försöker lura ut hinnorna men de är bestämda och jag ger efter och drar isär moderkakan från hinnorna och kan äntligen flytta på mig från en kladdig hög av förlossningsminnen. Vi äter en till uppsättning mackor och jag går sedan till duschen och tar ett steg vidare bort från förlossningen. Noa bäddar rent i sängen och vi lägger oss ner alla tre och tittar storögt på varandra. Tänk att det kan vara så här underbart!
En stund senare så ringer vi min till min syster och ber henne och gänget komma hem. När de kommer så äter vi tårta och firar en underbar son som föddes en underbar dag. Det sista jag gör på kvällen innan jag tänker sova är ett toalettbesök och där kommer även de kvarvarande hinnorna snällt ut och dagen har gjort sitt.
