Barnsidan - När Valdar kom till världen
Meny

Förlossningsberättelser > När Valdar kom till världen

När Valdar kom till världen

Publicerad: 2004-05-22
..."jag minns hur jag masserade hans lilla, lilla perfekta handflata och mötte hans stjärnbeströdda blick. Ett ögonblick större än livet"...

Den 18 april hade jag gått över tiden 10 dagar. Jag var måttligt imponerad och vi bestämde oss för att ta en heldag vid verkstan för att tänka på något annat än bebisar som inte kommer. Så vi packade ihop en korg med fika och tog med oss en hög med trätrallar som behövde slipas och tjäras innan de kunde läggas ut på balkongen och åkte i väg. Solen sken och vi stannade vid Brommaplan för att köpa en vegetarisk sushi till mig. Jag minns att jag sa till Björn på vägen att "I dag kan det vara dags". Jag tyckte att förvärkarna hade bytt karaktär något under förmiddagen. Men vi skrattade mest åt det, det hade ju trots allt varit "på gång" rätt länge vid det laget. När klockan var 17:30 var alla trallar slipade och tjärade, jag hade tömt en stor termos med hallonte och bestämde mig för att kratta det sista på baks idan. Sagt och gjort. Det var skönt att röra sig och mjuka upp ryggen. Medan jag krattade kom det ett par sammandragningar, men jag noterade dem bara. Vid ett besök på utedasset kom lite blodblandat slem, jag vågade inte hoppas nu heller.

Runt klockan 20 åkte vi hem, via ICA vid Brommaplan där vi köpte lite kvällsfika. Ingen av oss orkade laga ordentlig middag, vilket kanske var lite klantigt så här med facit i hand. Väl hemma fikade vi, jag uppdaterade hemsidan och redan vid 22.30 var vi så trötta att vi gick och lade oss. När klockan var 23 sov Björn och jag kände hur sammandragningarna kom regelbundet, men inte jätteofta. De gjorde bra mycket ondare än tidigare, men varierade i smärta och intensitet, så jag försökte sova.

Jag slumrade till emellanåt, men när klockan var 01:20 började det göra för ont för att jag skulle kunna somna emellan värkarna. Efter ytterligare 40 minuter väckte jag Björn för att få hjälp med tidtagningen. Nu gjorde värkarna så ont att jag hade svårt att sitta ned alls; istället gick jag runt i lägenheten och hängde mot en dörrpost eller mot Björn när värkarna kom. För att lättare kunna koncentrera mig på andningen pendlade jag med armarna i takt med andningen: något som hjälpte mig avsevärt. Det var inte alls lika jobbigt att möta värkarna stående och i rörelse som när jag försökte sitta ned.

Nästan med en gång jag väckt Björn började värkarna komma tätt: mellan 3 och 4 på 10 minuter. Strax efter klockan två kom verkligen hela slemproppen (passande namn måste jag säga) och när klockan var tre ringde Björn till förlossningen. Vi fick rådet att tappa upp ett bad och avvakta vattenavgång. Sagt och gjort. Björn tappade upp ett bad med lavendel och mellan två värkar baxade han ned en ganska ilsken Erika i karet. Jag hade väldigt svårt med kroppskontakt under värkarna, men ville gärna kramas mellan dem. Men det var hela tiden otroligt viktigt för mig att han fanns där. Jag reagerade INTE som jag trodde att jag skulle göra, men det förstod jag att jag inte skulle.

Medan jag badade kokade Björn lite te, åt ett par mackor och värkarna tilltog. Jag klarade inte av att äta något. Ville ha nyponsoppa, men det hade vi inte hemma. Fram till klockan fyra gick det ganska bra att sitta i badet: men där någonstans började det flyta runt hudflagor i vattnet och jag undrade om inte vattnet gått. När klockan var fem fick vi upp mig ur badet. Jag var väldigt trött och försökte sitta ned mellan värkarna, utan vidare framgång. Vi pallade upp med kuddar i sängen så att jag kunde sitta ned mellan värkarna och ställa mig upp och luta mig mot väggen när värkarna kom. Jag hann precis slumra till i ren utmattning, innan nästa värk kom.

Björn värmde en vetekudde och vi kunde snart konstatera att vattnet verkligen hade gått samt att jag fått en liten blödning. Fostervattnet var precis som jag fått det beskrivet för mig: rosa, varmt med en salt doft. Efter vidare samråd med förlossningen kom vi fram till att vi skulle försöka härda ut till efter morgontrafiken och komma in runt klockan 9. Björn ringde till Suzan och sa att det var dags nu, att hon skulle göra sig redo för att komma in till KS - men att vi skulle ringa från förlossningen. Jag fortsatte att småslumra emellan värkarna och Björn packade det sista i BB-väskan. När klockan var kvart över 8 eskalerade värkarna i intensitet och jag skrek rätt ut när de kom. Då ringde Björn taxi som kom efter några minuter.

Det är utan jämförelse den märkligaste bilresan i hela mitt liv. Chauffören var jättetrevlig, Björn satt fram med honom och småpratade medan jag halvlåg i baksätet med vetekudden tryckt mot nedre delen av magen. Värkarna som kom under resan var utan jämförelse de värsta eftersom att jag var TVUNGEN att sitta ned, så när vi kom fram till Förlossningen på KS strax före 9. Vi fick gå rakt in på ett undersökningsrum och sköterskan kopplade på CTG. Det var återigen vidrigt att vara stilla när värkarna kom. Värkarna var kraftiga, barnet reagerade bra på dem (fosterljud 130 slag/min) och sköterskan klämde på magen och undersökte om jag var öppen. Det var jag; 5 cm. Fick lite välförtjänt beröm för att jag jobbat på bra hemma. Där någonstans tillät jag mig själv att känna att jag faktiskt hade just JOBBAT sedan kvällen innan, och mer eller mindre stått upp sedan dess. Benen var duktigt svullna. Klockan 09.14 var vi inskrivna.

Sedan gick det fort, åtminstone till en början. En barnmorska och en uska kom in och fick mitt brev till förlossningen som vi gick igenom, jag fick ett lavemang och tog en varm dusch. Klockan 09.55 fick vi komma in på ett rum på Stora Enheten. Nu ringde Björn till Suzan igen och sa att det var dags för henne att komma. Vi diskuterade smärtlindring utifrån mina önskemål och kom fram till att jag skulle får akupunktur i ryggslutet för att ta bort den värsta ryggsmärtan i värkarna, ett värmepack ovanpå nålarna och lustgas.

Barnmorskan försöker sätta en nål i handen på mig, utan större framgång. Tre försök senare ger hon upp. Jag är svårstucken: men det gjorde väldigt ont. Kroppen var redan på helspänn så att säga.

Lustgasen blev min bästa vän med en gång. Jag fick in tekniken och hängandes på gåstolen kändes värkarbetet plötsligt helt genomförbart. Klockan 11.10 sattes en skalpelektrod så att jag kunde röra mig fritt i rummet. Jag omväxlande hängde över gåstolen och pendlade med armarna rytmiskt för att sköta andningen i lustgasmasken. Ungefär här kom Suzan och peppade i värkarbetet: "Tänk JA i stället för AJ när värken kommer, Skrik JA istället" Det hjälpte verkligen, även om jag behövde påminnas flera gånger. Det var otroligt skönt att ha henne där. Henne och Björn. Jag kände mig otroligt trygg i vetskapen om att de bara fanns där, med peppning, råd och praktiska påminnelser: "Slappna av i axlarna mellan värkarna" "Gå in i smärtans kärna". Vid klockan 13 var det byte av bm och uska. Vi fick dessutom en bonus: en väldigt trevlig bm-studerande som stannade inne hos den större delen av tiden. Runt kvart över ett sattes nålar i tumvecket och lustga sen höjdes ett snäpp: Båda med god verkan. Jag jobbade vidare i värkarna. Jag är öppen 8 cm.

Björn var ett jättestöd när värkarna kom, han fanns där nära mig och hjälpte mig att hålla mig motiverad och koncentrerad, samt servade med vätska: Äntligen fick jag min nyponsoppa : )

Klockan 15 gjordes nya försöka med att sätta en droppnål. Till slut gick det (i skrivandets stund är Valdar 2 veckor och jag har fortfarande blåmärken över handryggen). Eftersom att jag inte hade öppnat mig mer sedan sist sattes ett värkstimulerande dropp in. Det gav utdelning och jag började få krystkänningar. Efter att ha provat olika kroppsställningar hamnade jag, utmattad, i halvsittande.

Klockan 17.17 kom den första krystvärken. Aldrig har jag haft så ont i hela mitt liv. Tyvärr förstod inte jag hur jag skulle "trycka ned" andningen när krystvärkarna kom: istället skrek jag rakt ut: till min hejarklacks stora förtret. Dessutom spände jag bäckenbotten: Ingen bra ide uppenbarligen. Efter ett tag förstod jag dock: efter att först varit övertygad om att jag faktiskt skulle dö och var dags för mig att gå nu: och det gav utdelning.

Plötsligt hör jag hur Suzan och barnmorskan ropar att de ser huvudet, att det är en bebis med en massa hår, att huvudet är på väg ut. Sedan åker det in igen: Jag blir arg, men inte tillräckligt, efter ytterligare två krystvärkar kommer den där kraften jag absolut inte trodde att jag hade efter så många timmar och sköterskorna trycker undan en kant som hindrar honom från att komma ut. Och efter en rent helvetisk sista krystning slänger de upp en vilt skrikande, varm, levande, underbart vacker varelse på min mage.

Snabbare än att jag hinner förstå det har Valdar fötts: han kom ut klockan 17.37. Jag minns att jag la handen på hans rygg under de varma handdukarna och kände hur han drog efter andan och skrek, jag minns hur jag masserade hans lilla, lilla perfekta handflata och mötte hans stjärnbeströdda blick. Ett ögonblick större än livet.

Apgar 9-10-10. Navelsträngen var löst lindad två varv runt hans hals, men det var inget han tagit skada av. 17.48 kom ännu en krystvärk och ut kom moderkakan. Björn klippte av navelsträngen. Jag sprack lite grann och 18.15 syddes jag med 5 stygn. Skall ärligt säga att den smärtan var vidrig. Jag blev så smärtkänslig av anspänningen och det långa värkarbetet att jag helt enkelt inte klarade av den smärtan. Straxt efter att jag blivit sydd hittade Valdar bröstet och förstod raskt vad han skulle göra.
Det var en otroligt märklig känsla, den där första amningen. Jag kan inte jämföra det med något annat, jag minns att jag blev otroligt stolt och glad - samtidigt som livmodern drog ihop sig kraftigt vid varje tag han tog.

Efter att han legat vid bröstet en halvtimme eller så fick jag hjälp att ta mig till en dusch. Skönt. Sedan, klockan 20.15 var det dags för första skötningen; som Björn tog hand om. Det var otroligt mäktigt att se honom hålla Valdar. Det var något som förändrades där och då. Vi blev föräldrar.

Klockan 22.04 blev vi eskorterade till Lilla Enheten för eftervård. Det var en otrolig lättnad att vi fick vara tillsammans efter allt som hänt.

Jag har fått frågan om det var en normal förlossning, jag vet inte vad jag skall svara på det. Normal? Nej. Komplikationsfri? Ja. Det är utan jämförelse det mäktigaste, största och mest fantastiska jag någonsin varit med om, med tanke på att vi fick med oss en alldeles egen Valdar hem.

Skrivet av: Erika Åberg
Jag heter Erika och är mamma till Valdar som föddes den 19 april 2004. Vi bor tillsammans med Valdars pappa ganska nära Hornstull på Södermalm i Stockholm. Hit flyttade vi i maj i år 2005. Jag läser till waldorflärare och börjar på mitt tredje år till hösten, sedan får jag dock läsa in det jag missade när jag var hemma med Valdar. Valdar går inte på dagis ännu, vi har kunnat pussla mellan mig, Björn och min mamma tills nu och hoppas kunna fortsätta med det tills i vår. Vi har burit Valdar mycket från födseln och vet nog inte hur vi hade klarat oss utan bärsjalarna och nu bärstolen. Jag delar gärna med mig av erfarenheter runt tygblöjor, tidig blöjfrihet och hur det är att vara mjölkfri när ens spädis inte klarar av komjölksprotein. Andra intressen jag har är ... trädgård, traditionella hantverk, historiskt återskapande, folkmusik, inredning, husbygge, pedagogik, matlagning, hälsa, politik, formgivning, stickning, pyssel och arkeologi.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiofem med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-22 12:38)
Betyg: 5
grattis, vad trevlig berättelse:)..tack för att du delade med dig
Béatrice Karjalainen (2004-05-22 20:15)
Tack för att du delade med dig! Grattis till lillkillen.

Håller med om att en förlossning utan jämförelse är det mest fantastiska man kan vara med om.


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook