Med Inez ut i solskenet
Publicerad: 2009-08-31
"Det kändes overkligt att jag kanske skulle föda barn dagen efter... jag var ju helt inställd på att få gå över tiden denna gången också"
Klockan 3.40 den 4 februari skulle jag vända mig om i sängen. Döm om min förvåning när jag kände hur något rann ur mig och mina trosor blev alldeles blöta! Jag kom på att det måste ju vara mitt vatten som gick, och jag sa till Martin som sov att han nog fick hämta en handduk. Han lät väldigt frågande, han var ju yrvaken... men sedan förstod han varför och hämtade en handduk och la under mig. Det kom inte mer vatten just då, det kanske hade kommit någon deciliter eller så. Så jag sov vidare. På morgonen hände heller inget innan jag lämnade Tove på dagis, men när jag kom hem kände jag åter hur det blev blött, då var klockan strax före 9. Då bestämde jag mig för att ringa förlossningen.
Jag fick prata med en barnmorska som hette Eva, och hon bokade in mig på obstetriska mottagningen redan samma dag klockan 13. Jag ringde och frågade gamlamormor om de kunde passa Tove medan jag var på lasarettet, och det var inga problem. Jag körde själv in, hade ju inga värkar så det vågade jag göra. Jag kopplades in i CTG-apparaten av barnmorskan Marianne och fick ligga där en stund, sedan undersökte en läkare vid namn Helge mig och kollade om det var vattenavgång eller något annat, t ex bara vattniga flytningar. Det VAR vattenavgång. Så de bokade in mig för igångsättningsförsök dagen efter, den 5 februari klockan 8, då jag var i vecka 38+0 av graviditeten (men enligt MVC-barnmorskan var detta det datum som jag beräknades föda om man räknade på sista mens).
Det kändes overkligt att jag kanske skulle föda barn dagen efter... jag var ju helt inställd på att få gå över tiden denna gången också. Så jag intalade mig själv att det nog inte kom att funka med igångsättningen, detta var ju inget jag hade planerat.
Hela kvällen gick den 4:e utan att jag kände en enda värk. På natten vaknade jag dock och hade ganska ont, och fick säkert åtta värkar under en timmes tid, mellan klockan 2 och 3 ungefär. Jag sa till Martin att nu var det nog dags att stiga upp och äta frukost, så det gjorde vi. Sedan planerade vi att ringa hans mamma så hon kunde komma upp och vara hos Tove. Jag ringde förlossningen och rådgjorde lite med dem, och de sa att det nog kunde vara läge att ringa barnvakten. Det gjorde vi dock inte, jag tyckte det skulle vara synd att göra det... vet hur dåligt hon sover om nätterna... så vi väntade en stund och sedan somnade vi på varsin soffa framför TV:n. Klockan 6.45 vaknade jag igen, då hade Martin redan väckt och klätt på Tove samt gett henne välling. Hon skulle vara hos sin faster på dagen om allt blev som planerat, dvs att vi inte åkte dit förrän halv åtta. Och så blev det ju. Jag kände inte av värkarna som jag haft på natten ett enda dugg mer. Nu var känslan att vi nog in te skulle få barn idag tillbaka igen.
Det kändes "sinnessjukt" som jag sa att gå från bilen och in på förlossningen, vad hade jag att göra där liksom som inte hade några värkar? Nej, detta var väldigt overkligt (eller kanske "ovärkligt"). Vi togs emot av en undersköterska som hette Florence och visades till rum nummer 2, ett av de gamla förlossningsrummen. Det var långt ifrån så fint som det nya var när vi fick Tove. Jaja... en säng fanns det ju där i alla fall och allt annat som behövs för en förlossning. Vid åtta kopplades CTG:n in av barnmorskan Ingrid, och där fick jag väl ligga någon halvtimme eller så. Sedan kom det en läkare som hette Christina och undersökte om jag var något öppen, och det var jag, 2,5 cm, nästan 3! Det trodde jag ju inte på de få värkar jag haft. Men det var man ju tacksam för!
9.10 sattes det värkstimulerande droppet in och 50 minuter senare, klockan 10, började mina värkar komma. Jag tog det lugnt, löste korsord mellan värkarna, eller åt eller drack någonting, gick på toa då och då... värkarna kändes ganska uthärdliga än så länge. Jag försökte att inte ta någon lustgas i början, utan andades mig genom värkarna så långt jag kunde. Jag tänkte även på att värken tar slut snart, jag ska bara uppför ett krön på backen och sedan släpper det onda. Och jag intalade mig att varje värk var jättebra och viktig för att vi skulle få träffa vår bebis SNART!
Jag fick lunch också, det var fisksoppa, bröd och smör, råkost och efterrätt som var persika med melbasås (den hade de dock glömt att sockra, tvi vale!). Det var inte så lätt att äta, värkarna kom tätt när jag satt där. Och vid varje värk ville jag luta mig mot sängryggen för det lättade lite på smärtan om jag andades bra samtidigt. Efter maten kändes det som att det var dags att börja använda lustgasen lite grann, i alla fall till varannan värk bestämde jag mig för. Men den var inställd på 20 % lustgas och 80 % syre, så den gjorde inte mycket verkan. Då var det mycket bättre att andas. Till slut gick inte det heller så bra, så jag sa till Ingrid att det var dåligt tryck i gasen och att hon fick ändra på det. Så då fick jag 60 % lustgas och 40 % syre istället. OJ, det var verkligen skillnad. Nu kände man ju den smärtstillande effekten i alla fall.
Värk efter värk kom, men bara en tre fyra stycken som var RIKTIGT hemska och onda... sedan kände jag att jag bara ville börja krysta och jag sa till Martin att han skulle ringa på klockan så att barnmorskan kom in igen... klockan var då 13.50 och vem kom in om inte den otroligt trevliga Marianne som jag träffade dagen före på obstetriska mottagningen! Jag blev jättelycklig av att se att det nu var hon som skulle ta över efter Ingrid. Ingrid som skulle gå av sitt pass klockan 14, var kvar hon också, så jag hade två barnmorskor hos mig de sista skälvande minuterna av förlossningen denna gång. När jag krystat två gånger sa Marianne att "känn här nu Sara, här är ditt barns huvud" och det gjorde jag och så sa hon "pausa nu, inte krysta!" men plopp så låg barnet på mig mage ändå! Jag kände direkt efter om det var en kille eller tjej, men precis som jag ju redan visste, eftersom jag sett det på ultraljudet i vecka 28, var det ju en flicka! En liten Inez! Hon vägde 3400 gram och var
49 cm lång. Och väldigt BLÅ! Marianne och Florence masserade och hade sig, inte trodde jag att man kunde vara så hårdhänt med ett litet nyfött barn. Men nu vet jag ju hur mycket de tål... efter massagen fick Inez fin färg igen, mycket tack vare att hon skrek som bara den av massagen... Det såg ganska brutalt ut men de vet ju vad de gör.
Klockan 18 ungefär kom vi upp på BB.
Namnet bestämde vi samma natt som vattnet gick. Martin kom på då att OJ vi hade ju inget flicknamn bestämt än! Jag sa att jag tyckte ju fortfarande om namnet Inez som jag nämnt i höstas och då sa han att hmm nej det är ju inte så dumt förresten. Så det fick det bli och det är vi jättenöjda med!
Jag kan ju säga att jag är JÄTTENÖJD med förlossningen. Inte alls många onda värkar, och snabbt gick det! När värkarna kommit tog det bara fyra timmar tills Inez var ute. Det som var värst med hela förlossningen var faktiskt när barnmorskan Ingrid skulle sätta i PVK:n, den perifera venkatetern. Jag hade nämnt för henne att jag hatar nålar, men ändå klämde hon ur sig detta: "Jag brukar kladda rätt mycket när jag sätter i sådana här, så jag lägger en hög med papper under din hand om det skulle skvätta". Jag höll på att svimma, rummet snurrade och allt fick konstig färg och det pep inne i huvudet.. Jag bad Martin att badda mig med kallt vatten på pannan till och med. Jag tyckte det tog en himla tid att få i den där katetern! När den till slut var i så blev allt bättre igen. Men jag sa till Ingrid att hon inte borde ha sagt så, utan bara satt i den, då hade jag inte reagerat på detta sätt.
Vi fick stanna tre dygn på BB, eftersom jag haft långvarig vattenavgång. Tre dygn ville de ha mig där för att ha koll på att jag och Inez höll och friska. Vi fick ta tempen morgon och kväll, och vi låg alltid på bra temperaturer båda två. Så på söndagen den 8 februari klockan 12.45 klippte de våra band och vi gick som en stolt familj ut från avdelning 53/54 och ut i solskenet!
Skrivet av: Sara Lindblad
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
