Pappan sa att jag fick v�lja mellan honom och barnet

Publicerad: 2003-10-20

Linda ber�ttar om det sv�ra beslutet att bli mamma, p� egen hand. Att f� och ha barn inneb�r b�de sv�ra och underbara saker, det erfar alla som blir f�r�ldrar. Det som Linda ser som mest negativt med det ensamma f�r�ldraskapet �r att inte ha n�gon att dela dessa glada och jobbiga stunder med.

Graviditetstestet visade ett kryss. Visserligen ett ganska svagt r�tt kryss, men jag visste �nd� vad det betydde. Jag var gravid! Chockad stoppade jag ner stickan i byr�l�dan och f�rs�kte t�nka p� annat, men det var inte s� l�tt. Massor med tankar for genom mitt huvud. Vad skulle jag g�ra?? Var jag verkligen gravid? Inte kunde jag v�l bli mamma nu?! Jag och min pojkv�n hade inte varit tillsammans s�rskilt l�nge. Vi var b�da 21 �r och n�gra tankar p� att bilda familj fanns inte.

Allt k�ndes s� overkligt och jag �nskade att alltsammans bara var en dr�m och att jag snart skulle vakna upp och allt var som vanligt igen. Att g�ra en abort k�ndes f�rst som enda utv�gen och jag ville helst g�ra den redan samma dag.

Tyv�rr minns jag inte mycket mer av de d�r f�rsta dagarna �n att jag mest l�g p� s�ngen, stirrade upp i taket och sov om vartannat, och visste varken ut eller in. Men ett par dagar senare allt mer kaos �n s�. Jag ber�ttade f�r min pojkv�n att jag var gravid. F�r honom fanns en enda utv�g och det var abort. Han var inte alls redo att bli pappa. Vi tog kontakt med mvc och fick komma dit och prata. �nnu ett graviditetstest gjordes och detta visade tydligt att jag var gravid. Mina tankar p� abort hade f�rst k�nts s� enkla... men ju mer jag t�nkte p� det och n�r barnmorskan talade om hur en abort gjordes och allt det d�r s� blev jag allt mer os�ker. Jag ville ingenting! Jag ville inte bli mamma, ville inte vara gravid, ville inte g�ra abort... ville bara d�rifr�n!!

L�ttare blev det inte n�r min pojkv�ns f�r�ldrar fick reda p� det. De tyckte att vi var alldeles f�r unga f�r att skaffa barn och att det var sj�lvklart att vi skulle g�ra abort. Om vi t�nkte beh�lla barnet var vi dumma. V�ra liv skulle ju bli f�rst�rda! Hans mamma proppsade p� att f�lja med till barnmorskan, och v�l d�r s� var det ingen annan �n hon som pratade. �tminstone k�ndes det s�. Sj�lv satt jag bara tyst och gr�t. Allt k�ndes verkligen hemskt!

Jag vet inte riktigt n�r jag best�mde mig f�r att beh�lla barnet, men den f�rsta tiden k�ndes det som jag hade alla emot mig. Dessa "alla" var visserligen inte s� m�nga, f�r sj�lv hade jag inte v�gat ber�tta det f�r n�gon av mina v�nner eller f�r�ldrar. Var nog r�dd att f� �nnu fler emot mig, dvs fler som tyckte att abort var det b�sta och att jag var sj�pig som tvekade. I vecka 7 gjordes ett ultraljud f�r att konstatera vilken vecka jag var i. Barnmorskan som utf�rde ultraljudet var j�ttesur och tv�r och tyckte att jag var tvungen att snabbt best�mma mig hur jag skulle g�ra. Hur som helst tryckte hon upp ultraljudssk�rmen i ansiktet p� mig och pekade p� hj�rtat som slog. Jag ville helst inte se, f�r hade jag nu beslutat mig f�r att g�ra en abort hade jag aldrig kunnat gl�mma det lilla pickande hj�rtat jag s�g d�r p� sk�rmen!

Min pojkv�ns mamma bokade hur som helst tid f�r en abort, men jag gick inte dit. Och n�r jag ringde min pojkv�n fick vi aldrig prata ost�rt. Antingen svarade hans mamma och d� fick jag inte prata med honom, och n�r han och jag pratade stod hon intill och samtalen slutade n�stan alltid med att jag hade henne i luren. N�gon g�ng ringde hon mig sent p� kv�llen och ville prata "allvar" med mig... men jag tror aldrig hon m�rkte att det var min kudde hon pratade med. Jag orkade helt enkelt inte! Mellan mig och min pojkv�n blev det aldrig mer som innan. Han tyckte att jag fick v�lja mellan honom och barnet, och valde jag barnet skulle jag r�kna med att han inte t�nkte st�lla upp som pappa. �ven om jag hade valt bort barnet �r jag �nd� r�tt s�ker p� att v�rt f�rh�llande hade tagit slut �nd�. Han tyckte jag var l�jligt som gr�t och �ltade allt fram och tillbaka hela tiden. Det var ju trots allt enligt honom bara fr�gan om en "cellklump" som skulle bort. Men p� n�got s�tt tyckte jag mig redan d� se det lilla livet i magen som en bebis. Hade sv�rt att t�nka mig det som en obetydlig "cellklump", f�r mig var det ett barn och inget annat. Redan nu fanns d�r ju ett litet huvud och en liten kropp med sm� armknoppar.

N�r jag hade talat om hur det l�g till f�r mina kompisar och f�r�ldrar �ngrade jag mig att jag inte sagt n�got tidigare. De lovade att st�tta mig hur jag �n valde att g�ra. Jag valde att beh�lla barnet, och trots att det inte varit s� l�tt alla g�nger, �r det ett val jag aldrig har �ngrat! Jag �r inte alls emot abort, tycker det �r bra att den m�jligheten finns, men f�r egen del k�ndes det inte r�tt. Hade dock aldrig trott att det skulle k�nnas s� sv�rt och jobbigt att st�llas inf�r valet att g�ra en eller inte.

Graviditeten var ganska l�tt. Led inte av n�gra st�rre kr�mpor och jobbade in i det sista. Min mamma f�ljde med till f�rlossningen n�r det var dags, och det k�ndes j�ttebra att ha henne med. Tror nog hon var lika stolt som en nybliven pappa d� hon klippte navelstr�ngen!

L�rdagen den 23:e oktober 1999 f�ddes lille Adam. Han var den finaste bebis jag n�gonsin hade sett! Min mamma ringde Adams farmor n�r han var f�dd, men hon l�tt m�ttligt intresserad och samtalet blev inte m�nga meningar l�ngt.

I b�rjan, n�r Adam var bebis, bodde jag hemma hos mina f�r�ldrar. Han var f�r det mesta en ganska lugn bebis och sov mycket, men det k�ndes �nd� sk�nt att ha lite avlastning n�r jag t ex beh�vde duscha eller de g�nger han ville bli buren i flera timmar.

Jag tycker nog trots allt att det var l�ttare �n jag hade f�rest�llt mig att ha en liten bebis, men det tr�kiga var att inte kunna dela alla fantastiska h�ndelser och framsteg p� samma s�tt som par kan g�ra. N�stan ingen av mina kompisar hade ju barn och de blev s�kert tr�tta ibland p� att h�ra allt som Adam gjort, men �ven om de blev det s� visade de aldrig det.

Visst kan det k�nnas tungt ibland att ensam ha ansvaret f�r ett barn, men att det har g�tt s� pass bra som det gjort har jag mina sn�lla f�r�ldrar och kompisar att tacka f�r. Mycket st�d har jag �ven f�tt genom Minna. Dit kan man g� om man �r gravid men tveksam hur man ska g�ra, och de ordnar �ven med f�r�ldrakurser f�r ensamst�ende gravida mammor samt mamma-barn-tr�ffar n�r barnen �r f�dda. Som ensamst�ende och gravid k�nner man sig ensammast i hela v�rlden, men n�r jag kom dit ins�g jag att s� var inte fallet. De andra var dessutom inte alls konstiga som jag hade f�rest�llt mig, utan helt normala tjejer som befann sig i ungef�r samma situation som jag sj�lv. Jag har fortfarande kontakt med n�gra av de jag l�rde k�nna d�r.

N�gon kontakt med Adams pappa har jag d�remot inte. Har visserligen tr�ffat p� honom ett par g�nger men mer �n s� �r det inte. Han och Adam har fortfarande aldrig tr�ffats. Jag har skickat n�gra foton och brev, s� vill han ha kontakt med sin son f�r han naturligtvis det, men han har aldrig h�rt av sig. T�nk om han visste vad han g�r miste om. Sj�lv hade jag nog varit alldeles f�r nyfiken f�r att aldrig tr�ffa mitt barn. Adam har fr�gat om sin pappa n�gra g�nger och jag har visat bilder p� honom och ber�ttat lite om honom, och �n s� l�nge verkar han n�jd med det. Att barn inte bor tillsammans med b�da sina f�r�ldrar �r tyv�rr r�tt vanligt nuf�rtiden och Adam verkar inte t�nka s� mycket p� att hans pappa inte bor h�r.

Det �r inte alltid en dans p� rosor att vara ensamst�ende. Adam har t ex varit sjuk v�ldigt mycket. �ronbarn som han �r har man varit vaken m�nga n�tter med ett ledset barn som har ont och har h�g feber. Han har �ven haft en del problem med sina luftr�r och haft jobbigt med hosta och andningen. Det �r nog de g�ngerna han varit sjuk man k�nner sig mest ensam. Sjukdomstillf�llena inneb�r ju dessutom kostnader f�r medicin och l�gre inkomst eftersom jag varit hemma fr�n jobbet.

Att vara ensamst�ende utan kontakt med pappan inneb�r ocks� att jag inte heller har s�rskilt mycket barnfri tid. Adam �r med p� det mesta jag g�r och mycket kretsar kring just barn. Livet �r inte l�ngre som innan jag fick barn, men f�r den sakens skull inte sagt att det �r s�mre. Livet tar ju inte slut f�r att man f�r barn, utan egentligen �r det v�l d� det b�rjar?!

Skrivet av: * Linda *
Jag heter Linda, �r f�dd 24 maj -77 och �r mamma till ett busfr� som heter Adam och �r f�dd 23 okt -99. Jag jobbar p� en f�rskola om dagarna. N�gra av mina intressen �r: foto, hemsidor, l�sa, umg�s med v�nner, resa, barn... Ett annat stort intresse �r katter, och framf�r allt rasen Maine coon: http://mco.sida.nu **********

L�mna g�rna en kommentar!

Vad tyckte du om det du l�ste? Det �r j�ttekul om du vill l�mna ett litet avtryck h�r.
Tidigare kommentarer/betyg

Linda (2019-04-16 00:11)
Betyg: 5
Fin l�sning, blir lite t�r�gd d� jag sj�lv befinner mig i en liknande situation just nu.
�r dock helt s�ker p� mitt beslut om att g�ra detta ensam. Pappan har valt att ta avst�nd o kommer aldrig erk�nna sig som far var det sista han sa o att jag aldrig mer skulle h�ra av mig.
Orden g�r ont men jag f�rs�ker vara stark o se framm�t.
Jag �lskar det h�r barnet �ver allt annat o kommer g�ra allt som st�r i min malt f�r att det ska m�nga o f� en bra start i livet.

Christina (2014-07-06 12:23)
Betyg: 5
Till Jonny:

Forskning eller inte, hade pappan inte ett val fr�n f�rsta b�rjan eller har jag fel? Att avst� fr�n samlag eller anv�nda sig av kondom hade ju lett till att det inte hade skett! S� det borde g�ras en helt ny forskning p� hur j�vla mycket k�rlek en enda mor kan ge sitt barn utan hj�lp fr�n pappan. Det �r egoismen i hela historien, �r du med i leken f�r du banne mig leken t�la, man ska st� f�r sina handlingar. S� i f�rutfattad mening, �r pappan en riktigt sj�lvisk m�nniska. Punkt slut!

Jonny (2013-07-30 13:56)
Betyg: 1
Usch hemskt att beh�lla ett barn som den andra inte vill ha, synd om barnet.
Forskning visar att barnen m�r b�st av b�da f�r�ldrarna oavsett om den aldrig sett den andra innan.

Egoism i perfektion.

Mimmi Misiorny (2010-04-06 21:07)
k�nns sk�nt att l�sa om m�nniskor i samma situation som mig. Jag fick v�lja mellan abort eller flytta, s� jag flyttade d�rifr�n, s� 4 september ska min lilla pojke komma <3

Loviset (2006-09-21 01:45)
Betyg: 5
Skitbra skrivet rent ut sagt.
�r sj�lv "l�mnad" ensam, men har en familj som st�ttar.
Hoppas det g�r lika bra f�r mig som det gjort f�r dig.
Lycka till i framtiden!

Jenny Stenman (2004-08-28 15:51)
Betyg: 5
Starkt beslutat Linda!
T�nk s� fort tiden g�tt sedan dess och s� mycket man hunnit vara med om i Adams framfart h�r i livet, d� blir man glad att han har s�n h�rlig familj runt omkring sig som finns d�r f�r honom och dig. Gl�djer mig nog mest �t att det �ntligen dykt upp en mer passande "fadersfigur" :0)

KRAMAR!

Lucas Gustafsson (2004-06-19 18:45)
Betyg: 5
Mycket r�rande ber�ttelse! Fick en t�r i �gat n�r jag kom till biten d� Adams mormor klippte navelstr�ngen. Det �gonblicket �r s� OTROLIGT starkt.

Annica Bark (2004-06-13 18:47)
Hmm en klycha, men en s� typisk kommentar av en karl, abort eller jag sticker.

Tycker det �r s� synd om Adam, men mer synd om hans pappa som inte har f�rst�nd nog att inse vad han missar.

margareta soto (2004-06-03 22:30)
Betyg: 5
Min �ldsta dotters far o farmor gjorde likadant.....J�tte bar skrivet!!!!!!

Anna T-D (2004-05-19 07:57)
Betyg: 5
Vad bra skrivet och vad stark du verkar vara. Vilken miss av Adams pappa att missa sin son.

JK (2004-05-16 15:14)
Betyg: 5
En gripande ber�ttelse som tyv�rr �r nog s� vanlig i samh�llet, och �nd� unik f�r just dig och din familj.

Adams pappa kommer troligen att sl�s av insikten n�gon dag, inse att han missat stunder som aldrig kommer �ter. Framstegen som v�ra hj�rtegryn gjort vilket f�tt v�ra �gon att t�ras av stolthet och hj�rtat att n�stintill brista av k�rlek. Eller som n�r barnen s�ger saker som ibland �r skr�mmande skarpa, likt tankevurpor man r�kar halka p� som ett bananskal p� v�gen. De inspirerar oss vuxna, oss f�r�ldrar och n�ra och k�ra omkring. Detta och mycket mer missar den frivilligt fr�nvarande f�r�ldern. Det �r tragiskt...

All lycka till dig och din fina son.

Linda Birgersson (2004-03-23 23:12)
Betyg: 5
Bra skrivet! Jag k�nner igen mig mycket i det du skrivit. Det var l�ngt ifr�n sj�lvklart att jag skulle beh�lla Elias och just det d�r, ville inte vara gravid, ville inte g�ra abort - precis s� k�nde jag. Min sons pappa ville heller inte bli pappa och jag spenderade st�rre delen av graviditeten ensam eftersom hans pappa bor i Kanada. Han har dock tr�ffat Elias en del sen han f�ddes, senast i november och imorgon kommer han p� bes�k igen.

Caroline Frank (2004-01-16 16:51)
Betyg: 5
J�tte bra skrivit. Nej det �r nog inte l�tt alla g�nger att vara ensam f�r�lder. V�ra pojkar �r lika gammla. Min pojk var ber�knad till den 25 Okt men kom 7 v f�r tidigt, s� det blev den 6 Sep ost�llet.
Kram p� dig!

Sirpa (2003-12-20 20:57)
Betyg: 5
S� �ppet och fint du har skrivit...Adam har tur som har dig och pappan �r den stora f�rloraren h�r..Jag �r ocks� ensamst�ende och vet mycket v�l hur det �r att inte ha barnfri tid...styrkekramar till dig...och en God Jul/Sirpa

Katia Wall (2003-12-03 19:08)
Betyg: 5
Fint skrivet!
Det var mycket jag inte visste om dig! ;o) Jag har ju bara sett din "foto-sida", men det var intressant at l�sa om dina andra sidor!
Sorglig historia med Adams pappa, men man kan ju inte tvinga n�gon... Hoppas att han n�gon dag kommer till insikt om vad han gjort och vilka f�ljder det f�r. Men jag tror fullt ut att det r�cker med en f�r�lder om man �r en s�n bra mamma som du! ;o)
Lycka till! =D

Annika Pettersson (2003-11-16 19:24)
Betyg: 5
Vilken fin kille du har och stackars pappa som inte f�rst�r vad han missar! Stark ber�ttelse av en stark mamma!

Maria Eliasson (2003-10-27 07:59)
Betyg: 5
V�l skrivet! Jag k�nner med dig, men synd tycker jag om Adams pappa som hittills missat en s�dan underbar kille och chansen till en h�rlig liten familj.

Jenny Bjerkevall (2003-10-25 09:32)
Betyg: 5
En otroligt bra artikel Linda..
Och �tt j�ttegrattis till Adam i efterskott..

malin S (2003-10-24 12:06)
Betyg: 5
himla bra ber�ttat!
S� synd bara att pappan valde att inte vara med i ert barns liv,han kommer �ngra sej senare!

Anna Hellstr�m (2003-10-22 22:08)
Betyg: 5
Oj, jag b�rjade n�stan grina n�r jag l�ste din och Adams historia, trots att jag k�nner till den sen tidigare. Bra skrivet Linda.

Helena Sj�str�m (2003-10-22 11:47)
Betyg: 5
Vilken ber�ttelse. Jag tycker synd om Adams pappa som inte f�rst�r vad han missar. Du har en underbar liten eller stor krabat.

Du g�r ett j�ttejobb.

Linda Hallberg (2003-10-21 21:49)
Betyg: 5
Jag tycker synd om pappan som inte f�rst�r vad han missar. Adam �r en j�ttefin pojke

Jenny Lagerqvist (2003-10-21 14:20)
Betyg: 5
Mycket bra Linda! Du �r en enast�end mamma helt enkelt, och du har en j�ttefin liten (nej STOR ;) kille!
Lycka till!

Barbro Franz�n (2003-10-20 20:52)
Betyg: 5
Mycket bra skrivet!
Jag �r ocks� ensamst�ende mamma, men inte p� samma villkor som dig.

Pappan sa att jag fick v�lja mellan honom och barnet

L�mna g�rna en kommentar!

V�ra senaste boktips

Vi finns p� Instagram och Facebook

Barnsidan tipsar