Det bedrivs lyxvård runt om på landets mödravårdscentraler. Dag ut och dag in.
Jag tittar upp i taket och undrar varför tak på allehanda vårdinrättningar, sjukhus, förskolor, skolor, kommunala simhallar har samma fula innertakplattor. Snett bakom mig surrblinkar ett lysrör. Jag är naken från midjan och ner.
Jag försöker tänka mig bort. Böljande vågor i Brasilien, sockervadd i Italien eller vattenskidor i skärgården. Vad som helst för att slippa undan detta jag avskyr så mycket.
Cellprovstagning.
Det spelar ingen roll hur mjukt, vänligt och värdigt jag blir bemött. Jag ska fortfarande ligga på rygg med benen i benstöd och ha en stor lampa lysa upp mitt allra heligaste. Det känns som barnmorskan mer hälsar på mitt kön än på mig.
Det gör inte ont, inte alls ont. Och det är ju för mitt eget bästa. Hittar man förändringar tidigt kan de bränna bort sånt som kan utvecklas till dödlig cancer. Det är en oerhörd lyx att bo i ett land som kan erbjuda detta och på så sätt undvika en massa oro, lidande och död.
Men det är fortfarande inte angenämt.
