I-landsproblem

Det är nattsvart i rubrikerna som handlar om lågkonjunkturen, folk blir av med jobben, lärare varslas, pensionärerna kommer få ännu mindre att leva på och allt känns väl ganska pessimistiskt just nu.

Men så bläddrar man några sidor till i tidningen och läser om Sabah Abu Halima som förlorade sina fyra barn och make under kriget i Gaza. Israelerna bombade hennes hus med fosforbomber under kriget i början av 2009.

Sabahs man Sa’dallah fick omedelbart huvudet avhugget av en projektil och även den 14-årige sonen Abdel Rahim träffades och dog. Mannen hade hållit tre av barnen i famnen, som nu alla var i lågor av den brinnande vita fosformassan.

Jag har inte superkoll på vad konfliken handlar om, men alltid när det handlar om Isreal så känns de som de tar i i överkant. Varför bomba barn och fattiga jordbrukare med fosforbomber? Enligt brännskadespecialisten Nafiz Abu Shaaban, som var på plats när brännskade låg överallt i sjukhuset och dog i väntan på operation,  orsakar fosfor fruktansvärda brännskador. Fosfor självantänder i luft och slutar inte att brinna förrän det brunnit upp. Så här berättar han:

Då tog vi de sårade till operationsrummet direkt. Det brann fortfarande i deras sår, och vi var tvungna att skära bort allt kött som brann. Det fanns inget annat sätt att stoppa branden.

Tillbaka till Sabah som ropade "Hjälp mig! Mina barn brinner!" i fem dagar när hon låg på sjukhus. Först sedan hon fått se en gravplats kunde hon ta in att maken och barnen var borta.

Jag höll min 15-månaders flicka Shahid i famnen. Det sista hon ropade när den andra bomben föll några sekunder senare var ”Mamma!”. Men sedan tystnade hon. Och var borta.

Ta mitt jobb, sänk min pension, försämra mina barns skola, tvinga mig sälja mitt hus. Då har jag i alla fall mina barn kvar. Det har inte Sabah i Gaza.

Mia Althoff

2009-04-15 17:31
Har jag skrivit "sluta gnälla"?
Jag kommer gnälla som faan om jag blir av med jobbet. Men när jag läste dnartikeln så verkade borgs och östros käbbel i riksdagen imorse väldigt oväsentligt.
Det viktigaste är barnen, förlorar man dem är det nog svårt att vara glad för att man i alla fall har en juste pension...

Mustardseed

2009-04-15 16:41
Tova, det handlar knappast om ett perspektiv som är höginkomsttagare förunnat. Snarare om en inställning till livet och en förmåga att se det goda man har och inte bara det som andra har bättre.

Självklart måste man få känna oro och förtvivlan även om man inte lever i en krigszon, men det vore inte dumt om lite fler då och då tog sig en tankeställare om hur förbannat bra de flesta av oss ändå har det.