Ändå sedan jag var 7 år har jag sagt att jag ska bli mamma. Jag har varit gravid 5 grr. 3 aborter, 1 missfall och så min dotter. Jag har blivit gravid trots kondom, trots p-piller, på fyllan då idioten tog av kondomen utan att jag märkte ( jaa, vi var jättefulla båda två!!) och han TALADE INTE OM DET!
Men när jag 2001 fick veta på Alla Hjärtans Dag att det fanns ett litet litet emryo där inne i magen knöt jag näven i en segergest. För vi ville ha barn, jag och min dotters pappa. Vi började försöka på en gång. Men redan då var det dåligt på andra plan mellan oss. Kommentarer som att jag ljugit för att jag inte lyckats bli gravid direkt fast jag sagt att jag blir det lätt. Det tog 3 månader. TRE MÅNADER!!! Komigen, alla som försökt/försöker få barn vet att det är fanimej ingen tid alls. Jag borde lämnat han där och då, jag och embryot!
Men det är lätt att vara efterklok. Hon kom till världen i November. Årets tristaste månad säger folk men jag kommer aldrig hålla med dem nånsin igen. För i mitten av denna kalla, snålblåst månad firar jag varje år en ängel som kom in i mitt liv!!
7 år stod jag ut med hennes pappa. 7 år som nästan knäckte mig. Med var gång han var påväg att lyckas fick åsynen av min dotters lockiga hår, hennes förunderliga ögon eller den klara barnarösten mig till sans. ALDRIG att den jäveln skulle lyckas. Och så kom dagen för skilsmässa.
Vilket är fruktansvärt jobbigt att gå igenom på vilka premisser det än är. Då skulle hon fylla 6år. Utan sin pappa. Gud - jag kände mig som en skit när hon sa med darrande röst på sin födelsedag att hon önskade att pappa var där, men jag visste att det är bättre i längden detta. Han hade/har problem med drickandet och allt vad det innebär från noll självkänsla till översitteri mot sin omgivning. Men han har vart en bra pappa mesta av tiden och det har jag tagit fasta på!
Idagsläget går det allt bättre vid hämta/lämna även om jag fått slå iväggen, skrika i en kudde, nästan bita hål på läppen för att inte säga alla arga saker om hennes pappa som inte hörde av sig de första 1¡§öåren. Vi bodde i en annan stad då och därmed ännu förbannade viktigt att hålla kontakten. Alla gånger jag täckt upp för han. En dag bestämde jag att det var nog - jag tänker INTE skydda honom något mer, klart han red på den vågen - det gjorde han ju när vi var gifta också så... Nu fick han ta konsekvensera av sitt inagerande gentimot våran dotter.
Hon ska INTE växa upp med en pappa som bara finns där på SINA premisser, herregud - fatta vilka killar hon kommer dragandes med i framtiden med en sån förebild. Så jag tog mig tid att förklara för honom vad det innebär, att han är påväg att förlora henne nu. Att hon slutat fråga efter han. Och se: svidande sanning gjorde susen.
Nu är vi tillbaka i samma stad....tror ni han hörde av sig i början? /&%&%¢¢¥¢¢¥#/(&. Ett nytt samtal ägde rum för ca 1månaden sedan. Där jag först och främst påpeka att det är inte för MIN skull hon ska komma hem till honom varannan helg ( eller helst oftare för en vardag är alltid en vardag och man delar livet då på ett annant sätt)inte för att jag och min kille/ hennes styvpappa ska få egentid. Vi har henne GÄRNA 100%. Och jag kommer ansöka om egen vårdnad för med detta ointresse skadar det bara våran dotter att se sin pappa skita i henne. TUR att hon har sin styvpappa som verkligen älskar henne och finns där. Men nu är det så att OM den biologiska föräldern vill och kan finnas i barnets liv med positiv inverkan så tycker jag att man ska sträva efter det. Hon älskar ju inte sin styvpappa mindre för det. Inte sin riktiga pappa heller. Barn har stora hjärtan!
Detta är en väldigt sammandragen historia, men det lite bakgrund i alla fall. Summan i det hela är att allt får konsekvenser och jag kunde bara inte låta min dotter växa upp i den där skiten!!
Titeln? Jag är född i Draken, hon är född i Ormen. Läser man om dessa tecken så beskriver det oss rätt bra vilket jag tycker är ganska kul! Vi älskar manga/animé, att sjunga och dansa, rita och skriva och båda vill bestämma men det finns e ömsesidig respekt som gör att vi båda bjuder till - för det mesta :D
Måste springa men vi syns!
