I dagarna var det 15 år sedan muren föll. Jag inser att det snart börjar bli exotiskt att vara en av dem som faktiskt har varit bakom järnridån i en tid då allt fler av Barnsidans medlemmar inte har några minnen av det kalla kriget.
Men är det inte gammal skåpmat? Nej, jag tycker att det måste berättas. Lika väl som man sade "Aldrig mer" om första världskrigets slaktfält och om Förintelsen så gäller det också järnridån och det förtryck som förekom i våra grannländer för inte så länge sedan.
Jag var i Moskva en vecka 1988 och diskuterade med deras inrikesministerium om att sälja utrustning för bensinmackar till dem. Under tiden hann vi med att dels diskutera med dem hur systemet var tänkt att fungera och även se oss om litet. Det jag upplevde där går egentligen inte att beskriva, man behöver ha upplevt det för att få den där känslan djupt nere i maggropen men ändå vill jag försöka.
Det mest påtagliga var väl håglösheten. Människor brydde sig inte och varför skulle de göra det? Inget de gjorde kunde förändra deras situation. De hade samma lön oberoende av hur de utförde sitt arbete och även om de lyckades få mera pengar fanns det alltför ofta inget att köpa för dem.
Det var när vi diskuterade med inrikesministeriet jag verkligen insåg att den vackra principen "Åt alla efter behov, av alla efter förmåga" som låter så vacker att man vill gråta med automatik leder till exakt det elände de hade i öst. Vad innebär "Åt alla efter behov"? Vem fastställer behoven? Om var och en gör det själv lär efterfrågan på billiga 4-rummare i Gamla stan kraftigt överstiga tillgången. Alltså sitter det en kommitte och fastställer behoven. Det är bara det att de fastställer behoven på alla områden, inte bara bostäder. Det gäller toalettpapper, apelsiner, bensin etc, etc. Allt är alltid ransonerat. Eftersom planeringskommitteerna inte är perfekta kommer det alltid att bli litet för mycket på ett ställe och litet för litet på ett annat. Samtidigt är priserna statligt bestämda och låga, eftersom det ju handlar om folks behov. Alltså kommer människor att köpa på sig det som finns i affären vare sig de just då behöver det eller inte - det kan alltid vara bra att byta med vid ett annat tillfälle. Effekten: tomma butiker, exakt det de hade.
Vad innebär då "Av alla efter förmåga"? Jo, det kommer ju att innebära att den som är flitig och duktig förväntas bidra med mera utan att ha någon nytta av det. Hans kollega som kanske kommer bakfull till jobbet och inte får något vettigt gjort alls har samma lön som den flitige arbetaren. Varför skall man då anstränga sig? För all del, till en viss grad kan man hålla motivationen uppe genom att dela ut medaljer och utmärkelser men det håller inte hur länge som helst. Den som är duktig ser ingen anledning att lägga sin energi på jobbet utan ägnar sig åt något annat, i den mån han nu vågade för KGB. Effekten: Likgiltiga människor där många söker sin tillflykt till spriten, exakt det de hade.
Det är mina erfarenheter av den världen som gör att jag blir orolig när vi har en partiledare med stort inflytande i Rosenbad som kallar sig kommunist. Jag har inte ens nämnt massmorden, det var illa nog ändå. Jag förstår lockelsen i socialismen, det gör jag eftersom det låter så vackert, men den fungerar inte. Skillnaden i öst då mot idag kunde knappt vara större. Idag är många av öststaterna medlemmar i EU. Deras ekonomi får säkert ett lyft av det men det beror nog mest på att de har fått ett hopp om en bättre värld, att kunna påverka sin situation. Även om de inte utnyttjar möjligheten kan de nu resa vart de vill. Fängelset är rivet.
Om detta måste jag berätta. Det var inte mer än 15 år sedan, i våra grannländer.
