Alfan blev en Filippa
Publicerad: 2000-07-17
Ja, det började strax efter ett på morgonen den 15:e juli (40+4), hade väl en eller två oregelbundna värkar och sedan blev de väldigt regelbundna och väldigt täta, vid 03.00 var det ca 3 minuter emellan värkarna. Men trots det så insåg jag nog inte att det kunde gå fort - som förstföderska "ska" det ju ta flera dygn! :) Jag stod i duschen, och lutade mig över toastolen när värken kom. Instinktivt vaggade jag bäckenet fram och tillbaka i sidled. Det kändes skönt, men efter en stund kände jag att jag hade duschat klart och vid 04.00 väcker jag Thomas som nog inte heller inser allvaret, men jag ville att han skulle ringa till förlossningen eftersom jag hade svårt att prata då... Värkarna kom tätt, men det var svårt att mäta exakt eftersom jag måste blunda och koncentrera mig och även gå runt för att kontrollera värken. Personalen på DS vill prata med mig, vi pratar om hur tätt värkarna kommer och hur de känns (värkarna kommer varannan minut och känns farmtill ovanför blygdbenet). Hon frågar om jag haft någon värk nu under samtalet, och förvånat svarar jag "nej, faktiskt inte" och i samma sekund tänker jag "shit, nu kommer vi inte få komma in!" Men de tycker ändå att vi ska komma in, så vi springer runt en stund, lite stirriga men vi får med oss allt. I sista sekunden sliter jag åt mig två handdukar - ifall vattnet går i bilen. Vi åkte iväg vid 05.00, kunde INTE sitta i bilen utan stod på alla fyra/halvhängde över passagerarstolen i baksätet. Det måste sett kul ut när vi tog en snabbis förbi Statoil för att köpa hallonbåtar :) Jag som alltid tråkat Thomas för hans mörka rutor på bilen var nu rätt tacksam för dem...
05.20 är vi så på DS (tack för att det fanns plats!) men jag var helt säker på att bli hemskickad igen så när CTG'n kopplades på kunde jag knappt tro att värkarna (fortfarande helt kontrollerbara) varit så effektiva och starka. Inre undersökning gjordes - öppen 5cm!! Det var hemskt att behöva sitta med CTG'n på, ville vara uppe och röra mig, TNS'en och andningen hjälpte mig igenom i alla fall. Nu börjar jag titta mig runt i rummet, inser att just här ska vårt barn födas! Det regnar utanför, grått men det gör inget. Dags för BM-byte, nya BM verkar trevlig, hon heter Tapper i efternamn, det gillar jag. Hon berättar att jag kan få både epidural och prova lustgas, men jag känner att jag ändå har bra kontroll. Säger också att jag i möjligaste mån vill vara utan epidural, om det inte blir alltför utdraget så att jag är dödstrött. Hon bara ler och säger att det är bra att dom vet det (i efterhand har jag fattat att hon nog förstod att denna förlossning inte alls skulle bli långdragen :). Jag mår lite illa och känner mig frusen, säger att jag vill bada och BM går iväg för att tappa upp ett bad. Jag spyr och har frossa - nu känns allt ganska jobbigt och jag hinner undra varför jag sa det där om epiduralen. Men badet var verkligen UNDERBART! Tyvärr blev det inte långvarigt, efter ca 3 värkar känner jag att jag måste krysta, en mäktig känsla men jag fattar direkt att det är krystvärkar. BM säger att jag måste stiga upp... :(
Tillbaka på rummet, en till undersökning. Är nu 08.15 öppen fullt, vattnet har tydligen gått i badkaret, men det fattar jag inte förrän jag läser journalen efteråt. BM säger att eftersom det hittills gått relativt fort så kan nedsjunkningsfasen ta tid. Vi fäller upp förlossningsängen så att jag kan stå och hänga över sängänden i knästående ställning. BM frågar om jag känt att vattnet gått, och jag missförstår henne och tror att vattnet gick just då, och blir lite förvånad över att det inte kändes. Känner att jag har bra kontroll på värkarna, BM föreslår att jag provar lustgas - klart att jag måste prova. :) Mår illa och blir jätteyr, tappar kollen på värken och BM skruvar ner från 70/30 till 50/50 och nu funkar det bra. 09.05 får jag tillstånd av BM att krysta. Skönt att slippa hålla emot, krystar "oforcerat" enligt journalen. BM säger att jag är duktig, att jag gör allt precis rätt ("hur skulle man annars göra??" frågar jag dumt och aningens irriterad). Jag andas i masken och VRÅLAR mig igen krystningarna (hade ont i halsen flera dagar efteråt :).
BM säger efter ett tag att hon ser att vårt barn har lite hår, mörkt. Jag blir alldeles "till mig", kanske är det först nu som jag fattar att vårt barn snart är hos oss. 09.51 föds lilla Filippa med navelsträngen ett varv löst runt halsen. Jag behöver inte se efter, jag VET att Alfan är en Filippa. Hon andas och skriker direkt, Apgar 9 efter 1 minut och 10 efter 5 och 10. Hon vägde 3665g och var 50cm lång. Moderkakan kommer efter 30 minuter och då kändes det verkligen att det var över. Jag blödde inte så mycket, en del inre bristningar dock, som efter m y c k e t bedövning syddes med totalt 4 stygn. Det var det värsta under hela förlossningen.
Sammanfattningsvis kan jag säga att min förlossning verkligen blev något helt annat än jag föreställt mig - i positiv bemärkelse. Främst kunde jag inte föreställa mig att det kunde gå så fort och att smärtan var uthärdlig och inte alls svår att kontrollera. Barnmorskan berömde mig efteråt och sa att hon tyckte att jag jobbat otroligt bra, varit avslappnad, kontrollerad och målmedveten och verkligen vågat lyssna på min kropp så att vi jobbade bra ihop. "Ovanligt för en förstagångsföderska" sa hon. Hon sa också skulle "ta det med mig" och vara stolt över det. (och gissa om jag är :) Thomas var också ett stort stöd, trots att han själv säger sig mest känt sig ivägen...
Filippas egen hemsida
Skrivet av: Barnsidan
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (
2005-11-01 09:40)
Betyg: 5
du får det ju faktiskt att låta jättelätt det där med att föda barn:)
