Det här har jag drabbats av. Från det att jag testade positivt med min tredje bebis så kände jag sorgen. Ja, faktiskt har varje dag varit lite sorglig, det är liksom "sista" av allt. Sista gången min kropp krystar ut ett barn, sista gången jag lär en bebis amma, sista gången jag rullar i rullstol i kulvertarna på DS, sista gången de kära bodysarna används, sista gången min mamma blir mormor, sista gången av allt. Häromdagen ammade min dotter för allra sista gången. Nästan motvilligt, hon är verkligen för stor nu.
Jag kan nästan lägga mig och grina bara jag skriver det här.
Men nej, jag ska inte ha fler barn. Det handlar inte om att jag vill ha en massa barn utan om att jag måste acceptera att jag har kommit till nästa kapitel i mitt liv. Jag ska inte föda några fler barn. Det är dags att vända blad nu. Jag är 36 år och då ska jag inte ha fler barn. Punkt.
Det handlar heller inte om att jag inte har vett att uppskatta de barn jag redan har begåvats med. Jag älskar dem djupt och innerligt, älskar att vara med dem, prata med dem och se dem växa upp, utvecklas och för varje dag bli mer och mer självständiga.
Men kvar blir ju jag, sliten och grå.
