Jag är inte förundrad över att Generation X blev som dom blev, jag är mer förundrad över att vi inte blev ännu sämre eller värre! Med tanke på vad vi varit utsatta för under vår uppväxt så borde större delen av oss uppvisa både stora psykosociala störningar, vara tvångsintagna eller på annat sätt under ständig uppsyn och omsorg. Att vi går omkring och är ironiska, att vi är knepiga vuxna med klippkort på psykakuten, är med facit i handen helt och fullkomligt förståeligt.
Varför? Vad jag bygger det hela på? Jo, det ska jag utveckla.
Se vad vi växte upp med. Barn av brun manchester, orangea plastmöbler och betsade plywoodgardiner med glaspärlor, sådana barn kan inte må bra i en förlängning. Jag är fullkomligt övertygad om att våra föräldrars inredningsstil går hand i hand med hur vi framskred som personer. Jag kan ta ett par exempel:
Ärtgrönt! Som barn växte jag upp i ett rum som hade det fantastiskt vackra färgkombinationerna orange, vitt, ärtgrönt samt mycket mörkt brunt. Alla som haft färglära på något vis vet att brunt inte anses vara en uppiggande och energisk färg som exempelvis rött, man hurrar inte glada utrop av brunt, man blir inte fruktansvärt uppeggad av brunt och när man vill göra sig sedd är det inte brunt man väljer om vi säger så. Brunt är ingen glad färg, precis som grått inte för inte används som metafor för depression! Har verkligen inget sett hur fruktansvärt fult det var på 70-talet? Har någon inte lärt sig vad det innebar och vad den nu 70-talsinspirerade inredningstrenden kommer att göra med våra barn? Eller är det så att ingen egentligen vågar se fulheten, lite som Kejsarens nya kläder, alla ser men ingen vågar säga nåt?
Stiliserade stora bruna blommor på ett knöggligt tyg, rundade fyrkanter i parti och minut, bruna väggar, bruna möbler, tunga saker som riktigt tynger ned ett rum. Inget puttenutt eller gullegull här inte, utan hård, kantig verklighet, gärna i mörka färgskalor och i stora mönster men utan någon som helst mjukhet! Vi sitter som förstummade och ser inredningstidning efter inredningstidning som grips av den totala smakförbistringen. Man frossar i plast, brunt, orange eller stora kitschiga mönster i en total brist på koordination och jag ser med förskräckelse hur min uppväxts fasor ges till dagens uppväxande barn. Orange och rött blandas i rutor och ränder, optiska mönster blandas med barnsliga former och uttrycket är kaos! Fullkomligt kaos!
Vi kläddes i Stenmarksmössor, i långa randiga halsdukar som Socialstyrelsen antagligen inte vet fortfarande används för då hade de gått ut med stora varningsbanderoller på baksidan av bussar och på reklamskyltar! (Samma halsdukar kan absolut fastna i cykelhjul och man stryps och vem vet hur många som döden dött på det sättet, så sa man då på min tid) Yllebyxor och den första tidens täckbyxor som drogs ihop med dragkedja i sidan, man kunder gärna lägga sig i dom för att få på sig dom, med tuffast var att slippa ha täckbyxor över huvudtaget! Oavsett väderlek skulle man ha springskor, ja, man kallade det så då, och tajta manchesterbyxor och en kort täckjacka med bred mudd nertill, då var man frääään. (I vår vokabulär var man frän, tuff, ordet cool fanns inte på kartan då) Man skulle locka håret i en våg kring huvudet, killarna såg ut som om dom aldrig hade sett en sax på decennier för att inte tala om våra föräldrar! 70-talets barn lider fortfarande av familjekorten, där våra skäggiga fäder sitter i mörkblå plyschkostymer (kunde ingen ha avlivat dom, de måste ju ha lidit?) uppvikta skjortärmar och plattåade träskor? Har någon vaknat en lördagsmorgon av sin huldra moder, sömndrucket kikat upp genom blaskiga ögonlock och hastig och ingalunda lustigt sett ett gigantiskt kromosommikrofonhuvud stirra ned på dej där du ligger i sängen och överlevt detta trauma utan vidkommande men? Jag kan inte tro det.
Man har ju sett personer av det kvinnliga könet inneha glasögon som nu förtiden återanvänds som vindruteglas på skåpbilar eller lastbilar, virade snusnäsdukar istället för halsband och ett orangerött läppstift vars färgnummer nu tagits bort ur mänsklighetens minne av omtanke om den nyss nämnda. Allt har grävt ned sig i den databank som kallas minne och vi är många som lever med sviterna efter en tidsålder som tillsammans med pesten borde utrotas ur det allmänmänskliga minnet! Jag har släktingar, ja t o m systrar till mig, som lever med att både vara född på 70-talet (ja, jag försöker verkligen vara speciellt snäll och förstående med henne) och att få halvt ovetande ha dessa omedvetna minnen inristade i sig och som när vi tar fram familjealbumen måste se sig själv i 70-talets anda! Jag menar, tänk er barnbajs när bebisen just börjat med fast föda men fortfarande ammas lite? Den där mycket speciella färgtonen som liknar en blandning av oliver och senap? Diarre-olivgrön-brunt? Just den färgen fanns på en plyschdräkt som min älskade syster klämdes in i och som kronan på verket satte man en kurbitsrosig hjälm på hennes huvud! Jamen tänk efter själva! Kan sånt vara lagligt? Kan man visa sånt för sina barnbarn i en framtid? Kan man debitera sin mor för sina terapiutlägg? Vem kan man stämma?
Våra föräldrar ville hela tiden vara så förstående och öppna, vilket i praktiken innebar att de satte inga gränser, allt var naturligt och allt skulle ske så öppet som möjligt. Min mor som inte annars utmärkt sig som ovanligt frispråkig om sex, fick mig att kippa efter andan en dag i tretton års ålder när jag efter en skoldag kom hem och det låg en porrtidning på mitt skrivbord. När jag kom in med den i näven säger min mor av det öppna sjuttiotalet att hon minsann visste att alla barn funderade över sådant som sex och porr och istället för att jag skulle smyga med min nyfikenhet så fick jag en egen porrtidning att kika i! Jag kan säga att nyfikenheten på porr inte ökade men ökade gjorde däremot min fasa för att någon skulle ha sett min mamma köpa porr! Vem vill ha en pervomorsa som köper porrtidningar ute bland folk när man är tretton år? Jag ville det då inte!
Eller som en kvinna på nätet berättade, hennes kompis pappa lade sig naken på sängen för att ingen skulle undra över hur en man såg ut! Så öppen med sex och sånt var man på det glada sjuttiotalet, är det fortfarande ingen som tycker som jag, att det är underligt att vi inte blev värre än vi är? Är det underligt att ingen av oss blev riktigt klok?
Vi hade skilsmässor i varje pekbok! För att en barnbok skulle ges ut på sjuttiotalet måste de innehålla skilsmässor, död eller sjukdomar eller rasmotsättningar, annars fick man inte ge ut dom, jag slår vad om att när historieskrivarna om hundra år letar i arkiven från förlagen kommer man att hitta ett dekret som gått ut till alla förlag i Sverige och som påvisar att man inte fick ge ut barnböcker om de inte är sociorealistiska! ”Gun flyttar hemifrån” (Om en mamma som syr kläder på Algots och som vill skilja sig och flytta till ett kollektiv och lämnar barnen hemma) ” Ali kommer till Sverige”(Om en liten afrikansk pojke som blir adopterad i en storstad som han går vilse i)”Morfar har flyttat till himmelen” (Om en liten pojke som går på sin morfars begravning och hur familjen sörjer och hans mormor blir dement och måste tas in på ett hem) Alla barnböcker skulle antingen vara trefärgade, i collageteknik eller helt i svartvitt, gärna så att det såg ut som en blyertsteckning. I teve serverades vi mysbyxor, handdockor i form av träslevar eller raggsockar (de fick också gärna bo i vår mat medan föräldrarna i programmet bråkade som det sig bör med den tidens andas mått mätt), mimande clowner åt bananer medan de cyklade på en fastspänd cykel mot en rörlig bakgrund. Ja men inse faktum! Vi måste ju alla vara rena asfaltsblommeämnena som ändå klarat oss. Jag har aldrig varit direkt kriminell, jag drogar inte om man inte räknar smågodis som narkotika, slår inte mina barn, jag knivskär inte gamla tanter eller begår svåra brott mot mänskligheten. Jag mår lite halvpyton lite nu och då, jag bakar bullar till mina barn, jag ger dom all min tid och min kärlek, de kanske får lite för mycket kläder på sig men det är rent genetiskt, men annars blev jag nog ganska bra förutom några små defekter, men andra! Jag ser ju att det finns en hel drös med människor som inte mår bra och jag tror det är sjuttiotalets fel! Ingen kan må bra av yllebyxor, bruna textilier, orangea cyklar och lappskojs på matan! Det kan aldrig vara helt okej! Det måste påverka folk och med tanke på hur det såg ut, det kan inte vara vackert! Så inse ert ansvar, inred inte era hem i ärtgrönt, stormönstrade gardiner om ni vill slippa betala psykologräkningarna i framtiden, det är inte snällt att ge barnen dåliga uppväxtmöjligheter redan från start!
Va?! Vi som var med, vi som led oss igenom ylle, taskiga täckbyxor, v-jeans och fula frisyrer, låt oss slippa genomlida helvetet en gång till, låt inte våra barn uppleva samma trauma i orangea plastlampor, heltäckningsmattor och grova trädetaljer! Please! Vi försöker lära av våra misstag, låt oss också göra det från sjuttiotalet, vi ska inte ha fotledsbrutna ungdomar på platåskor, inga halsduksstrypta barn på cykel eller hjälmliknande frisyrer! Om du känt hugget i hjärtat när man ser sina gamla klasskort eller ännu hellre de från högstadiet med pullovrar med renar och platta Ecco-skor på, då vill du inte göra så ont mot dina barn! Bojkotta eller hellre, förbjud 70-talet, NU!!!
