Barnsidan - Lost daughters united!
Meny

Lost daughters united!

En dag damp det ned ett mail i min inbox, från min lillasyster som vidarebefordrade en länk från Aftonbladets hemsida och som handlade om en nybildad internationell organisation vid namn Lost daughters United. Det kom upp en artikel om en kvinna som startat en internationell stödgrupp för alla kvinnor, flickor, tjejer som på ett eller annat sätt blivit övergivna av sina fäder. Ofta diskuteras fäders frånvaro i termerna hur det påverkar pojkar och deras uppväxt medan flickornas förlust är nog så svår, men det är inget som tas upp varken i forskningssyfte eller något som påverkar våra relationer till män i vuxen ålder.

Jag läste artikeln, gick raka vägen in på hemsidan och läste. Grät och läste och jag som trott att jag var klar med min egen pappas svek fick mig en lärpenning, jag var långt ifrån färdig. Det var kvinnor vars fäder aldrig kom på uppgjorda tider, vars fäder tagit livet av sig dagarna innan deras födelsedag eller sagt att de inte vill ha kontakt för att de har nya familjer. Listan på både undanflykter och förklaringar kan göra mycket lång.

Behövde inte läsa länge innan jag insåg att jag måste berätta min egen historia och skrev ned den i ett nafs, stavning och engelska fick gå så bra det kunde men berätta skulle jag. Men för att återgå till det intressanta, jag var inte färdig med min pappakonflikt. Den är långvarig, jag är idag trettiosex år, jag har levt utan far i princip tjugo år med ytterst sporadisk kontakt. Själva orsaken till splittringen eller konflikten vill jag inte gå in på för det är fullkomligt oviktigt i sammanhanget men själva företeelsen som sådan vill jag gärna diskutera. Hur påverkar en faders frånvaro en kvinnas liv? Hur har den påverkat mitt? Hade jag varit annorlunda som partner om jag inte varit med om att bli tredubbelt, fyrdubbelt sviken gång på gång genom min barndom?

Hade man stått ut med en man som bedrar en som första allvarliga kärlek om man hade haft en pappa som tittat på en med kär blick och som bedyrat att man var den värdefullaste i världen? Ibland kan jag med det lilla barnets öga se min man som kärleksfullt kramar vår son, stryker hans hår och pussar honom ömt på pannan och önska att någon gjort så med mig. Hur påverkar det mig i mina relationer? Jag kan inte annat än tro att vi är flera hundra om inte tusen därute som bara vill öppna våra famnar för att ta emot en pappas kärlek men som inte kan få den, som aldrig fått den uppmärksamheten och det gör mig illa berörd att veta detta. Vi, spillror, ska fostra en annan generation män som ska ge våra döttrar det vi inte fick och som vi inte vet hur det känns att bli given. Likväl som det finns män som ska ge sina döttrar samma sak, men nu diskuterar jag enbart ur den synvinkel jag själv lever under, en sida som sällan tas upp.

Har min fars frånvaro och de saker som skett på vägen under denna brytning gjort mig till en annan människa? Ja, det vågar jag nog säga.

Än idag har jag mycket svårt för manlig ilska. Jag stelnar till, blir rädd, jag hugger vilt omkring mig verbalt för jag blir den lilla flickan, rädd att bli lämnad. Tänk, det finns fler som mig därute. Andra kvinnor som varje dag upplever detta med att bli satt åt sidan, som också lever med sina hjärnspöken och de ska också göra upp med sitt förflutna.

Vilka fäder lämnar sina barn? Vem lämnar sin avkomma och under vilka förutsättningar gör man det? Jag går till mig själv, mig skulle dom få skära upp i små molekyler innan jag lämnade mina barn, innan jag öht skulle lämna plats åt någon att ta dom iväg ifrån mig. Mellan mig och mina barn kommer ingenting, hur kunde då han låta livet komma emellan oss? Det finns säkert lika många förklaringar som frånvarande fäder men en del är löjeväckande.

Om man låter det gå osett, man låter det bero och skyller den bristande kärleken på sina egna tillkortakommanden, kan man då vara en bra partner? Kan man? Jag vet inte, men det var himla skönt att se att andra också känner som jag, att det inte är nåt jag är ensam om utan som sker dagligen (klen tröst kan tyckas men ensamhet i att vara oälskad av sin far är hemsk) och att vi blir linkande kvinnor med en brist, en brist på manliga förebilder i vår närhet. Vi får styvfäder som säkerligen många gånger fungerat bättre än dom fäder vi blivit av med, men de är ändock inte den dröm och den köttslige fadern som vi behövt. I dagar när vi diskuterar delad föräldraledighet, när vi talar om jämlikhet på alla plan finns det ändå en sådan stor brist på manliga förebilder för många flickor. Vems ansvar är det? Hur gör vi kvinnor våra pojkar till kärleksfulla individer som hellre dör än låter något komma emellan dem och deras barn? Hur gör män idag för att försäkra sina döttrar om att de älskar dom och vill ge dom en bra och sund syn på manlighet? Jag tycker det är bra att det kommer fram att vi är en stor skara trasiga själar därute som längtat efter förbehållslös kärlek under ett helt liv och att den förlust vi gjorde då är samma förlust dagens småflickor gör när de får sakna frånvarande fäder. Vet män hur viktiga de är i en liten flickas liv? Hur de påverkar deras framtida relationer? Kanske dags att visa dom att dom behövs, bara i egenskap av män för flickor som är små och som ska växa upp och skola morgondagens pojkar till män.

Inlagt 2004-10-18 09:16 | Läst 10178 ggr. | Permalink


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugonio med siffror i fältet här

Isabel Hillborg (2010-01-05 20:49)
Hej Ulrika! Isabel heter jag och jobbar som frilansjournalist. Skulle hemskt gärna komma i kontakt med dig inför en intervju jag skulle vilja göra med dig. Ring mig på 0704-38 68 00 eller mejla på: isabel.hillborg@hotmail.com

Varma hälsningar
Isabel
Ulrika Johansson (2004-10-18 16:27)
ja, därför att det syns, män som mår dåligt syns medan kvinnor som mår dåligt skär sig, svälter sig eller på andra sätt utsätter sig för förnedring eller utagering mot sin egen person. Vi blir arga på ett annat sätt, eller frustrerade kanske är rätt sak att säga. *ler* Jag kan se som vuxen att min fars beteende inte är friskt, men barnet i mig kan inte hantera det. Jag upplever att med barn menar man pojkar, eftersom tjejerna inte syns så märks dom inte o därför behövs det att man sätter det på kartan s a s, men visst, lostchildrenunited är inte en dum idé det heller. Jag vill också påpeka att det var min första stora kärlek som bedrog mig, min man har inte bedragit mig en enda ggr. (Inser det så ingen läser in nåt tokigt i det hela.*ler*)
Christopher (2004-10-18 16:03)
Stark text, Ulrika!
Fast som man kan jag inte låta bli att fundera litet över varför man inte bildar en lostchildrenunited? Den enda gång jag känner igen att man diskuterar att fäder har lämnat sina söner är när man diskuterar varför sönerna har blivit kriminella. Men det är en mycket liten del som blir det.


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook